Forgotten Hollow: Säsong 1 Avsnitt 1

Forgotten Hollow
Säsong ett
 
Simstales
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 
Simsinspace
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 
 
Forgotten Hollow - en stad som grundades för urminnes tider sedan under en blomstrande tid. 
Med åren som gick försvann dock sakta men säkert den blomsterrika stadens liv och böts ut mot en kall och rå ensamhet.
Idag huserar Forgotten Hollow endast minnena från en svunnen tid och befolkningen har dött ut till att endast bestå av ett fåtal som fortfarande glädjer sig åt den kalla stadens ljuvliga nätter. Rykten går om att dem som bor i den lilla staden har levt sedan tidernas begynnelse. De stannar förevigt unga, de söker sig till mörkret för att hämta energi och de låter sig njuta av att dricka livskrafterna ur de vanliga dödliga. De som bor där går under många namn, men det är endast ett få som stannar kvar bland dem som lyssnar på rykten.
 
Forgotten Hollow och nattens barn, eller med andra ord, vampyrer.
 
 
Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till. Inte bara med familjen men också med mig själv. 
Jag tog mig irriterat om pannan och suckade tungt. Tårarna höll gång på gång på att svämma över, och jag höll dem tillbaka med all min kraft. En del utav mig ville stanna här för evigt, men den förnuftiga sidan var den som talade högst.
Ifall jag stannade här, skulle Evelynne likväl resterande utav klanen råka illa ut.
Allt på grund utav mig och ett fånigt val bara för att jag hade haft ett bråk med min äldsta bror.
Nej, det var inget jag kunde riskera. 
Men jag var långt ifrån redo att gå hem igen, och alla dessa känslor som omfamnade mig kom alla på en och samma gång.
Situationen blev med ens mycket värre än vad den egentligen var och jag kände mig så otroligt fånig och dum som betedde mig som en småunge. 
 
 
"Du..." min bästa kompis Evelynne slog sig ner bredvid mig. Om än jag flyttade mig lite åt sidan. 
"Det kommer nog lösa sig någon gång." sa hon och strök mig över armen. 
Jag skakade dock bara på huvudet. "Du vet inte hur min familj kan vara. Vad dem går för." jag suckade. 
"Och så gjorde jag allting värre genom att bråka med Tristan." 
Evelynne suckade hon med. "Stanna här då!" utbrast hon
"Du behöver ju inte gå tillbaka, utan stanna här. Stephano och alla vi andra kan ta hand om dig." 
"Pff." Jag fnös. "Om jag kunde så.."  
"Vad är det som hindrar dig?" undrade Evelynne. 
Jag rätade på ryggen med blicken ut genom fönstret, på den mörka herrgården som tornade upp sig på kullarna ovanför staden.
"Tja.." 
 
 
"Mina bröder Kol och Marlon.. eller egentligen skulle jag nog inte säga att de två är något hinder. Snarare tvärtom. Nu för tiden skulle jag nog kalla de två för dem mest resonliga av mina syskon, så länge man i alla fall är en del utav vår familj." 

*** 
"Du måste skämta Marlon. Kunde du inte valt en.. tja, lite snyggare och lite mer välluktande brud?" Kol hånflinade åt sin bror, där han stod tillsammans med sin middag. Marlon å andra sidan brydde sig inte om vad hans bror sa. Han kunde skämta hur mycket han ville, Marlon själv hade bara varit så hungrig - eller ja, törstig - och därmed grabbat tag i vem som helst. Illaluktande eller ej. Snygg eller inte.
Huvudsaken hen smakade bra.
Det var ju ändå inte någon han skulle ligga med, så allt annat kunde kvitta. 
"Hur skulle det vara om du slutade vara så förbannat kräsen, Kol?" log Marlon då han var klar med kvällens middag. Kvinnan for i marken sekunden han släppt taget om henne, och de båda bröderna fortsatte vidare genom Windenburgs mörka gator.
"Jag, kräsen? Pff. Jag skulle kunna äta vem som helst. Men jag väljer då absolut inte dem som bokstavligen stinker." 
 
 
"Sedan har vi Celestia. Tristans lilla nickedocka. Hon gör allt han säger och vill, utan att någonsin säga emot. Hon menar att Tristan räddade henne och gav henne ett bättre liv - och för Celestia är tacksamhet oerhört betydelsefullt. Och sen har vi Vlad. Han var en greve vi träffade någon gång under 1700-talet. I och med att han blev som en i familjen såg vi honom mer som en fadersfigur, och det har han kommit att bli sedan dess." 

*** 
Celestia suckade tungt där hon satt och tålmodigt försökte lära Vlad blanda drinkar - vilket hon börjat se som en dålig idé och ifrågasatte sig själv varför hon överhuvudtaget övertalade Vlad till att pröva något nytt. 
"Snart så." sa Vlad. Hans röst lät hoppfull. Den här gången skulle han allt lyckas.
"Det är inte vin, Vlad. Du kan allt blanda och skaka runt det lite till." suckade Celestia.
Kanske han var för gammal trots allt. 
Svårt att lära en gammal hund att sitta, sägs det ju. Och nog stämde det kanske in på Vlad. 
 
 
"Sist men inte minst, förmodligen den mest fruktade av alla i min familj. Tristan. Tja, vad finns det egentligen att säga om min käre storebror? Mer än att man egentligen måste lära känna honom för att förstå honom, och om man väl betyder något för honom så kommer han att hålla en kär om så för resten utav sina eviga dagar. I och med att jag är minstingen i syskonskaran samt om man går tillbaka i vår historia, kanske det ändå är föreståeligt varför han mer eller mindre behandlar mig som om jag fortfarande vore en bebis. Om än det ibland går mig på nerverna och jag önskar att Tristan någon gång ska inse att jag inte längre är den där utstötta lilla flickan vår far avskydde, att jag faktiskt är vuxen och kan ta vara på mig själv." 
 
*** 
Tristan satt nersjunken i sin stol och blickade utöver allrummet som låg precis nedanför. Hans tankar gick i ett om allt mellan himmel och jord. Om än han hade svårt att sätta ett bra ord på vad dem egentligen handlade om. Det var så mycket på samma gång. Tristans blick fastnade på Celestia och Vlad som befann sig i allrummets bar. Ett skevt leende spred sig över hans tunna läppar. Åtminstone kunde hans syster samt adoptivpappa ge honom en någorlunda, tillfällig, distraktion från sina tankar.