Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 4


Simstales Del 4
 

 
Morgonen var kommen. Chanel bestämde sig för att följa med Tristan en bit på vägen då han skulle förbi Lilith, som fortfarande flaxade lite mellan att bo hos De Lamothe och hennes bror Caleb, som numera även hade Celestia som inneboende.
"Tur för dig att Emret kom precis i tid." suckade Tristan då Chanel berättat om nattens händelser med Aurora. Tänk om Emret inte hade kommit i tid.. 
"Hon är arg bara." sa Chanel varpå Tristan stannade upp och gav sin syster en allvarsam blick. 
"Arg? Chanel, hon är rasande." han började sedan gå igen. 
"Men varför? Egentligen." undrade hon. 
Tristan ryckte som mest på sina axlar. Trots att de två var systrar så kanske vissa saker inte helt angick.. i och för sig drabbade det ju Chanel också.
Han suckade. 
 
 
Tristan stannade sedan till där han skulle svänga av till huset, och vände sig mot Chanel. 
"Aurora har grova problem, vilket du redan vet." sa han. 
"Ja men..
"Det är bäst att bara lämna henne ifred.
Chanel bet sig lite i läppen. Aurora må vara ett psycho men hon var ju ändå deras syster. 
Hon ville så gärna hjälpa henne. "Hon är ju faktiskt vår syster."
"Ja men du har ju själv sett som jag fått hålla på med henne i alla dessa århundraden. Det går inte att hjälpa någon som inte vill ha hjälp.
Hon måste inse det själv först, och mycket annat också för den delen.
Tristan suckade igen. Bara tanken på Aurora och hennes envisna personlighet fick honom att vilja ge sig själv hundra facepalms på raken. 
"Men.." började Chanel och pillade nervöst med sina händer. 
"Men vadå?
Chanel svalde. "Jag funderar på om jag inte ska gå dit och prata med henne. Ordentligt, liksom."
 
 
Tristan gick från sitt normala ansiktsuttryck till ett nästintill argt sådant. 
"Tycker du att det är så smart?! Du bjuder ju i princip in henne till att kunna attackera dig.. vem vet vad hon skulle göra!" utbrast han. 
"Men det kanske är lättare att prata med mig än med dig?
"Chanel hon beskyller dig för precis allting. Jag tror heller inte det spelar någon roll vem utav oss som pratar med henne. Hon lyssnar ändå inte.
Chanel suckade, Tristan likaså. 
"Det skadar ju inte att försöka i alla fall.
"Men Chanel du fattar ju inte vad jag säger!" utrbast Tristan, nästan ilsket. Han älskade Chanel, mer än någonting annat i världen och han var så stolt över att se henne bli en bra person. Men ibland hade hennes goda hjärta dessvärre en förmåga att göra henne naiv.
"Tänk om Emret inte hade kommit i tid inatt. Liksom vad tror du skulle hända om du faktiskt är helt ensam med henne? Där hon bor dessutom!" fortsatte han. 
"Jag tror inte att det skulle vara så..
"Vadå? Farligt? Ibland är du bra naiv flicka lilla." han suckade åt henne. 
"Jag är inte naiv!" fnös Chanel. 
"Det är precis det du är just nu.
"För att jag vill försöka hjälpa vår syster?!
"Detta är en sak som huvudsakligen är mellan henne och mig." sa han.

Tristan dunkade handen irriterat i sin egen panna. "Bara lova mig att du inte söker upp Aurora. Åtminstone inte ensam." muttrade han sedan mellan sina tänder. Han behövde verkligen gå till Lilith som väntade på honom, men en del av honom kände en viss oro över det faktum att Chanel blivit så envis om Auroras välmående - vilket gjorde att han inte hade någon vidare lust att lämna henne utanför hans synfält. Inte än på ett tag i alla fall, tills Chanel kanske fick något annat ryck om att vara en hjälpande hand till någon annan. "Lova." sa han och lade armarna i kors. 
Chanel suckade bara. 
"Okej.. om du och jag går dit tillsammans och pratar med henne? Kan du lova mig att du låter bli henne för den här gången då?" undrade Tristan. 
"Jaja okej då. Jag lovar." sa Chanel. 
"Bra. Vi ses sen." sa han och vände henne ryggen. 
Chanel suckade igen. Det var trots allt ett löfte hon varken kunde eller tänkte hålla.