Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 3

 
Simstales Del 3
 
 
Samma dag fast senare under kvällen.. natten rättare sagt, hade Chanel och Emret beslutat sig för att dra in till storstaden istället. De hade inte sagt så mycket mer borta vid gläntan. I alla fall hade Emret valt att inte säga något mer om den saken trots att Chanel för en kort stund fortsatt reta honom lite. Men hon hade ganska hastigt insett att det inte var någon idé att fortsätta. Det var ju trots allt inte särskilt schysst. 

När de sedan kommit in till staden hade Emret varit snäll nog att följa med Chanel på en kortare shoppingrunda. De hade efter det tagit in på någon finare restaurang för middag, och sedan gått vidare till en nattklubb. Väl på nattklubben hade det blivit väldigt varmt, så de bestämde sig för att gå ut därifrån och ta en promenad i den svalkande nattluften istället. De hade inte haft en tanke på vart dem varit på väg förrän Emret tittade upp och kände med ens igen byggnaden framför dem. En stor klump bildades i hans hals. Han hade ju, trots Mirza, lovat sig själv att hålla undan Chanel från Vahid.. och här hade han på något sätt råkat leda henne rätt in i Vahids bostadsområde. 
 
 
Emrets tankar fumlade omkring. Det kanske verkade dumt att säga åt Chanel att dem inte kunde vara här och var tvunga att vända. Hon skulle förmodligen undra varför men det fanns ingen tid att förklara. Sedan slog det honom att han ändå skulle behöva gå upp dit för att fråga Vahid om ett utav hans kasinon som Emret skulle se över åt honom. "Eh, jag måste bara göra en grej." sa han och vände sig mot Chanel, vars ansikte förvandlades till ett frågetecken. "Nu?" undrade hon och höjde på sitt bryn. 
"Ja, nu." svarade Emret. 
"Jaha.. men.." 
"Du kan ju bege dig till uptown istället så möter jag dig där när jag är klar." log han. 
 
 
Chanel förstod först ingenting. Än mindre när han dessutom fick henne att lova honom att inte stanna kvar i den här delen av stan. Och vad kunde han tänkas ha för något viktigt att göra vid den här tiden? Chanel suckade, men det slog henne snart och hon kom ihåg denna Master som egentligen hette Vahid som både Emret och James jobbade för. Hon suckade igen. Det var väl bäst att göra som han sa.
 
 
Chanel tog sig vidare till Uptown istället där Emret sagt skulle vara ett bättre ställe. Här hängde det i alla fall inga drägg, utan det fanns mestadels bara rikemansfolk. Inte för att Chanel behövde vara särskilt rädd då hon var starkare än majoriteten inklusive vampyrer. Det var då inte många vampyrer som var äldre än tusen år, förutom originalerna då.
 
Chanel skulle precis till att fortsätta gå då en annan gestalt stannade upp framför henne. En väl bekant kvinna som var oerhört kort och liten till kroppen.
Chanel bet sig nervöst i läppen. Aurora. 
 
 
"Nä men titta är det inte den goda lipsillen som sprungit bort!" hånflinade Aurora då hon stannade mittemot sin syster. 
"Ska jag hjälpa dig hitta tillbaka till Tristan och Lilith?" fortsatte hon. Chanel svalde. 
"Nej det behövs inte." svarade hon. 
"Åh men är du säker på det?" sa Aurora och tog ett kliv närmre henne, vilket fick Chanel att backa undan. 
Aurora gav ifrån sig ett kort hånflin. "Pff. Är jag så läskig?" 
 
 
Chanel studerade sin syster från topp till tå och fick med ens en blick av avsmak då hon insåg att Aurora bar hennes jumpsuit. 
"Vad gör du i min jumpsuit?!" utbrast hon. Aurora hånskrattade igen innan hon tittade ner på sig själv. "Ja juste, jag glömde visst att skriva en tack-lapp efter att jag gick igenom din garderob för ett tag sedan. Du vet, den gången jag kom hem igen för att skälla på Tristan." 

Chanel svalde nervöst om än hon började känna sig.. arg. Aurora hade alltså gått igenom och rotat runt bland hennes kläder?
"Du vet väl att man inte gör så." sa Chanel. Aurora höjde lite på sitt bryn. 
"Gör vad? Går och rotar bland andras kläder?" 
Chanel nickade. 
"Som om. Du har ju miljoner olika kläder. Vad spelar det för roll om jag då lånar ett plagg hit eller dit?"
"Därför man tar inte bara någon annans saker utan att be om lov! Dessutom har vi inte samma storlek, den där passar dig ju inte ens!" 
 
 
Auroras hånfulla ansikte förvreds till ett mer ilsket uttryck. "Ursäkta?!" utbrast hon. 
"Jag.. jag var bara ärlig." sa Chanel. 
"Om jag vore du skulle jag nog vakta min tunga. Tristan är ju inte här och kan skydda sin lilla bebis." 
"Jag är ingen bebis!" sa Chanel. 
"Det är precis vad du är. Du och din förbannade godhet hit och dit dessutom. Se bara hur du står här och lipar för att jag inte bad om lov att låna dina kläder." 
Chanel drog ett djupt andetag. Hon ville bara komma därifrån, och det nu. 
Aurora började gå emot henne varpå Chanel försökte backa undan. 
"Är du rädd eller?" hånlog hon. "Nu när du inte har Tristan eller någon annan som kan.."
 
 
".. som inte kan vad?" en bekant röst hördes bakom Chanel och snart stod Emret med en skyddande arm framför henne. Chanels hjärta hoppade över några skutt, inte bara av lättnat utan också för det faktum att han skyddade henne. Även om Chanel var gammal hon med så hade Aurora fortfarande några års försprång som vampyr, vilket innebar att hon var starkare. Men inte starkare än Emret. 
Aurora stannade upp och gav dem båda en ilsken blick. 
"Oj vad fel du hade." retades Emret varpå Aurora fnös. 
"Tur, skulle jag då säga." muttrade hon. 
"Meen, jag borde ju nästan ha förutsätt att du såklart skulle vara här med henne." 
Aurora gav dem sedan en sista butter blick innan hon vände dem ryggen och skyndade sig därifrån.
 
 
Då Aurora försvunnit ur deras sikte lät Emret återgå till sitt normala jag igen. 
"Är du okej?" undrade han och omfamnade Chanel i en varm, och kanske lite väl långvarig kram. Han tänkte dock inte låta Mirza stå ivägen för den här gången. Chanel hade ju faktiskt kunnat råka illa ut så nog förtjänade hon att få en sådan.. kärleksfull kram. "Mer än okej, du är ju här!" log Chanel, om än hon direkt kom på sig själv med sitt ordval. "Öh.. jag menar att jag mår bra. Hon gjorde ändå ingenting fysiskt." 
Emret släppte taget om henne och suckade åt hur hon betedde sig. Att hon inte bara kunde släppa den där Mirza, om så bara för den här stunden.
Det var ju liksom inte Mirza som precis räddat henne undan hennes psychosyster.
 
 
Efter allt ståhej i Uptown fortsatte de sin nattliga promenad genom staden. De hamnade i en närliggande park där fyrverkerier var i fullgång. "Jag undrar vad dem firar.." sa Chanel och kastade sedan en hastig blick åt huset som låg lite längre bort. Det verkade vara någon fest. "Bröllop, tror jag." föreslog Emret som själv tittat åt huset och kunde höra folk därinne som högt ropat ut sina grattis till brudparet. "Ja det var ju passande." skrattade Chanel då de båda återgick till att kolla in fyrverkerierna. "Du.." började han och vände sig sedan bak mot Chanel. "Förlåt för förut. Jag, öh.. jag blev väl.. svartsjuk." 

Chanel gav honom ett brett leende. "Så du erkänner?" 
"Ja. Men jag hade ju inte direkt förväntat mig att du bah jag har en kille. Fast å andra sidan är jag inte heller förvånad över att ha konkurrens." sa Emret, om än det fortfarande gjorde ont i honom för det faktum att han var tvungen att lära sig acceptera Mirza. Samt acceptera att han förmodligen fick vara baravännerförtillfället med Chanel. Men det var ju bättre än ingenting alls. "Nä jag borde ha sagt något mycket tidigare." sa Chanel. 
"Förlåt för det." 
Emret skakade dock bara på huvudet. "Äsch jag får väl skylla mig själv som lämnade dig första gången." 
"Du gjorde det för att du ville hjälpa din bästa vän. Jag tycker ändå att det var starkt och inte minst osjälviskt gjort av dig." log hon. 
Emret besvarade hennes leende, lite glest, och skulle precis till att svara då han fick syn på inte bara en men tre bekanta gestalter som stod lite längre ifrån dem. "Ursäkta mig en stund." sa Emret till Chanel och skyndade sig bort mot dem.
 
 
James i sällskap av sina tvillingar hade anlänt till parken eftersom hotellet de bodde på låg i närheten. Det var ju inte som att han tänkte använda sitt rum han fått i Vahids lyxvåning nu när han hade hand om dessa två, än mindre nu efter vad som hände härom dagen mellan Vahid och Elinore. Dessutom hade den irriterande snorvalpen Chasca kommit dit, vilket gav honom ytterligare en anledning till att hålla sig därifrån. James var fortfarande irriterad över det hela. Det var en sådan frustration han behövde tala ut om, inte med tvillingarna utan med Emret. Och när man talade om trollen.. James stannade upp då han fick syn på en alltför väl bekant figur lite längre bort vid fyrverkerierna och pratade med en tjej som måste vara Chanel De Lamothe. 

"Jaha." sa James och spände sina rödlysnade ögon i Emrets ljusbruna då han kommit fram till dem. 
"Här är vi på dejt och så kommer jag och stör." fortsatte han. 
"Jag skulle nog inte kalla det för en dejt men.." mumlade Emret och himlade med ögonen.
För honom var det ju lite som en dejt, men Chanel såg det förmodligen inte på det sättet eftersom hon hade Mirza.
För henne var det nog mer som en vänner som är ute och umgås-träff. 
James lade huvudet lite på sned. 
"Nähä men vi skulle ju hitta på något idag. Men du hörde ju aldrig av dig så.."
".. du fick ju ännu mer kvalitétstid med oss i alla fall." log Elinore. 
"Sant, men ändå." suckade han.
Emret svalde nervös. Hade han verkligen glömt bort James.. idag? Men, hur? 
"Förlåt, öh.. jag måste ha glömt!" mumlade han och lade en hand mot sitt bakhuvud. 
"Men herregud vad du har blivit tankspridd!" suckade James. Om än han kunde förstå varför.
 
 
"Hallå! Du hade väl inte behövt ursäkta dig för att träffa dem." log Chanel då hon kom upp bakom Emret. Han bet sig i läppen. "Nä.. det är ju i och för sig sant." sa han och harklade sig. Men det hade som mest varit för att slippa att James kanske råkade försäga sig om något de två pratat om. Eller snarare skvallrat om. Chanel i sin tur slängde iväg ett hastigt hejdetvarlängesedan till James, och sedan ett åhvadroligtattseerigen till tvillingarna. 
 
 
James drog på smilgroparna igen åt paret framför honom. "Ah, nu förstår jag varför du är så tankspridd." sa han, om än han länge vetat om att Emret spenderat tid med Chanel - men han ville ju heller inte göra det pinsamt för Emret genom att bete sig som om han redan visste det mesta, i och med att de betett sig som två pantertanter den senaste tiden och skvallrat om Chanel. Emret hade beklagat sig över hur rädd han var för att dra in Chanel i något farligt, i och med Vahid, om han tog henne tillbaka. Och James hade varit där som en sådan där bästavänföralltid och sagt att det förmodligen inte skulle vara någon fara. Han själv hade ju ändå lyckats hålla undan hans tvillingar - fram tills nu - utan några större problem. Skulle det mot förmodan hända Chanel något kunde ju Emret räkna med James hjälp, och nu äntligen verkade Emret tillslut ha lagt in en stöt. Nog var James glad över att se att de två verkar ha hittat tillbaka till varandra. 

Tvillingarna i sin tur blev oerhört glada över att få träffa Chanel igen. Speciellt Elinore som nästan skuttade fram till henne och gav henne en kram. "Åh vad roligt att se dig igen, och att du mår bra." Chanel upprepade sig visserligen lite men man kunde ju aldrig glädjas för mycket. "Detsamma!" log Elinore. 
 
 
Medan tvillingarna och Chanel samtalade med varandra passade James på att dra med sig Emret en bit därifrån där de kunde prata mer privat. "Alltså jag har ett problem." suckade Emret då de stannade. 
"Vad för problem?" undrade James. "Mirza.. är mitt problem!" muttrade Emret mellan tänderna. 
"Och vad är det?" James höjde lite på sitt bryn varpå Emret fick tvinga tillbaka ett skrattanfall. 
"Det är inte frågan om vad DET är utan en fråga om vem HAN är." sa han med en butter underton. 
"Jaha.. så hon är upptagen." sa James och suckade. "Men att hon inte sagt något tidigare?" 
"Hon trodde antagligen att jag inte var intresserad längre.. för allt det där." suckade Emret. 
"Men jag kan för mitt liv inte acceptera den där Mirza. Hon drar in honom i precis allt." 
"Jag tror någon är svartsjuuk." retades James varpå Emret gav honom ett hårt slag rätt på axlen. "Käften." 
James drog ytterligare en suck och lät sedan börja hänga på sin kompis. 
"Du vinner nog tillbaka henne ska du se." 

Emret blickade ner i det mörkgröna gräset. "Nåja.. vad var det du ville? Du drog ju hit mig för något." 
"Ah, juste.." James bet sig lite i läppen. "Jag var förbi Vahid tidigare idag. Med tvillingarna." 
"Huh, varför då?" undrade Emret. "Han skulle ju ändå ha fått veta hur det låg till förr eller senare. Jag var bara rädd att.. eh, om han fick veta det från någon annan så kanske han skulle ge sig på.. dem. För att straffa mig." De två fortsatte att diskutera vidare om själva händelsen. "Men vad är det jag hör?" utbrast Emret och skakade av sig James, som höjde frågande på sitt bryn igen. "Va?" 
"Du har faktiskt förändrats, åtminstone lite, sedan tvillingarna kom in i ditt liv. Jag tror de är bra för dig. Dessutom är du ju än mer bekymrad över deras välmående numera.. vilket är ett gott tecken." log Emret. 
"Ja jag tror nog du förstår vad jag syftar på." fortsatte han med armarna bestämt lagda i kors då James bara hade skakat på huvudet åt det hela. 
James gav upp ytterligare en suck. "Okej.. ja jag har väl.. börjat få sådana där känslor." erkände han, men återgick ganska direkt till att fortsätta berätta om vad som hände hos Vahid. 
"Men snälla. Först Mirza och nu Chasca! När ska det sluta?!" muttrade Emret surt då James sagt att Chasca kommit till Österrike. "Fast vill du veta en rolig sak?" sa James varpå Emret nickade. 
"Hon kallade honom för en VADÅ?!" utbrast han då James berättade vad Elinore kallat Vahid.  
"Uppsnoffsad Gorilla." svarade James. Han kände sig trots allt lite stolt över Elinore som vågade stå upp sådär mot Vahid, och att hon dessutom vågade kalla honom för något sådant. 
"En.. en.. " för en sekund kände Emret som om han skulle explodera innan han tillsist lät det brista, och han var tvungen att vika sig dubbel av skratt. James likaså.