Adventskalender - Del 13, Förlåtelse är en gåva
Grupp 23
Anastasia - Chantelle
Tidigare delar
[Grupp 1] [Grupp2] [Grupp 3] [Grupp 4] [Grupp 5] [Grupp 6] [Grupp 7] [Grupp 8]
Anastasia hade varit riktigt stressad hela dagen och att hon tillslut bestämt sig för att ta en tupplur hade inte varit helt fel beslut. Hon kände sig med ens bättre, även om denna stress fortfarande gav henne obehagliga spänningar i nacken.
Men Anastasia hade lovat sin bonusmormor, Alice, att se över allting tillsammans med Marina medan Alice själv var borta - och löften var något hon med tiden lärt sig att hålla.
När hon lämnat rummet med öppna spisen hade Chantelle inte riktigt vetat vart hon skulle ta vägen för att få vara ensam.
Det var precis det hon ville vara just nu, ensam. Eller ville hon verkligen det? Chantelle hade hursom helst gått runt vad som kändes som större delen utav herrgården i hopp om att hitta en plats hon kunde vara på utan att bli störd. Hon hade lyckats undvika att bli sedd utav de flesta simmar som befunnit sig lite runtom i huset och eftersom de flesta verkade befinna sig på nedervåningen beslöt hon sig istället för att gå upp.
Anastasia skulle precis till att ta sig ned för trapporna när hon nästan sprang in i en annan blondin som nyss kommit upp. Anastasia suckade när hon såg det välbekanta, surmulna ansiktet som tillhörde Chantelle.
"Vad gör du här?!" fräste Chantelle. "Sa jag inte åt dig att hålla dig borta från mig!"
Anastasia suckade igen. Om det så var någon hon absolut inte orkade ha att göra med på denna festen, så var det just Chantelle. "Det är ju inte direkt mitt fel att du såklart ska springa upp hit precis när jag.." mumlade Anastasia men avbröt sig själv när hon insåg att hon var på väg tillbaka till attityden hon så länge ångrat att hon en gång hade. "Ursäkta?" snäste Chantelle.
"Vad gör du här?!" fräste Chantelle. "Sa jag inte åt dig att hålla dig borta från mig!"
Anastasia suckade igen. Om det så var någon hon absolut inte orkade ha att göra med på denna festen, så var det just Chantelle. "Det är ju inte direkt mitt fel att du såklart ska springa upp hit precis när jag.." mumlade Anastasia men avbröt sig själv när hon insåg att hon var på väg tillbaka till attityden hon så länge ångrat att hon en gång hade. "Ursäkta?" snäste Chantelle.
"Jag har väl ändå inte.."
"Det räcker Chantelle!" fräste Anastasia.
"Lägg ner den där attityden." fortsatte Anastasia. Chantelle fnös. "Ska komma från rätt person!"
Anastasia suckade tungt och skakade lite på huvudet. "Folk förändras, Chanti. Jag är inte sådan längre." sa hon.
"Jag vet att du inte är sådan här egentligen. Jag vet att du är en bra person. Men om du ska fortsätta i den här riktningen kommer folk snart inte vilja veta av dig längre. Ingen orkar med en sådan." fortsatte Anastasia medan hon kollade ner på sina naglar.
"Jag vet att du inte är sådan här egentligen. Jag vet att du är en bra person. Men om du ska fortsätta i den här riktningen kommer folk snart inte vilja veta av dig längre. Ingen orkar med en sådan." fortsatte Anastasia medan hon kollade ner på sina naglar.
"Och vad fan vet du om det?! Ana du vet ingenting om mig." sa Chantelle vars röst började skeva sig. "Inte det?" svarade Ana.
"Du ser ut som ett vrak, Chanti. Ett vrak som närsom helst kommer att kollapsa. Eller ska jag säga.. en tickande bomb som snart detoneras?" Anastasia såg hur Chantelle blev alltmer provocerad utav hennes ord.
"Jag vet mer än du tror. Och varför gör jag det Chantelle?"
"Men hur fan ska jag veta det? Jag bryr mig inte heller.." fräste Chantelle.
"Jag tror du vet svaret." Anastasia försökte låta så lugn hon bara kunde. Att höja rösten åt henne skulle inte duga någonting till utan snarare göra situationen värre än den redan var. "Därför jag var en gång som du. Och det tror jag du minns alltför väl.
"Jag vet mer än du tror. Och varför gör jag det Chantelle?"
"Men hur fan ska jag veta det? Jag bryr mig inte heller.." fräste Chantelle.
"Jag tror du vet svaret." Anastasia försökte låta så lugn hon bara kunde. Att höja rösten åt henne skulle inte duga någonting till utan snarare göra situationen värre än den redan var. "Därför jag var en gång som du. Och det tror jag du minns alltför väl.
Det är ju därför du hatar mig, inte sant?"
Chantelle stod bara tyst och knöt sina nävar samtidigt som hon spände sin blick, likt ett rovdjur, i Anastasia - som i sin tur gjorde allt för att inte tappa sitt tålamod. När Chantelle inte verkade känna för att svara, gav Anastasia upp en djup suck.
"Nåväl." sa hon.
"Jag kommer aldrig.." Chantelles röst skevade sig igen och hon valde därmed att avbryta sig själv.
Anastasia suckade. "Du får lycka till med livet, Chantelle. Förhoppningsvis kanske du en dag förstår vad jag menar." sa hon och började gå mot trapporna. Innan Anastasia försvann nerför dem slängde hon en sista blick på den alldeles förstörda flickan och suckade, återigen.
Kvar stod Chantelle. Ilskan brann inom henne, likaså gjorde sorgen. "Jag kommer al-aldr..." flämtade hon men förmådde inte sig själv att säga orden trots att hon egentligen bara ville spotta ur sig dem. Tårarna som brann bakom ögonen gick tillslut inte att hålla tillbaka och Chantelle brast ut i gråt samtidigt som hon började leta upp ett rum hon kunde tänkas hålla till i.
Chantelle stod bara tyst och knöt sina nävar samtidigt som hon spände sin blick, likt ett rovdjur, i Anastasia - som i sin tur gjorde allt för att inte tappa sitt tålamod. När Chantelle inte verkade känna för att svara, gav Anastasia upp en djup suck.
"Nåväl." sa hon.
"Jag vet att detta kanske inte kommer särskilt lämpligt eller ja.. vid rätt tillfälle. Men jag vet att det jag gjort varit fel, jag vet mycket väl att så många andra inklusive du farit illa på grund utav min attityd. Även om det kanske inte är en speciellt bra ursäkt, men jag var bara en ung tonåring som inte visste mycket om livet. Och nu.. efter allt jag varit med om, har jag insett att sådant beteende aldrig håller i längden och det kommer inte heller att dämpa smärtan inombords. Kanske för tillfället, men inte mer än så. Så Chantelle.. jag tänker inte tvinga dig att förlåta mig. Men jag vill i alla fall att du ska veta att jag är ledsen för allt."
Anastasia suckade. "Du får lycka till med livet, Chantelle. Förhoppningsvis kanske du en dag förstår vad jag menar." sa hon och började gå mot trapporna. Innan Anastasia försvann nerför dem slängde hon en sista blick på den alldeles förstörda flickan och suckade, återigen.
Kvar stod Chantelle. Ilskan brann inom henne, likaså gjorde sorgen. "Jag kommer al-aldr..." flämtade hon men förmådde inte sig själv att säga orden trots att hon egentligen bara ville spotta ur sig dem. Tårarna som brann bakom ögonen gick tillslut inte att hålla tillbaka och Chantelle brast ut i gråt samtidigt som hon började leta upp ett rum hon kunde tänkas hålla till i.