Forgotten Hollow - Säsong 1 Avsnitt 2
Forgotten Hollow
Säsong ett
Simstales
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
Simsinspace
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
Det var med tunga steg och blicken i marken Chanel närmade sig det stora huset hon fått kalla hem i så många år nu.
En plats Chanel själv inte skulle vilja bo på, egentligen. Men vem var hon att vägra när Vlad för så längesedan öppnat upp sitt hem för dem och erbjudit tak över huvudet. Chanel suckade för sig själv. Om allt ändå bara kunde vara som förr... eller om familjen bara kunde förnya sig någon gång.
Chanel hann inte så mycket längre än nästan fram till ingången av vardagsrummet, när hon hörde ett par bestämda och hastiga steg i trappan bakom henne. Chanel var inte beredd på att se hennes bror såpass nära henne som han faktiskt var, och höll därför på att hoppa ur kläderna då hon vände sig om. "Tristan..!" utbrast hon. "Låt oss se... två, fyra.. fem dagar." började Tristan och lade armarna bestämt i kors.
"Shhhh!" en tredje röst hördes bakom Chanel. "Det finns faktiskt fler som bor här och alla orkar inte vara med och lyssna på erat löjliga tjafs om min patetiska son och de missfoster han tar hand om." Celestia fnös och stirrade irriterat på dem båda. "Ni får då ursäkta men Vlad och jag höll på att skriva ihop en låt till orgeln men ingen av oss kan koncentrera sig tack vare er! Herregud."
Tristan log stelt åt Celestia. "Ursäkta oss så mycket då."
"Fem dar utan ett ord." fortsatte han. Chanel suckade. Tristan öppnade återigen sin mun, men inga ord kom. Strax därpå harklade han sig istället. "Tja, du kunde ju åtminstone hört av dig i alla fall så kanske jag hade sluppit ligga vaken varenda natt och grubbla och undra vart du kunde tänkas vara."
"F-förlåt.. mig." pep Chanel med gråten i halsen. Hon kände sig så dum. Så dum som hade brutit mot Tristans regel. Trots att de två bråkat några dagar tidgare - vilket hade varit orsaken till varför Chanel rymt hemifrån - kunde hon bara inte låta bli att klandra sig själv.
Och nu fick hon stå till svars för det.
Tristan skakade bara på huvudet. "Vart har du varit då?"
Chanel svalde hårt i hopp om att lyckas hålla tillbaka tårarna som hela tiden hotade att svämma över.
"Lite.. eh.. runt om." svarade hon.
Tristan gav henne som mest bara en skeptisk blick. Hon förstod att han inte trodde henne.
Tristan skakade bara på huvudet. "Vart har du varit då?"
Chanel svalde hårt i hopp om att lyckas hålla tillbaka tårarna som hela tiden hotade att svämma över.
"Lite.. eh.. runt om." svarade hon.
Tristan gav henne som mest bara en skeptisk blick. Hon förstod att han inte trodde henne.
"Runt om." Tristan upprepade hennes ord. "Jag hoppas då innerligt att du inte hänger med Stephano och alla de där.. missfostren han kallar familj." Tristans ton ändrades till en något mer hånfull sådan när han snuddade vid ordet familj. Han fnös. "Nej." sa Chanel, den här gången med en mer bestämd ton. Hon kunde inte låta osäker. Då hennes bror inte var särskilt lättlurad var hon tvungen att verka säker för att han faktiskt skulle tro henne. Tristans ansikte sprack upp i ett tillgjort leende. Nog för att han var hennes bror, men Chanel kunde ändå inte hålla tillbaka ilskan som brann i bröstet över de ord han slängt ur sig om de vampyrer Stephano tagit hand om. Vars identiteter som överhuvudtaget aldrig legat i Tristans intresse att ens ta reda på. "Du behöver ju inte kalla andra sådana grova ord, speciellt folk du inte känner!" utbrast Chanel. Hon flämtade till. Vad hade hon nyss sagt? Hur kunde hon bara slänga ur sig något sådant. Hon svalde hårt. Tristan fnös. "Jaja lillasyster som jämt ska vara så god och tycka om allt och alla.." Tristan avbröt sig själv och himlade med ögonen åt Chanel. Hans uttryck talade dock för att han skulle till att fortsätta sin mening, men han kom aldrig så långt.
Tristan log stelt åt Celestia. "Ursäkta oss så mycket då."
Utan att säga något mer till Chanel hade Tristan följt efter Celestia ut till det stora allrummet strax därefter. Chanel själv hade ingen lust att följa efter dem, utan begav sig istället upp till övervåningen. Till sitt rum. Där hon kunde få vara ifred och gråta ut den där eviga sorgen hon bar på - men som hon inte kunde sätta fingret på varför hon egentligen hade den. Inte just nu i alla fall.