Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 2
James hade rasande stormat ut från Vahids våning med tvillingarna hack i häl. Han hade sedan tagit dem åtminstone en halvtimme - som för människor skulle vara en timme - bort från Vahids trakter, och bara.. ja så långt därifrån de bara kunde komma.
Särskilt nu när den där snorvalpen Chasca tagit sig till Österrike och hem till Vahid.
James stannade tillslut till i utkanten av de finare kvarteren. Hans blick for i marken och han knöt sina nävar. Det var såpass att han nästan exploderade ut i ilska. Sedan tvingade han sig själv att dra några djupa andetag. Han var ju trots allt en förebild numera, och aggressionsproblem var kanske inte det bästa föredömet för två yngre tonåringar - som å andra sidan bara var sisådär 500+ år gamla. Men det spelade ingen roll.
Vahids beteende gentemot dem, Elinore specifikt, var långt ifrån okej. Även om Elinore kanske inte hade betett sig som man bör göra gentemot Vahidmen det kunde ju inte hon veta. Det hade kanske varit en dum idé att dra med sig tvillingarna dit. Men att gömma dem skulle heller inte hålla i längden. Vahid skulle ju få reda på deras existens ändå förr eller senare och James hade intalat sig själv att det var lika bra att lägga alla korten på bordet. Men sedan hade snorvalpen stövlat in som den där patetiska lilla barnrumpan hon var och gjort allting värre. James avskydde Chasca. Bara hennes existens fick det att krypa i skinnet på honom och.. nej, hon gick honom bara på alla nerverna han hade. Men å andra sidan gav hon honom bara ytterligare en anledning att hålla sig borta från Vahid i fortsättningen.
James stannade tillslut till i utkanten av de finare kvarteren. Hans blick for i marken och han knöt sina nävar. Det var såpass att han nästan exploderade ut i ilska. Sedan tvingade han sig själv att dra några djupa andetag. Han var ju trots allt en förebild numera, och aggressionsproblem var kanske inte det bästa föredömet för två yngre tonåringar - som å andra sidan bara var sisådär 500+ år gamla. Men det spelade ingen roll.
Vahids beteende gentemot dem, Elinore specifikt, var långt ifrån okej. Även om Elinore kanske inte hade betett sig som man bör göra gentemot Vahidmen det kunde ju inte hon veta. Det hade kanske varit en dum idé att dra med sig tvillingarna dit. Men att gömma dem skulle heller inte hålla i längden. Vahid skulle ju få reda på deras existens ändå förr eller senare och James hade intalat sig själv att det var lika bra att lägga alla korten på bordet. Men sedan hade snorvalpen stövlat in som den där patetiska lilla barnrumpan hon var och gjort allting värre. James avskydde Chasca. Bara hennes existens fick det att krypa i skinnet på honom och.. nej, hon gick honom bara på alla nerverna han hade. Men å andra sidan gav hon honom bara ytterligare en anledning att hålla sig borta från Vahid i fortsättningen.
Damien och Elinore studerade deras far där han stod och antagligen tänkte på något. Men hans ansiktsuttryck och övriga kroppsspråk sa dem att han fortfarande var arg. Elinore svalde nervöst. Han var förmodligen arg på henne för hur hon betedde sig mot den där snobbiga pimpen som verkade tro att han var något. Om än hans utfall mot henne påverkade henne fortfarande, och hon var allt lite skakis. Det var ju trots allt inte varje dag man blev påflugen av en sådan stor man som förmodligen skulle kunna knäcka ens skalle med sina bara händer, och som dessutom var en crime boss.
Han hade varit minst tredubbelt så stor som Elinore själv.
Damien kände på sig Elinores känslor. Det var som en särskild kontakt de två alltid haft mellan dem.
Damien kände på sig Elinores känslor. Det var som en särskild kontakt de två alltid haft mellan dem.
När den ena kände sig rädd eller orolig kunde den andra känna det på sig. Tillochmed om den ena var ledsen.
Elinore suckade för sig själv. Hon kände sig dum, och ledsen. James kanske var såpass arg på henne att han tänkte lämna dem här och nu.
Elinore suckade för sig själv. Hon kände sig dum, och ledsen. James kanske var såpass arg på henne att han tänkte lämna dem här och nu.
Hon hade ju skämt ut honom inför hans boss.
James rätade upp sig och vände sig mot tvillingarna istället. Han suckade.
Elinore bet sig i läppen då hon förväntade sig det värsta. Damien likaså.
"Ah det hela var ju väldigt onödigt." suckade James.
"Men det var inte ditt fel. Vahid är trots allt vuxen och borde egentligen veta bättre än så."
Elinore svalde ner klumpen som bildats i halsen. "S-så du är inte arg på mig?"
Elinore bet sig i läppen då hon förväntade sig det värsta. Damien likaså.
"Ah det hela var ju väldigt onödigt." suckade James.
"Men det var inte ditt fel. Vahid är trots allt vuxen och borde egentligen veta bättre än så."
Elinore svalde ner klumpen som bildats i halsen. "S-så du är inte arg på mig?"
"Nej det var ju som sagt inte ditt fel. Men tänk åtminstone på det tills nästa gång. Vahid är inte som alla andra, och att vara uppkäftig mot honom kommer inte göra dig populär. Det är bäst att bara spela med i hans sätt så att han blir nöjd." James suckade igen.
"Men förhoppningsvis blir det ingen nästa gång."
Damien skrockade. "Vad menar du?" undrade han.
"Men förhoppningsvis blir det ingen nästa gång."
Damien skrockade. "Vad menar du?" undrade han.
"Så du ska lämna oss här?" sa Elinore.
James tog ett par kliv framåt så att han kom lite närmre, och lade sedan huvudet på sned.
"Uhm, varför skulle jag göra det?" han studerade dem båda. Tänk att han inte hade lagt märke till hur lik Elinore faktiskt var deras mor Valerie förrän nu.
"Nä du..vi.. jag menar.." tvillingarna började prata i munnen på varandra varpå James inte kunde låta bli att skratta åt dem.
James tog ett par kliv framåt så att han kom lite närmre, och lade sedan huvudet på sned.
"Uhm, varför skulle jag göra det?" han studerade dem båda. Tänk att han inte hade lagt märke till hur lik Elinore faktiskt var deras mor Valerie förrän nu.
"Nä du..vi.. jag menar.." tvillingarna började prata i munnen på varandra varpå James inte kunde låta bli att skratta åt dem.
"Jag menade mer att jag helst inte vill ha er i närheten av Vahid igen. Eller Chasca."
Tvillingarna blev med ens tysta. De hade varit så spända sedan den där gorillan och tolvåringen. Sen hade inte James ilska gjort saken bättre.
Tvillingarna blev med ens tysta. De hade varit så spända sedan den där gorillan och tolvåringen. Sen hade inte James ilska gjort saken bättre.
Men lättnaden var oerhörd då han sa att han inte var arg på dem, att han inte tänkte lämna dem och att han dessutom precis skrattat åt dem.
"Så du är verkligen inte arg på mig? Eller tycker att jag gjorde bort dig inför den där uppsnoffsade gorillan?"
James fick kväva ett skrattanfall. Uppsnoffsad Gorilla!
"Jag är inte arg på dig, och du skämde inte ut mig på långa vägar. Även om du inte betedde dig som man bör mot honom så förtjänade han det ändå. Men lova mig att bete dig bättre mot honom ifall ni möts igen. Det är bäst så." svarade han och placerade händerna i sina fickor.
"Så du är verkligen inte arg på mig? Eller tycker att jag gjorde bort dig inför den där uppsnoffsade gorillan?"
James fick kväva ett skrattanfall. Uppsnoffsad Gorilla!
"Jag är inte arg på dig, och du skämde inte ut mig på långa vägar. Även om du inte betedde dig som man bör mot honom så förtjänade han det ändå. Men lova mig att bete dig bättre mot honom ifall ni möts igen. Det är bäst så." svarade han och placerade händerna i sina fickor.
"Lovar." log Elinore varpå hon svingade sig på James för att ge honom en kram.
"Och tack för att du stod upp för mig.. oss. Wow, du var... jätte arg."
James placerade en arm om hennes midja och såg mot Damien som leende stod kvar.
"Öh, såklart jag gör det." sa James. Han hade börjat bry sig alltmer om dem. Kanske mer än vad han själv kunde erkänna.
"Och tack för att du stod upp för mig.. oss. Wow, du var... jätte arg."
James placerade en arm om hennes midja och såg mot Damien som leende stod kvar.
"Öh, såklart jag gör det." sa James. Han hade börjat bry sig alltmer om dem. Kanske mer än vad han själv kunde erkänna.
"..ehm, jag var faktiskt framme före dig." Elinore harklade sig då syskonparet mer eller mindre tävlat fram till närmaste matstånd, och hon hade kommit före hennes bror som i sin tur såklart skulle jävlas med henne genom att försöka tränga sig före. "Och? Jag är den som är mest hungrig!" klagade Damien.
"Tror du ja."
"Jag tror inte. Jag vet."
James som slagit sig ner på närmaste bänk tittade upp mot tvillingarna. Han kunde inte låta bli att flina åt dem. Dessa syskongräl.. tänk att det var över 3000 år sedan som han själv brukade gräla sådär med sina syskon. Särskilt de som var yngre brukade han alltid köra med därför han var äldre. James gav upp en suck. Ibland saknade han dem tiderna. Å andra sidan var dem som mest bara smärtsamma minnen numera som då och då markant uppenbarade sig i hans inre.
"Tror du ja."
"Jag tror inte. Jag vet."
James som slagit sig ner på närmaste bänk tittade upp mot tvillingarna. Han kunde inte låta bli att flina åt dem. Dessa syskongräl.. tänk att det var över 3000 år sedan som han själv brukade gräla sådär med sina syskon. Särskilt de som var yngre brukade han alltid köra med därför han var äldre. James gav upp en suck. Ibland saknade han dem tiderna. Å andra sidan var dem som mest bara smärtsamma minnen numera som då och då markant uppenbarade sig i hans inre.
Det dröjde inte alltför länge innan tvillingarna gjorde honom sällskap på den ensamma bänken.
"Ska inte du ha något?" undrade Damien. James skakade på huvudet.
Vanlig mat var inte längre något han föredrog att äta bara sådär. Det hände, men bara om han var tvungen till det. "Säkert?" undrade Elinore medan hon stoppade i sig det där inte så värst tilltalande slafset till mänsklig mat. "Ja det är säkert." svarade James medan han placerade sina armbågar på bordet och lät vila sitt huvud i sina händer.
"Ska inte du ha något?" undrade Damien. James skakade på huvudet.
Vanlig mat var inte längre något han föredrog att äta bara sådär. Det hände, men bara om han var tvungen till det. "Säkert?" undrade Elinore medan hon stoppade i sig det där inte så värst tilltalande slafset till mänsklig mat. "Ja det är säkert." svarade James medan han placerade sina armbågar på bordet och lät vila sitt huvud i sina händer.
>>Idiot. Klart du ska äta av den där sörjan.<<
James flög med ens upp från sin avslappnande position och såg sig lite hastigt omkring, bara för att försäkra sig om att det var hans egna demoner och inte någon annan som sagt något till honom. Men rösten som talat till honom lät alltför bekant. En utav de röster han hört förr. Det dröjde dock inte särskilt länge innan en röst blev två, som sedan blev tre och snart var dem fem.. eller kanske fler. Han kunde inte längre urskilja dem men alla pratade i munnen på varandra. James ursäktade sig för tvillingarna innan han reste sig upp från bänken. Detta var ingenting de skulle behöva se, så han valde att gå därifrån utan att besvara deras frågor om vad det var som hände.
James flög med ens upp från sin avslappnande position och såg sig lite hastigt omkring, bara för att försäkra sig om att det var hans egna demoner och inte någon annan som sagt något till honom. Men rösten som talat till honom lät alltför bekant. En utav de röster han hört förr. Det dröjde dock inte särskilt länge innan en röst blev två, som sedan blev tre och snart var dem fem.. eller kanske fler. Han kunde inte längre urskilja dem men alla pratade i munnen på varandra. James ursäktade sig för tvillingarna innan han reste sig upp från bänken. Detta var ingenting de skulle behöva se, så han valde att gå därifrån utan att besvara deras frågor om vad det var som hände.
James stannade en bit ifrån dem där han ändå kunde se och höra dem. Man visste ju aldrig om Vahid eller någon utav de nya patetiska vampyrerna som följde honom skulle dyka upp. Men han kunde inte låta tvillingarna se honom såhär. Det såklart inte första gången rösterna kommit under hans tid med tvillingarna, men den här gången var det som om dem attackerade honom från flera olika håll. Det gick inte längre att urskilja varken rösterna eller alla dessa ord de slängde ur sig om honom - det enda han visste var att det inte var några snälla kommentarer i vanlig ordning.
Och det fanns bara ett sätt att bli av med dem, för stunden.
Han hann inte så mycket som att ens snorta upp allt det vita pulvret han hällt ut i handen förrän tvillingarna kom upp bakom honom. De två pratade ikapp där de undrade vad som hände, hur det var med honom och blablabla. James svarade dem inte. Det var knappt att han kunde höra dem då det susade genom huvudet som följdes av ljudet av hans hjärtslag som ökade sin hastighet. Han var dessutom fullt upptagen med att försöka stå upprätt medan ruset gjorde sitt. Plötsligt kände han två händer om sig på vardera sida. James ryckte till då tvillingarnas ansikten uppenbarade sig framför honom. "Hallå? Hur är det fatt?" undrade Elinore oroligt.
"Va.. va? jag mår bra." utbrast James och började sedan att ta sig till närmaste bänk. Han behövde sitta en stund innan de kunde gå vidare.
"Va.. va? jag mår bra." utbrast James och började sedan att ta sig till närmaste bänk. Han behövde sitta en stund innan de kunde gå vidare.
Tvillingarna följde efter och slog sig ner intill honom.
"Du ser inte ut att må så bra ju." suckade de ikapp.
James drog ett djupt andetag varpå han sedan tog Elinores hand i sin.
"Jag lovar att jag mår bra. Ni behöver inte vara oroliga."
"Du ser inte ut att må så bra ju." suckade de ikapp.
James drog ett djupt andetag varpå han sedan tog Elinores hand i sin.
"Jag lovar att jag mår bra. Ni behöver inte vara oroliga."
***
Det var med lätta steg hon förde sig fram längs med gatorna. Hon hade nyss lämnat hennes partners mors hem för att gå vidare till att utföra några ärenden på stan. Det var ju trots allt hennes partners födelsedag, och det första hon tänkte göra var att köpa en present. Presenten i sin tur skulle inte bara vara en födelsedagspresent, utan det var också menat som ett tack för alla dessa år vi fått och förhoppningsvis får vi många fler.
Även om det inte var dags för deras årsdag än på ett tag, var hon ändå alltid noga med att visa hur mycket hon uppskattade deras relation.
Hon hade haft blicken i sin telefon för att få ett humm om vad för typ av present hon skulle hålla utkik efter på stan, när en väl bekant röst i sällskap av två okända röster nådde hennes öron och hon tittade upp. Ett litet men nervöst leende spred sig över hennes ansikte då hon fick syn på trion.
Hon hade haft blicken i sin telefon för att få ett humm om vad för typ av present hon skulle hålla utkik efter på stan, när en väl bekant röst i sällskap av två okända röster nådde hennes öron och hon tittade upp. Ett litet men nervöst leende spred sig över hennes ansikte då hon fick syn på trion.
***
Hon stannade till precis framför den unga mannen med ett härjat ansikte och rödlysnade ögon.
"Hej papps." sa hon och placerade sin ena hand i den andra.
James suckade. "Hej.. Ella."
"Det var ett tag sedan." sa hon sedan, varpå hon försökte ge honom ett leende men det dog ut på en gång då han inte besvarade det. "Det tycker jag inte." svarade James. Han lade sedan armarna bestämt i kors och suckade återigen. Av alla ställen i världen så måste Ella vara precis här. Och precis i denna stund då han går förbi dessutom. "Inte det?" Ella förstod att han inte var så glad i att se henne. Men hon hade vant sig vid det för längsedan, och visste att det inte var någon idé att försöka. Men han var ju trots allt hennes far så han kunde väl försöka vara lite trevligare.
James mumlade som mest något till svar, om än Ella var för upptagen med att titta åt de andra två som stod bakom honom. "Åh.." utbrast hon då hon förstod hur det låg till. Flickan och pojken var väldigt lika James, och Ellas hjärta hoppade över några skutt då hon insåg att hon fått syskon.
James suckade. "Hej.. Ella."
"Det var ett tag sedan." sa hon sedan, varpå hon försökte ge honom ett leende men det dog ut på en gång då han inte besvarade det. "Det tycker jag inte." svarade James. Han lade sedan armarna bestämt i kors och suckade återigen. Av alla ställen i världen så måste Ella vara precis här. Och precis i denna stund då han går förbi dessutom. "Inte det?" Ella förstod att han inte var så glad i att se henne. Men hon hade vant sig vid det för längsedan, och visste att det inte var någon idé att försöka. Men han var ju trots allt hennes far så han kunde väl försöka vara lite trevligare.
James mumlade som mest något till svar, om än Ella var för upptagen med att titta åt de andra två som stod bakom honom. "Åh.." utbrast hon då hon förstod hur det låg till. Flickan och pojken var väldigt lika James, och Ellas hjärta hoppade över några skutt då hon insåg att hon fått syskon.
Tvillingarna tittade båda fundersamt men också nyfiket mot den nya personen, som tydligen hette Ella. De båda blev förvånade över det faktum att även hon var James barn. Inte hade de förväntat sig att han skulle ha några fler, eftersom han inte gillade barn och hade till en början struntat i dem.
Efter en liten stund kom de fram för att hälsa. Ella verkade glad över att träffa dem, Damien likaså. Elinore å andra, ja hon var såklart också glad över att få en syster, men medan Damien var den som samtalade med Ella stod Elinore och studerade henne från topp till tå. Hon gav upp en lättsam suck medan hon sedan kollade ner på sig själv istället. Elinore hade alltid haft problem med sin självkänsla, och när hon såg Ella som var riktigt uppsnoffsad och vacker kunde hon inte undgå att känna sig än mer ful. Utseendemässigt, och hon började också ifrågasätta sin dåliga smak av kläder och ickekänsla för mode generellt.
"Är något fel?" undrade Ella som fått syn på Elinores bekymrade ansiktsuttryck.
"Va? Nej." utbrast Elinore och gjorde sitt bästa för att dra på ett leende. "Jag.. jag funderade bara på något."
Ella ryckte som mest på axlarna åt Elinores svar, sedan vände hon sig mot James.
"Att du aldrig sa något." sa hon varpå alla andras blickar vändes mot honom.
"Vadå aldrig sa något? Det var ju inte som att jag hade någon skyldighet att berätta något för dig."
Tvillingarna höjde på sina bryn. "Vänta lite." sa Damien som försökte hänga med.
Ella och James verkade ju redan känna varandra, ganska så väl dessutom.
Han och Elinore utbytte en varsin blick. Hade James alltså haft hand om Ella förut, precis som han hade det med tvillingarna nu, och sedan slängt bort henne?
James fnös åt frågorna de ställde, och himlade sedan med ögonen.
"Det är inte som ni tror." sa han varpå Ella skakade på huvudet.
"Han har aldrig varit med mig så som han verkar vara med er." sa hon sedan.
"Huh.." både Damien och Elinore tittade frågande på dem.
"Jag stannade bara lite längre med hennes mamma än med er därför.."
"Det var en svår tid för Tyskland just då, så både han och Emret stannade med min mamma och mig ett tag tills det var över."
"Helt och hållet Emrets idé." suckade James.
Ella harklade sig. "Hur som helst så måste jag gå vidare."
Hon log mot tvillingarna. "Det var kul att träffa er i alla fall. Vi kanske kan hitta på något någon gång!"
"Va? Nej." utbrast Elinore och gjorde sitt bästa för att dra på ett leende. "Jag.. jag funderade bara på något."
Ella ryckte som mest på axlarna åt Elinores svar, sedan vände hon sig mot James.
"Att du aldrig sa något." sa hon varpå alla andras blickar vändes mot honom.
"Vadå aldrig sa något? Det var ju inte som att jag hade någon skyldighet att berätta något för dig."
Tvillingarna höjde på sina bryn. "Vänta lite." sa Damien som försökte hänga med.
Ella och James verkade ju redan känna varandra, ganska så väl dessutom.
Han och Elinore utbytte en varsin blick. Hade James alltså haft hand om Ella förut, precis som han hade det med tvillingarna nu, och sedan slängt bort henne?
James fnös åt frågorna de ställde, och himlade sedan med ögonen.
"Det är inte som ni tror." sa han varpå Ella skakade på huvudet.
"Han har aldrig varit med mig så som han verkar vara med er." sa hon sedan.
"Huh.." både Damien och Elinore tittade frågande på dem.
"Jag stannade bara lite längre med hennes mamma än med er därför.."
"Det var en svår tid för Tyskland just då, så både han och Emret stannade med min mamma och mig ett tag tills det var över."
"Helt och hållet Emrets idé." suckade James.
Ella harklade sig. "Hur som helst så måste jag gå vidare."
Hon log mot tvillingarna. "Det var kul att träffa er i alla fall. Vi kanske kan hitta på något någon gång!"
Tvillingarna hade svarat att de mer än gärna skulle kunna träffa Ella någon gång igen. James hade dock efter det att Ella gått därifrån sagt att dem i så fall får göra det utan honom. "Hur kommer det sig att du trots allt valde att se efter oss?" frågade Elinore då dem hade börjat gå.
"Olika anledningar." svarade James.
"Olika anledningar?" upprepade Damien frågande. James drog en besvärad suck.
"Ja. Olika anledningar. Huvudsaken är väl att jag tog till mig er, eller har jag fel?"
"Jaja okej." sa Elinore.
"Vad var det förresten du funderade på förut?" frågade han Elinore strax därefter.
"Eh, när då?"
"Du vet vad jag pratar om."
James stannade till och vände sig mot Elinore som stannade intill honom. "Du såg så.. bekymrad ut."
"Olika anledningar?" upprepade Damien frågande. James drog en besvärad suck.
"Ja. Olika anledningar. Huvudsaken är väl att jag tog till mig er, eller har jag fel?"
"Jaja okej." sa Elinore.
"Vad var det förresten du funderade på förut?" frågade han Elinore strax därefter.
"Eh, när då?"
"Du vet vad jag pratar om."
James stannade till och vände sig mot Elinore som stannade intill honom. "Du såg så.. bekymrad ut."
Elinore flackade nervöst med blicken, och skrockade lite. "Öh inte vad jag vet."
"Vadå, är det något pinsamt?" undrade James. Han lade huvudet lite på sned som för att signalera du kan prata med mig om det mesta. Trots att han var som han var, ibland, hade han då alltid haft ett sinne för att lyssna på andras gnäll och problem - liksom hur annars skulle han ha stått ut med Emrets sorgsna närvaro och jämrande i sisådär 3000 år. "Inte pinsamt kanske." började Elinore. "Hon har dåligt självförtroende bara." Damien hade känt på sig vad det var hans syster blivit så bekymrad över. Elinore fnös åt Damien. Trots att han hade rätt var det väl hennes ensak att berätta hur det låg till.
"Vadå, är det något pinsamt?" undrade James. Han lade huvudet lite på sned som för att signalera du kan prata med mig om det mesta. Trots att han var som han var, ibland, hade han då alltid haft ett sinne för att lyssna på andras gnäll och problem - liksom hur annars skulle han ha stått ut med Emrets sorgsna närvaro och jämrande i sisådär 3000 år. "Inte pinsamt kanske." började Elinore. "Hon har dåligt självförtroende bara." Damien hade känt på sig vad det var hans syster blivit så bekymrad över. Elinore fnös åt Damien. Trots att han hade rätt var det väl hennes ensak att berätta hur det låg till.
Om hon ville. Hon slog ner med blicken i marken.
"Jag tyckte bara att hon såg så bra ut, och jag kände mig så ful bredvid henne."
"Jag tyckte bara att hon såg så bra ut, och jag kände mig så ful bredvid henne."
"Men.. nej." James tog ett kliv närmre sin dotter och placerade sina fingrar under hennes haka, för att lyfta hennes blick igen. Sedan skrattade han till. "Tänk att.. när jag först såg dig på baren den där kvällen, där du stod och sjöng, så var min första tanke att damn hon ser riktigt bra ut. Sen kände jag igen dig och förstod vem du var, men det förändrar inte det faktum att jag fortfarande tycker du ser bra ut."
Elinore blev tomatröd om kinderna. "Eh.. jaha.. öh, tack antar jag." stammade hon.
"Uhm, du behöver inte tacka." sa James. Det borde väl nästan vara en självklarhet att hon inte behövde tacka honom om han gav henne en komplimang.
Elinore blev tomatröd om kinderna. "Eh.. jaha.. öh, tack antar jag." stammade hon.
"Uhm, du behöver inte tacka." sa James. Det borde väl nästan vara en självklarhet att hon inte behövde tacka honom om han gav henne en komplimang.