Forgotten Hollow - Säsong 1 Avsnitt 4

Forgotten Hollow
Säsong ett
 
Simstales
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4[Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 
Simsinspace
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 

 
Tristan suckade tyst för sig själv medan han begav sig upp mot övervåningen. Han behövde inte ens vara där uppe för att höra Chanels snyftningar, som blev allt tydligare ju högre uppför trappen han kom. Han stod tyst utanför hennes dörr en kort stund, innan han knackade. Inget svar.
Tristan suckade igen och öppnade dörren. 
Det skar sig i hans hjärta av att se henne så ledsen. Hon såg så liten ut där hon satt på sängen hopkurad. 
 
 
"Chanel." sa Tristan dock utan att få något svar tillbaks. "Chanel jag..
"Det är okej.. Jag är okej." snyftade Chanel medan hon rätade på sig. "Jag ser ju att du inte är det.
Tristan suckade. Chanel snörvlade och kravlade sig fram till sängkanten där hon förblev sittandes. 
 
 
Tristan sjönk ner bredvid henne. "Jag är ledsen för förut men..
"Du behöver inte jämra dig Tristan." Chanel avbröt honom. "Du har rätt. Jag borde inte ha försvunnit sådär utan att höra av mig." sa hon.
"Nej men det var ju lite mitt fel också." inflikade Tristan. 
Chanel gned sig i ögat för att torka bort de tårar som fanns kvar utan att bry sig det minsta om det faktum att hon fortfarande hade smink, och såg förmodligen ut som en panda runt ögonen vid det här laget. 
"Nåja." hon snörvlade lite igen. "Kom du hit för att trösta mig eller?" undrade hon, och gjorde ett tappert försök att skratta åt det hela.
Det lät snarare som om hon snörvlade för kung och fosterland. 
"Ja delvis." började Tristan. "Tänkte att det jag kommer att be dig om skulle vara något som kan pigga upp dig." fortsatte han och spände blicken i Chanel. Ett glest leende spred sig i hans ansikte. 
"Och vad kan det vara då?" undrade Chanel. 
"Tja, vad sägs om.. Kol?" sa Tristan
"Vill du följa med och hämta hem Kol?
 
 
Ett leende spred sig över Chanels ansikte. Likaså gjorde lyckan genom hennes kropp. Äntligen skulle hon få träffa Kol igen.
"Ja!" utbrast hon, lika exalterad likt ett barn på julafton. "När då?
Tristan kunde inte låta bli att le åt sin annars dystra lillasyster. Nog värmde det i hjärtat att se henne bli glad. "Vad sägs om.. nu?
Chanel snörvlade till igen. "Åh.. jag måste bara snygga till mig först.
"Jaså? Jag tycker du ser bra ut.
Chanel fnös. "Ser bra ut? Jag ser antagligen ut som en panda runt ögonen vid det här laget.
"Nja." insköt Tristan. "Eller ja. Jag ska väl inte säga något.
"Nej precis." log Chanel. 
"Jaja.. kom ner när du är klar." sa Tristan och reste sig upp från sängen.
Han gav Chanel en sista blick, ett leende, innan han vände henne ryggen och lämnade rummet. 
 
 
"Okej, detta borde vara den sista baren." suckade Tristan då kompaniet stannade till utanför vad de tänkte kunde vara den sista baren Kol kunde tänkas hålla till på - det var ju i alla fall inom de områden Kol vanligtvis gärna höll sig till. "Även om han inte är här så kan vi väl bara stanna till och ta en drink innan vi går vidare?" undrade Chanel samtidigt som hon tittade ner på sina naglar. "Absolut.
Tristan själv kände att han allt kunde behöva en drink efter timmar av letande. Likt deras andra bror Marlon var Kol inte direkt den bästa på att svara i telefonen. Å andra sidan behövde man ta sådana viktiga saker face to face med Kol för att något skulle hända. Han skulle ju annars inte komma hem i första taget då han trivdes likt fisken i vattnet i storstaden som han mer eller mindre kallade sitt andra hem. 
 
 
"Jag hoppas detta är sista stället. Jag börjar få riktigt ont i fötterna!" gnällde Miranda. Miranda var Tristans flickvän, om än hon var mänsklig och han använde henne förmodligen bara som en vandrande blodpåse. Hon själv var dock som besatt av honom, men eftersom hon var under hans betvingade fick hon aldrig chansen till att riktigt förstå vad för typ av förhållande han faktiskt hade med henne. 
 
 
Till allas lycka behövde de knappt komma in på stället helt och hållet innan de alla fick syn på en bekant ryggtavla i baren.
 
*** 
 
"Allt väl, Kol?
Kol pillade nervöst på sitt glas där han satt ovanligt tyst.
"Allt är bra Richard, tack som frågar." svarade Kol och tittade upp på bartendern Richard som han kommit att finna en god vän i. Kol var visserligen stammis på barerna härkring och var väl känd bland de flesta bartenderna. Men Richard var den han tyckte bäst om. "Du är så ovanligt tyst bara.
Richard tittade bekymmersamt åt Kol medan han torkade några glas. 
"Alla har vi våra stunder." Kol log åt honom. Dock dog leendet snabbt ut då han kände av att en, eller flera, andra vampyrer numera var på plats.
Kanske, om han inte låtsades om dem kanske de skulle lämna honom i fred. 
 
 
"Hallå där, brorsan!" en alltför välbekant röst hördes plötsligt precis intill honom. 
"Cookie!" utbrast Kol och de två omfamnade varandra i en varm och långvarig kram. 
"Hur är det med dig?
Kol log stort åt hans lillasyster, som han knappt kunde fatta stod framför honom. 
"Jo tack det är väl bra." svarade Chanel. "Själv då? Hur är livet i storstaden?
Hon log. 
"Jo det är..
 
 
Kol tystnade. Känslan utav ytterligare en närvaro fyllde honom. En närvaro han kände alltför väl. 
"Är det inte storebror som tagit sig hit, han med." sa Kol och vände på klacken för att se Tristans gestalt stå precis bakom honom.
Tristan log lite skevt. "Jo, i egen hög person.
Kol skrattade.
"Inte varje dag man ser Tristan De Lamothe ute på en nattklubb nuför tiden! Detta måste ju nästan firas.
Kol placerade en hand på Tristans axel. "Jag är säker på att Richard kan fixa...
"Vi är inte här för att festa, Kol." Tristan avbröt honom. 
"Jaha. Vad är det då?
"Vi bör nog ta det ute där andra öron inte kan höra.
 
 
"... du är ju galen, Tristan. Du vet själv att..
"Det spelar ingen roll Kol. Vi måste göra det.. för hennes skull.
Kol suckade besvärat åt sin brors galna idéer. "Jag förstår inte hur du kan vara så desperat vad det gäller henne." utbrast han. "Det innebär mörker över hela familjen. Mer mörker än vad det redan är. Och inte bara familjen, Tristan. Andra runt omkring drabbas.
Tristan höjde en hand som för att tysta Kol. "Du vet lika väl som jag att hon aldrig förlåter oss om vi inte gör det. Vi har inget val." Kol tog återigen sats för att argumentera emot, men blev avbruten innan han ens hann öppna munnen. "Vi kan stå här hela natten Kol, eller också tar vi allt detta hemma med resten av familjen."