Forgotten Hollow - Säsong 2 Avsnitt 5


 
Simstales Del 5
 

 
Cafféet som hade varit tomt i säkert en timme, började återigen att fyllas upp av främmande simmar som stannade till för att ta för sig av kvällsfika. Celestia och Calebs kaffe hade tagit slut för längesedan, och de hade som mest suttit kvar inne i värmen för att fortsätta föra ett samtal om allt och egentligen ingenting. 

"Jag är så glad att du kunde följa med mig Caleb." Celestia log åt den svarthårige killen framför henne. Uppdraget Tristan gett henne hade visat sig vara svårare än hon trott, då många varken hade hört något eller ens visste om det här så kallade viruset - eller vad det nu kunde tänkas vara.
Med Calebs sällskap och hjälp hade dock det hela gått mycket lättare och snart var dem förhoppningsvis något på spåren. 
"Inga problem. Du vet att jag alltid ställer upp.. älskling." Caleb besvarade Celestias leende. 
 
 
Älskling? Celestia kände med ens hur hennes kinder hettade till då Caleb kallat henne ett sådant starkt ord. Deras relation hade börjat som riktigt goda vänner då Caleb blev som en del i familjen någon gång under 1500-talet, tack vare hans syster Liliths relation med Tristan. Och nog hade det vuxit något starkare mellan dem sedan dess. Om än för Celestias del hade det som mest börjat som en attraktion, sedan en oskyldig flört och.. ja. Hon hade inte förväntat sig att Caleb skulle känna samma sak, och det var kanske inte förren ett halvår sedan som han tillslut börjat visa ett intresse på det sättet för henne. De hade dock tagit det långsamt framåt. De hade ju trots allt all tid i världen. 
 
 
Stunden de haft inne på cafféet kom till sitt slut och de två stannade upp precis utanför dörren. 
"Ja eh.." började Caleb. Nog var han lite blyg alltid och Celestia tyckte sig nästan se lite rosande på hans kinder.
"Ja vadå?" sa Celestia med sin allra mjukaste ton hon kunde få till. 
"Jag ville bara säga att hela den här dagen har förmodligen varit den.. eh, trevligaste dagen jag haft på länge." Caleb tog ett kliv närmare Celestia. Hans ögon kollade in i hennes. "Som jag önskar att den inte behövde sluta här." viskade han. Celestia kunde känna en behaglig rysning längs med hennes rygg när Caleb placerade sina armar om henne och omfamnade henne i en varm och ytterst närgången kram. 

"Du skulle inte kunna.. ta ledigt?" undrade Celestia efter att en längre stund av tystnad uppstått mellan dem. Caleb jobbade som nattvakt på en klubb, därav att han inte skulle kunna spendera resten utav kvällen med henne som de båda ville. "Jag önskar att jag kunde." sa Caleb samtidigt som han släppte taget om Celestia. Han placerade en hand mot hennes kind och ett leende spred sig över hans läppar.
"Vi får väl hålla ut tills imorgon, antar jag.
 
 
"Caleb!" Celestia skyndade sig efter Caleb då han börjat gå sin väg, mot sitt jobb.
"Jag.. öh.. jag.." Celestia pillade nervöst på sitt hår medan hon funderade på vad det egentligen var hon skulle säga. Hon hade bara skyndat efter honom i blindo utan att ha någon som helst aning om vad hon skulle säga honom. Allt hon visste var att hon inte var redo att låta honom gå.. inte än.
 
***
 
En fnysning kom från de mörka snåren en bit ifrån det öppna torget som paret befann sig på. En annan vampyr hade tagit sig till platsen, om än hans avsikter inte var att förfölja - om så ens stå där och iaktta - de två vampyrerna framför honom. De hade ju bara råkat vara där, korsa den väg även han själv skulle gå. Trots att deras röster var dämpade kunde han ändå höra dem.. eller, han var snarare osäker på ifall det faktiskt var de två vampyrerans samtal han överhörde, eller om det var hans egna demoner som börjat tala till honom igen. Men demonerna hade varit tysta om så bara för en stund, och de två nya rösterna han hörde lät inte som de röster demonerna vanligtvis hade. Nej, det måste vara deras samtal han hörde. 

Kärleksdrabbel. Den mörka killen suckade. Det var så patetiskt alltihop. Kärlek var överskattat. Om ett år skulle förmodligen de två simmarna fundera på hur de hade kunnat tycka som dem gjorde i exakt denna stund. Den ena skulle vara arg och hata den andra, som i sin tur skulle försöka få tillbaka sin bättre hälft under en veckas tid - eller två - för att sedan ge upp och gå vidare. Han suckade igen. Hans förvirrade tankar som ständigt talade till honom bytte riktning. Han visste vart han skulle. Han visste vart hans Master befann sig. Master, som kallat honom tillbaka till Österrike. Varför visste han inte, men det skulle han snart bli varse om. Om bara de två vampyrerna kunde flytta på sig så kunde han själv börja röra sig igen. 
 
 
"... jag måste bara visa dig ett häftigt trick när vi kommer.." Caleb avbröt sig själv mitt i meningen. Hans leende försvann och han blev med ens stel.
"Vad.. vad är det?" undrade Celestia som blev orolig över den plötsliga förändringen i hans beteende. 
"Känner du inte?" Caleb tog ett par kliv närmre henne. En kort tystnad uppstod mellan dem. Celestia kände efter så gott hon kunde, och nog kunde hon förnimma känslan utav en annan vampyr men också en känsla av att vara iakttagen. Ett obehag spred sig inom henne. Om än hon försökte trösta sig med tanken att hon ändå var gammal, hon var stark nog att klara av de flesta vampyrer. "Cellie.." mumlade Caleb.
Celestia vände sig åt det håll Caleb nu stod riktad åt. Hennes blick landade på killen som stod ett par meter ifrån dem. Hon svalde hårt. 
 
 
Hjärtat hoppade över några slag i Celestias bröst då hon insåg att figuren framför dem var alltför bekant. Hans isande blick fick kalla kårar att leta sig nerför hennes ryggrad - det var som om hon inte behövde vara nära honom igen för att kunna få den där obeagliga känslan av hans kalla, döda blick som mer eller mindre kunde stirra sig in i ens själ. "Är det någon du känner?" viskade Caleb. "Nej.. jag menar.. jo. Eller.. en person jag inte sett på hundra plus år." stammade Celestia nervöst. Det var som om tiden stod stilla. 
"Nej, jag tänker inte hälsa på honom." insköt Celestia hastigt då hon kände på sig att Caleb skulle undra varför hon i så fall bara stod där.
"Vem är det då?" Caleb flyttade sig allt närmre Celestia, som om han var beredd att skydda henne ifall killen skulle få ett utfall. Celestia försökte svälja ner klumpen som bildats i halsen. 

"James.."
 
 
James tankar fortsatte snurra runt. Nu när de två andra vampyrerna vänt sig mot honom, kunde han inte undgå att få en bekant känsla över kvinnan.
De drag han kunde förnimma av hennes ansikte. Hennes kropp. Till och med hennes röst som han först inte känt igen. Numera var även den bekant.
Än mer när hon uttalade hans namn. "James..
 
James. Hans namn som sades med hennes röst ekade i hans huvud medan han sökte efter i sitt inre om vem den ytterst bekanta kvinnan kunde vara. Tillslut slog det honom. Året hade varit 1826: det sista året han stannade i Österrike innan han stuckit till England och sedan vidare ut i världen. Celestia De Lamothe var hans sista sällskap innan han stack, förutom Emret som följde med honom då. James gav ifrån sig ett dämpat men kort skratt åt ironin att Celestia De Lamothe hade varit den sista han träffat på här när han lämnat Österrike, och nu var hon även den första han kom att stöta på. Till och med i samma stad. 
 
Precis när James skulle till att vända sig om för att gå därifrån började Celestia och hennes sällskap att röra på sig. De försvann därifrån fortare än ögat kunde blinka, vilket fick James att dra på mungiporna. Om än inget leende kom. Han stod kvar en kort stund och blickade runt på torget. Ingen annan syntes till. Endast ett mörker, i sällskap med ett eko av ensamhet kvarstod. Ett tomrum som snart, oavsett om han ville det eller ej, skulle fyllas utav hans egna hjärnspöken. De där rösterna som aldrig kunde lämna honom ifred. 
 
James fortsatte gå. Han var tvungen att gå hastigt om han skulle komma i tid till hans Master som kallat på honom.