Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 6

Simstales Del 6
 
 
Morgonen var åter kommen till Forgotten Hollow, och fåglarna hade samlat ihop sig bland trädens toppar och sjöng tillsammans sina sånger. Tristan satt hopsjunken i den mörka matsalen med endast en ljusstake tänd precis intill sig. Med huvudet lutat i sin hand satt han och tänkte. Han hade gått igenom nattens händelser minst hundratusen gånger om, och gång på gång ifrågasatt sig själv hur han kunde begå ett sådant misstag. Han såg sig själv få tag i Auroras arm istället, och hur de två sedan satte sig ner för att prata ut om det istället. Bilderna spelades upp om och om igen, och han önskade att scenariot han hela tiden såg i sitt inre var det som var sant. 
 
*** 
 
Chanel hade tvingat honom att lämna Aurora där så att de två kunde åka hem. Hon hade sedan sagt att det var bättre att låta Kol, Marlon och Vlad åka dit på morgonen och ta hand om hennes kropp. När dem sedan kommit hem hade Tristan bett Chanel och alla andra i familjen lämna honom ifred, och han hade sjunkit ihop i ett hörn i matsalen där han förblev sittandes fram tills gryningen. Han var ledsen och han var arg.
Han var särskilt arg på Chanel, men mest på sig själv. 
 
*** 
 
Någonstans under morgonkvisten hade de andra bett Lilith komma över. De hade förklarat allting och kanske var hon den bästa för Tristan i denna stund. Lilith svassade sig in i matsalen och suckade då hon såg den sorgsna killen som låg hopsjunken över bordet. Hon förstod om han ville fortsätta vara ensam men det hade han fått vara ett tag, och det var trots allt bättre att ha en axel att få gråta ut mot. 
 
 
"Du har tydligen suttit här bra länge." började Lilith som för att bryta tystnaden. Dock fick hon nästan som förväntat inget svar. "Tristan jag.. jag är så ledsen för din skull." sa hon. "Jag kanske inte förstår hur det känns men jag hoppas ändå att du.." hon tystnade då han reste sig upp. Fortfarande utan att säga ett ord gick han därifrån och skyndade sig upp mot övervåningen istället. Tänk att det skulle vara så svårt att förstå vad Jag vill vara ensam betydde. 
 
 
Tristan ville helst av allt inte se åt någon. Inte ens åt Lilith. Han sjönk istället ner längs med väggen i sitt rum, och där skulle han väl förhoppningsvis få vara ensam. Men så blev det såklart inte. Inte långt efter det att han sjunkit ner på golvet kom Lilith in och stannade framför honom. "Vi behöver inte prata.." viskade hon medan hon sjönk ner på knä intill honom. "Men det är inte bra att vara helt ensam, så snälla.. låt mig sitta här i alla fall." 

Fortfarande utan att svara henne gav Tristan upp en djup suck och lät sedan luta sig mot Lilith, som med ens började stryka sina fingrar genom hans hår. "Det kommer att bli bra igen. Någon gång." 
 
 
Dörren in till rummet öppnades och stängdes. In kom Chanel gåendes, och hon stannade precis runt hörnet då hon såg paret som satt en liten bit ifrån henne. Hon hade hört vad Lilith sagt i matsalen till följd av Tristans fotsteg som tog sig upp på övervåningen. Chanel förstod att det förmodligen fortfarande skulle vara ganska riskabelt, eller att Tristan snarare skulle finna det påträngande ifall hon kom dit. Men detta var ju trots allt hennes fel.
Det hade gnagt inom henne ett tag nu, och hon ville som mest bara framföra till hennes bror att hon borde ta på sig hela skulden.  
 
 
Utan att hon hann säga något stod Tristan plötsligt precis framför henne. Han gav henne som mest bara en arg blick till en början, fram tills hon pep "Förlåt, allt detta är mitt fel.". 
"Det är precis det det är." utbrast han. Det var först nu Chanel kunde tyda att han var helt rödflamig i hela ansiktet, särskilt runt ögonen, då han trädde fram ur de mörka delarna och kom in i ljusskenet från balkongdörren. Hon svalde. "Om du inte hade varit så förbannat envis och NAIV, och istället lyssnat på vad jag sa hade detta aldrig hänt!" fortsatte Tristan ilsket. 
 
"F-förlåt mig. Jag.. jag ville bara hjälpa henne." 
Tristan placerade irriterat sina fingrar mot sin panna. "Jag sa ju att du inte kunde det. Jag trodde att jag hade uppfostrat dig bättre än till att bli en naiv, envis.." han avbröt sig själv. Det var trots allt bara Chanel han pratade med. Chanel, som alltid bara ville allas bästa. Han ångrade med ens det han precis sagt. Han var ju trots allt stolt över det faktum att han lyckats så bra med henne, och ifrågasatte nästan hur hon hade kommit att bli såpass godhjärtad då det trots allt var han som uppfostrat henne.
 
 
"Förlåt.." mumlade han och drog sedan Chanel till sig för att omfamna henne. 
"Det är jag som ska säga förlåt." snyftade hon. "Det var ju jag som ställde till det." 
Tristan skakade dock bara på huvudet. "Det hade kunnat sluta annorlunda. Jag var bara arg på dig därför.." han tystnade och kramade om henne lite hårdare. "Därför..?" upprepade Chanel. 
"Chanel, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som jag var då." 
"Inte?" sa hon och tittade upp varpå han skakade på huvudet.
"Jag var bara så rädd att hon skulle lyckas.. ja, skada dig eller ännu värre." 
Chanel lutade huvudet mot hans axel och drog ett djupt andetag. 
"Men du skyddade i alla fall mig." sa hon och gjorde ett försök till att le, om än ingen annan kunde se det. 
"Precis som du alltid gjort."