Adventskalender - Del 8, "Jag lämnar dig inte"

Grupp 14
Anastasia - Lucas - Natalia
 
Tidigare delar
[Grupp 1] [Grupp2] [Grupp 3] [Grupp 4] [Grupp 5] [Grupp 6] [Grupp 7] [Grupp 8]
[Grupp 9] [Grupp 10] [Grupp 11] [Grupp 12] [Grupp 13] [Grupp 14]
 
 
Natalia hade slagit sig ned framför brasan i ett rum så långt ifrån köket som möjligt. Den där Alexander.. bara tanken på honom, och att hon dessutom var tvungen att fira jul med honom.. Natalia kände en kall kåre längs med ryggraden bara av tanken. Det tog ett tag för hennes puls att lägga sig, men den värmade brasan som gav ifrån sig ett sprakande ljud smittade av sig med sitt lugn så det inte tog alltför lång tid för allt att lägga sig. 

"Natalia?" en bekant röst hördes bakom henne. Natalia sneglade bakåt och fick syn på Anastasias enkla siluett i ögonvrån.
"Åh, hej." log Natalia till svar. 
 
 
Anastasia slog sig ned på stolen bredvid. "Är du okej?" frågade hon. "Har ju inte haft chansen att prata med dig sedan det där med Chantelle hände." ett glest leende tornade upp sig på Anastasias läppar. "Jag är okej." svarade Natalia. "Eller ja.. jag var okej tills Alexander nästan skrämde livet ur mig. Och för den delen drog han ner stämmningen rätt rejält. Jag tyckte att denna fest skulle bli intressant fram tills han kom in i bilden." trots att tanken fortfarande gav henne kalla kårar kunde Natalia ändå inte låta bli att le, åt Anastasia. Som i sin tur gav ifrån sig ett kort skratt åt det Natalia just sagt.
"Ja jo, jag förstår dig.. han är lite creepy." sa hon och gav återigen ifrån sig ett kort skratt, som denna gång smittade av sig till Natalia. 
 
 
De två pratade en stund till. Mest för att Anastasia också ville försäkra sig om att Natalia verkligen var helt okej.
"Du.. du skulle inte kunna ge mig en hjälpande hand, igen?" undrade Anastasia efter en stund. 
"Ja så länge jag slipper se Chantelle och Alexander så.
Anastasia skrattade. "Jag tror inte att någon utav dem befinner sig ute i den där kylan. Åtminstone inte Chantelle.
Hon går nog inte ut i onödan.
 
"... det ska stå några lådor med julpynt ute i en utav stugorna nämligen, och det är dem jag behöver ha in. Du behöver bara ställa dem i hallen när du är klar." log Anastasia efter att Natalia gått med på att hjälpa till med ytterligare en grej. De stod numera i öppningen till rummet med eldstaden och blickade ut över den stora salen med granen. "Jag ska nog hitta." log Natalia.
"Bra, och om någon skulle vara taskig säger du till mig." sa Anastasia och blinkade åt Natalia med ena ögat innan hon försvann bort. 
 
 
Natalia kom ihåg från tidigare gånger hon varit på herrgården att ena stugan var full med sprit. Så när hon stannade till för att fundera på vilken stuga som kan vara vilken, fick hon plötsligt syn på en person - en kille rättare sagt - som låg på den kyliga marken. Natalia svalde hårt. Hon hade verkligen inte förväntat sig se någon ute, speciellt inte någon liggandes på marken. 
 
 
"Lu...Lucas?" killen framför henne var ingen hon kände, men om hon inte mindes helt fel så hade han presenterat sig som Lucas. "Lucas, vakna!" Natalia sjönk ner precis intill och ruskade om honom lite försiktigt. "Vakna!" sa hon igen, den här gången lite högre än tidigare. Efter en liten stund gav Lucas ifrån sig ett stön och snart vände han blicken upp mot Natalia. "Ä-är du okej?" frågade hon. Lucas stönade till igen. Han såg aningen förvirrad ut. "Va..? ja jo de tror jag." mumlade han, dock knappt hörbart. Det dröjde dock inte länge förrän han började skratta. "Herrejävlar.. jag måste ha somnat!" började han, och fortsatte sedan med att klaga lite på ett dunkande huvud. Natalia suckade. Hon förstod att han inte var riktigt nykter. Och om hon inte mindes fel hade hon sett killarna, inklusive Lucas, gå in i ena stugan tidigare idag.. vilket måste ha varit den där dem förvarade alkoholen. 
 
 
Natalia suckade igen. "Hur kommer det sig att du hamnade här då? Och vart tog de andra vägen?" frågade hon i hopp om att lyckas bilda en mer vettig konversation. "Öh.." började Lucas och svalde hårt. 
"De lämnade mig här." muttrade han efter en kort stund utav tystnad. "Jag förstår.." mumlade Natalia till svar. Hon började resa sig upp från den otroligt kalla marken, vars kyla börjat tränga sig genom hennes egentligen alltför tunna kappa hon bara slängt på sig. Inte hade hon förväntat sig att bli kvar här ute så länge. 
Dock hann hon inte särskilt långt innan hon kände Lucas hand som grabbade tag i och höll ett hårt grepp om hennes arm. Såpass hårt att Natalia kved till. "Lämna mig inte." utbrast Lucas. "Snälla.. lämna mig inte." det sista han sa hördes mer som viskning. Natalia tittade ner på den, vad hon förstod, otroligt sorgsna killen som i sin tur blickade upp på henne. "Jag ska ingenstans utan dig." sa hon. "Men vi måste få in dig, Lucas. Det är otroligt kallt här ute." Lucas skakade dock bara på huvudet. "Inte än..
 
"Vadå inte än?" undrade Natalia. "Jag.." började Lucas men tystade sig själv. Han svalde hårt och slöt sina ögon. "Jag kan inte gå in och möta alla.. än." Natalia suckade och sjönk ner bredvid honom igen. Den här gången tillräckligt nära för att låta honom vila sitt huvud i hennes knä. "Du är den första som inte lämnat mig." sa han, återigen med ett tonfall i form av en viskning. Natalia visste inte riktigt vad hon skulle svara på det. Delvis för att hon inte kände honom och hade ingen som helst aning om hans livshistoria. Däremot förstod hon att han inte haft det särskilt enkelt i sitt liv, och att han kanske hade svårt att erkänna det. Inte minst för sig själv. "Jag kommer inte att lämna dig. Jag lovar." sa Natalia.