Adventskalender - Del 9, Det luktar bränt
Grupp 15
Katherine - Cara - Blake - Morgan - Alexander
Tidigare delar
[Grupp 1] [Grupp2] [Grupp 3] [Grupp 4] [Grupp 5] [Grupp 6] [Grupp 7] [Grupp 8]
Alexander suckade tungt där han gick på väg mot trapporna. Äntligen skulle han få vila och pusta ut en stund.
Han pillade sitt hår bakåt så att det hamnade bakom mössan istället, då några ynka hårstrån gång på gång gärna ville lägga sig tvärsöver hans ansikte. Tillochmed det irriterade honom.
Cara och Katherine hade precis lyckats forsla upp de två lulliga killarna till övervåningen. Men dem hade dock inte hunnit komma särskilt långt förrän de hörde steg i trappan. "Umm.." Cara kände pulsen gå upp en aning. I vanliga fall hade detta varit en kul grej, men nu var det ändå jul och det hade redan hänt alltför mycket för att hon skulle orka med mer kaos. "Vad gör vi?" sa hon och suckade besvärat. Katherine gav henne ett stort, sådant där speciellt barakatherinekange leende. Hon fnissade lite. "Lämna det till mig." log hon. "Försök få in killarna någonstans där de inte kan bli sedda så ordnar jag resten."
"Åh, hej!" sa Katherine och log åt Alexander som precis tagit sig upp för den, vad som kändes som, oändligt långa trappan. Alexander gav henne en hastig blick för att sedan sucka tungt. Han var så trött, så irriterad.. allt han ville var att få sova en stund, men nu stod ännu ett hinder i vägen. ".. ja?" muttrade han efter en liten stund. "Tyvärr kan jag inte låta dig fortsätta vidare." sa Katherine. Den här gången var hennes röst mer bestämd. Det räckte med att höra hans tonfall, och hon förstod att det var en riktigt munter man hon hade att göra med. Alexander suckade tungt igen. Det här hade inte han någon som helst lust med. Utan att bry sig om att svara tog han några steg närmre Katherine, men när han märkte att hon inte backade undan utan att han snarare skulle bli tvungen att personligen flytta på den lilla envisa damen.. nej, han orkade bara inte.
"Och varför inte då, om jag får fråga?" sa han irriterat och lade armarna i kors.
"Och varför inte då, om jag får fråga?" sa han irriterat och lade armarna i kors.
"Kan jag tyvärr inte berätta." svarade Katherine kort.
Alexander muttrade först något tyst för sig själv. "Kan du inte säga vad det är får du vara så vänlig att flytta på dig. Jag har varken tid eller lust med sådant här trams!" fnös han.
Alexander muttrade först något tyst för sig själv. "Kan du inte säga vad det är får du vara så vänlig att flytta på dig. Jag har varken tid eller lust med sådant här trams!" fnös han.
Katherine fnissade och log åt Alexander. "Jo du förstår.." började hon, men vände sig strax mot trappan och utbrast. "Det luktar bränt! Bara så att du vet." hon pekade nedåt trappen som för att hinta att något kanske inte stod rätt till i köket. Alexander gav henne dock bara en skeptisk blick. "Jag känner då ingenting." muttrade han. ".. kanske för att du är gammal." mumlade Katherine och himlade irriterat åt Alexander.
"Nej, nu räcker det. Jag tänker inte stå här och tjafsa med en envis och odräglig unge." morrade Alexander.
"Flytta på dig, annars lyfter jag bort dig." fortsatte han. Katherine lade dock armarna i kors och skakade lite på huvudet. "Nope." Katherines ansikte förvreds till ett lättare hånfullt uttryck. "Som sagt. Du får inte vara här. Du får hitta ett annat ställe att.. göra vad du nu skulle göra." Alexander kände hur ilskan inom honom brann och han gjorde allt för att lyckas behärska sig. Han gav upp en djup suck. "Skyll dig själv då!" sa han och himlade med ögonen, gick fram och tog tag i Katherines arm - som i sin tur genast slog med sin fria arm på hans som höll fast hennes. "Eww.. håll dig på avstånd, gubbjävel!" fräste Katherine, vars ord fick Alexander att släppa taget. Allt han kunde göra var att återigen sucka. Han kom att tänka på det hon sagt om att det luktade bränt, och tanken slog honom plötsligt att det kanske inte var ett löjligt påhitt. Marina var i köket helt själv.. och hade hand om deras sista chans att få till den perfekta julmiddagen. Återigen suckade han. "Ja oj.. du har väl rätt.. det luktar faktiskt bränt, känner jag nu." han vände sig mot trappan. Det han sagt var såklart ironiskt. Det luktade inte bränt. Men det märktes nästan löjligt tydligt att Katherine hade något att dölja, vilket var något Alexander inte orkade lägga sig i vad det kunde tänkas vara.
"Flytta på dig, annars lyfter jag bort dig." fortsatte han. Katherine lade dock armarna i kors och skakade lite på huvudet. "Nope." Katherines ansikte förvreds till ett lättare hånfullt uttryck. "Som sagt. Du får inte vara här. Du får hitta ett annat ställe att.. göra vad du nu skulle göra." Alexander kände hur ilskan inom honom brann och han gjorde allt för att lyckas behärska sig. Han gav upp en djup suck. "Skyll dig själv då!" sa han och himlade med ögonen, gick fram och tog tag i Katherines arm - som i sin tur genast slog med sin fria arm på hans som höll fast hennes. "Eww.. håll dig på avstånd, gubbjävel!" fräste Katherine, vars ord fick Alexander att släppa taget. Allt han kunde göra var att återigen sucka. Han kom att tänka på det hon sagt om att det luktade bränt, och tanken slog honom plötsligt att det kanske inte var ett löjligt påhitt. Marina var i köket helt själv.. och hade hand om deras sista chans att få till den perfekta julmiddagen. Återigen suckade han. "Ja oj.. du har väl rätt.. det luktar faktiskt bränt, känner jag nu." han vände sig mot trappan. Det han sagt var såklart ironiskt. Det luktade inte bränt. Men det märktes nästan löjligt tydligt att Katherine hade något att dölja, vilket var något Alexander inte orkade lägga sig i vad det kunde tänkas vara.
Hon fick som hon ville, för den här gången. "Bäst jag går och kollar, för säkerhetsskull."
"Tycker jag låter som en bra idé." fnös Katherine.