Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 5


Simstales Del 5 
 

 
Det hade hunnit bli eftermiddag och sedan tillochmed kväll då Chanel nådde San Myshuno, och stället Aurora numera bodde på. Hon hade dragit ut lite på det hela genom att ta senvägar och gå runt i staden istället. Systrarna hade inte haft någon riktig pratstund på säkert 300 år, såklart Chanel var nervös. Dessutom hade hon gårdagens incident med Aurora i åtanke, samt Tristans ord om hur detta egentligen var någonting mellan honom och Aurora. 
 
 
Chanel hade överhört Tristan, Lilith och Vlads konversation om Aurora för ett par dagar sedan där de bland annat pratade om vart hon höll till. Tristan och Lilith hade försökt få med sig Aurora tillbaka till Forgotten Hollow utan att lyckas. Aurora hade sedan sagt vart hon bodde, ifall Tristan skulle vilja besöka henne någon gång. 

Med hjärtat i halsgropen förde Chanel sin hand närmre dörren till lägenheten, och knackade sedan försiktigt. 
Det dröjde inte länge tills den öppnades och Aurora mötte Chanel med en aning förvånat uttryck, innan hon tillslut bjöd in henne. 
 
 
"Jag måste då säga att jag är förvånad över att se dig här." sa Aurora då de två kvinnorna stegade in i den mörka lägenheten. "Ärligt talat trodde jag för en sekund att du var Tristan som åter skulle försöka få med mig till hålan." skrattade hon. Chanel blickade omkring i lägenheten lite snabbt, sedan föll hennes blick på Aurora igen. "Tur att jag inte var honom då." log hon varpå Aurora tog ett par kliv bakåt. 
"Vart det något särskilt du ville?
"Prata, bara." svarade Chanel. 
Aurora vände henne ryggen och drog upp de tunga glasdörrarna. "Då tycker jag att vi kan gå ut och sätta oss. Så varmt här inne, tycker du inte?"
 
 
Aurora svassade sig ut på terrassen med sin lillasyster hack i häl. På väg mot sittplatsen passade hon på att blicka ut över räcket, som för att avgöra hur långt ner till marken det faktiskt var. Skulle en vampyr klara det fallet? Eller skulle skadorna bli alldeles för omfattande även för en självläkande varelse? Aurora funderade. 
Om hon gjorde slut på Chanel med sina bara händer skulle Tristan såklart förstå det och aldrig förlåta henne. Men om Chanel råkade falla från terrassen.. då kanske han kunde överväga det hela som en olyckshändselse. Och Chanel skulle förmodligen inte finnas kvar och vara benägen att berätta vad som faktiskt hände. 
 
 
"Ehm, skulle vi inte sitta ner?" undrade Chanel då Aurora stannade halvägs ifrån stolarna. Aurora vände sig mot henne. "Äsch, skönare att stå." svarade hon. "Vad var det du ville nu då?
"Jo jag.." började Chanel. "Jag ser ju att du inte mår bra.
"Inte det? Senast jag kollade mådde jag bra." skrockade Aurora. 
"Du behöver inte ljuga Rory. Och jag tänkte att det kanske skulle vara lättare att prata med mig än med Tristan." Chanel tog ett par kliv närmre sin syster. "Dessutom lyssnar han på mig, så jag kan testa föra fram det du vill ha sagt?

Aurora stod tyst en kort stund och bara stirrade på Chanel. Sedan suckade hon. 
"Lilla.. lilla.. lilla Chanel." började hon. "Inte behöver du lägga dig i mina problem med honom. Faktiskt, jag behöver inte ha dig mer delaktig än vad du redan är. Dessutom är du den sista som kan fixa dem.
 
 
"För att vara helt ärlig så är det din existens som just är mitt problem." fnös Aurora och grabbade tag i Chanels arm, varpå hon sedan drog henne till sig och tryckte upp henne mot räcket. Chanel flämtade till då hon fick sig en rejäl rak höger i ansiktet och hann precis grabba tag i räcket innan Aurora hann slänga henne över det. Aurora släppte sitt grepp om henne, och hon föll ner på alla fyra. Chanel tog sig om sin ömmande näsa som det började rinna blod ur. "Men.." hon flämtade återigen till då Aurora plötsligt tog ett stadigt grepp om hennes hals och lyfte upp henne i luften.
 
 
"Rory.. ja-jag.. kan inte.. and..as!" flämtade Chanel mellan de få andetag hon lyckades få till. 
Aurora gav ifrån sig ett kort hånflin. "Bra." sa hon bara, och klämde åt sitt grepp än mer. 
"Ta en ordentlig titt lillasyster, för mitt flin är det sista du kommer få se." ett brett hånleende formade sig i Auroras ansikte medan hon gjorde sig beredd att kasta Chanel över räcket. Om än hon aldrig hann så långt. 
Aurora flämtade till då hon kände ett grepp om sig, en hand rättare sagt, som med en enorm kraft slängde henne bakåt och Chanel föll till golvet.
 
 
"Jag skulle inte tro det." sa Tristan. Han lade sina armar i kors och spände blicken i Aurora som föll till marken, där hon sedan blev liggandes. Han suckade. Han hade haft på känn att Chanel skulle bege sig hit i alla fall. Det hade helt enkelt inte känts bra då dem skildes åt, och han hade ursäktat sig för Lilith innan han begav sig hem igen. Väl hemma hade varken Marlon, Kol eller Vlad sett till Chanel efter det att hon lämnade huset i sällskap av Tristan själv. Om han var arg på Chanel speciellt efter denna incident som precis ägt rum, men det fick helt enkelt vänta till sen. 
 
 
Då Aurora inte rörde på sig eller visade någon annan form av medvetande vände sig Tristan åt Chanel. Han fick hjälpa henne att sätta sig upp då hon var helt omtumlad efter händelsen. "Tt.. Tristan?" hennes röst var låg, och den var skakig. Hela hon skakade. "Ja det är jag." svarade han.
"Håll i dig bara så ska jag hjälpa dig upp." sa han sedan och placerade Chanels arm om sin nacke, och började långsamt försöka resa sig upp.  
 
 
Aurora hade snabbt kvicknat till igen och rest sig upp. "Tänk att du alltid ska finnas där för henne, och enbart henne." utbrast hon, vilket fick Tristan att titta upp. "Tänk att du alltid ska ha så svårt att förstå saker och ting." suckade han. "Tror du Chanel hade varit den vars parti jag tagit om rollerna hade varit ombytta? Om hon hade gjrot något sådant här mot dig?

Ilskan brann inom henne. Hon spände sina nävar. "Det hade du säkert gjort ändå.
"Nu har du faktiskt gått för långt Rory." sa Tristan och skakade på huvudet. 
Aurora fnös. "Jaså, tycker du det?
"Jag vet inte ens vad det är du vill längre." 
"Då ska jag göra det tydligt för dig." sa Aurora och förberedde sig på att göra ännu ett utfall mot Chanel, som var alldeles för omtumlad och svag för att kunna göra något själv. Om än hon aldrig kom så långt. 

Tristan hade inte förväntat sig att Aurora skulle försöka göra ett nytt utfall mot Chanel. I alla fall inte när han stod precis intill henne. Allt gick så snabbt. Aurora hade kommit emot dem och Tristan lyckades få tag i henne innan hon kunde göra Chanel något. Han hade knuffat henne bakåt, varpå hon direkt bestämde sig för att gå på honom istället. Han stod i vägen, och han var tvungen att flytta på sig. Men han vägrade. 
Sedan gick allt bara fel. Tristan råkade istället, för att bara dra bort henne då Aurora kommit emot honom med en sådan speed och kraft att han tog fel och ryckte med ens ut hennes hjärta. 
 
 
Aurora sjönk ner på knä precis intill Tristan, som tog tag i henne för att hon inte skulle falla direkt till marken. "Nej.. nej., Rory!" utbrast han, och kände samtidigt hur tårarna började svämma över då hans gröna ögon mötte Auroras gula. "Nej... förlåt mig.." han kunde inte se på hur livet lämnade hennes ögon, men han kunde heller inte titta bort. Inte nu. Inte än. Det var som om tiden stod stilla, och det enda som hördes var de stilla andetagen från Aurora som bara blev kortare. Hon sjönk ihop alltmer, men Tristan kunde inte förmå sig själv att släppa taget om henne. Skulle han någonsin kunna göra det, efter allt det här. 

Aurora drog sitt sista korta andetag, sedan blev hon helt livlös i Tristans armar. 
Den gula färgen hade sakta sjunkit tillbaka och hennes ögon hade återfått sin naturliga olivgröna färg. 
Tristan slöt dem dock för henne. Han kunde inte se dem mer.