Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 7


Simstales del 7
 

 
Det var efter mycket om och men som Tristan tillslut lyckades göra sig fri från dem andra och ta sig ut från herrgården.
Han hade suttit inne ett bra tag och kände att han behövde komma ut därifrån. Ensam. 
 
Väl ute försökte Tristan dra på sig ett lättsamt leende som för att försöka kväva den tomhet han kände inom sig,
och i alla fall försöka se världen som lättare eller åtminstone ljusare. 
  Men den kändes ändå inte densamma utan Aurora. 
 
 
Han hade tagit sig över bron och gått längs med bergen. En promenad som tagit honom säkerligen över två timmar. Om inte mer. Telefonen hade efter kanske en timme börjat vibrera som aldrig förr i fickan, varpå Tristan hade stängt av den. Han förstod familjens oro och deras vilja att finnas där och stötta honom. Men ibland fick de helt enkelt försöka förstå innebörden med jag vill vara ensam - det betydde inte att han skulle försvinna iväg någonstans, eller göra något dumt mot sig själv. Bara det att han behövde tid för sig själv. 

Då Tristan kom tillbaka till själva samhället stannade han upp en liten bit ifrån bron, och blickade upp mot herrgården. Han kände inte för att gå hem. Inte än i alla fall. Att få gå runt i friheten hade på ett sätt fört honom tillbaka till tiden då han en gång var mänsklig. En pojke vars största intressen hade varit just det naturen kunde erbjuda. Men det hade också varit intressen som inte passade sig för hans familj, särskilt hans far, som tvingat honom att överge dem eftersom han ansåg att Tristan bara skulle bli en vandrare senare i sitt liv. Hans far hade varit extra hård mot honom eftersom han var den äldsta sonen, och en dag skulle ta över hans plats som Count. Tristans intressen hade helt enkelt inte passat sig för en rikemanspojke.
 
Men för ögonblicket här och nu var det som om hans fars ord aldrig blev sagt, och som om det var fritt fram att bara kunna löpa fritt i naturen.
  Han kände sig helt enkelt fri. 
 
 
Tristan tog sig till den närliggande sjön istället. Ljudet av rinnande vatten hade alltid varit ett fridfullt sådant hos honom, och kanske kunde det hjälpa honom känna sig bättre. Det hade i alla fall kunnat göra honom fri från det mesta av den ångest han haft problem med under alla sina tusen år på denna jord. Han fnös åt sig själv. Tusen år hit och tusen år tid. Chanel hade på ett sätt haft rätt om honom i den stunden hon försökte få honom att minnas sitt mänskliga jag, och Tristan själv hade då ljugit henne rätt upp i ansiktet genom att säga att han inte längre var den där personen.
För trots allt så var han ibland fortfarande den personen, bara det att han hade svårt att visa det för andra.
 
 
Tristan hoppade upp på en utav de högre stenarna och skulle precis till att sätta sig ner då ett ljud fångade hans uppmärksamhet. Han stod kvar och blickade åt det hållet, men kunde först inte se någonting. En kort stund senare dök det dock upp en annan person, som kom utgåendes från den mindre skogen. Tristan insåg med ens att det var en annan vampyr, och han kände igen henne då han sett henne stryka runt lite här och var förr. Men det var även något mer som var bekant med henne. Något han först inte kunde sätta sitt finger på, förrän han mindes tillbaka till en specifik pratstund han haft med Celestia då han kom tillbaka till Forgotten Hollow. Celestia tillsammans med Caleb hade tagit reda på vem den andra vampyren som hade en liknande sjukdom som Kol var. Hon hette tydligen Jenny och tillhörde Stephanos familj. 

Tristan spände sin blick i vampyrflickan framför honom. Mörkhyad, inte smal men inte heller tjock, kort hår och brukar oftast bära kjol varpå hon tydligen alltid hade en särskild accessoar på sitt lår. Han höjde lite på sitt bryn. Nog måste det vara den här Jenny som befann sig där borta. 
 
 
Med en lätt suck över det faktum att detta skulle innebära slutet på hans härliga stund för sig själv, stegade Tristan närmre Jenny. Då hon var på väg därifrån harklade han sig för att fånga hennes uppmärksamhet. 
"Visst är det du som är.. öh, Jenny? Från Stephanos klan?" frågade han då han kommit lite närmre. 
"Känner jag dig?" undrade hon varpå hon höjde ett skeptiskt bryn mot honom, 
Tristan skrattade lite nervöst. "Nej men.." började han och suckade sedan. Hur skulle han förklara att han kände till hennes sjukdom på bästa sätt? Han harklade sig igen. "Okej, få inte typ panik. Jag lovar att jag inte är så farlig som Stephano alltid får mig att framstå.." började han men hann inte säga färdigt sin mening förrän Jenny med en otrevlig ton sa "Det var inte svaret på min fråga.

"Jaja. Jag råkar vara Tristan." sa han. "De Lamothe.
"Jaha.. den Tristan De Lamothe.
"Ja DEN Tristan, om man vill uttrycka sig så." sa han och bet sig irriterat i läppen för att inte häva ur sig en kommentar om hennes attityd.
"Anyways, min ena bror råkade ut för en konstig sjukdom som fick honom att tappa kontrollen och sakta men säkert börja förvandlas till ett monster. Låter denna sjukdom bekant?
Jenny gav honom en förvirrad blick innan hon skakade lite på huvudet. "Va? Vad sa du?
Tristan himlade med ögonen. "Att jag vet om din sjukdom.
"Hur då?
"För att min bror drabbades av samma sak. Och jag har botemedlet.
Jenny höjde sina bryn. "Så.. så det finns alltså ett botemedel?! Och du är säker på att det funkar?
Plötsligt tändes en gnutta av hopp inom henne. Kanske hon äntligen skulle få bli fri från mörkret. 
"Ja det funkade på min bror i alla fall.
"Okej. Visa mig!
 
 
"Vad har hänt med ditt ansikte förresten?" undrade Jenny då de nästan var framme. 
Tristan stannade upp och blicken sjönk till marken. "Det kanske var en dum fråga." sa Jenny då hon lade märke till hans reaktion. Om än hon inte kunde släppa blicken från de pulserande ådrorna på sidan om hans kind och runt ögonen. Tristan skakade sedan på huvudet. "Nä jag.. har bara inte ätit på bra tag." sa han bara och började gå vidare mot dörren. Han hade faktiskt själv ingen aning om hur han såg ut. Han hade inte förmått sig själv att titta i spegeln. Ärligt talat ville han helst inte se åt sig själv efter det han råkade göra mot Aurora. 
 
 
"Damerna först." sa han strax därefter och gjorde ett försök till att le åt Jenny där han stod och höll upp dörren för henne. När de sedan kommit in i hallen stannade Jenny till och såg sig lite omkring. "Jag trodde inte att det skulle se ut såhär på insidan.. faktiskt." Tristan stannade även han upp och vände sig mot henne. 
"Det brukar väl se annorlunda ut på insidan, antar jag.
"Sant.
"Är det bara du här?" undrade hon.
"Öh.. nej. Vadå, är du blyg?"
"Nej jag vill bara inte vara delaktig i något som kan skada er.. ifall jag förlorar kontrollen.
Tristan gjorde ytterligare ett försök till att le åt henne. 
"Ah, du behöver inte oroa dig för det. Vi hade ju som sagt Kol med samma sjukdom. Klarade vi av honom klarar vi nog av dig. Dessutom stiger du in i ett hus som tillhör gamla vampyrer.. eller ja, den yngsta av oss är väl närme 300 år gammal och den äldsta är lite över 3000 år." förklarade han och fortsatte sedan in mot allrummet. Jenny följde efter.
"Då kan jag nog känna mig lite lugnare i alla fall. Vad är botemedlet förresten?" undrade hon på vägen. 
"Blodet från en originalvampyr. Och vi råkar ha en sådan som.. tja, tillhör familjen."
 
 
"Detta borde väl räcka." sa Emret samtidigt som han höll upp vinglaset han precis fyllt upp med sitt blod framför sig och räckte det sedan till Jenny. 
"Bon appetit." sa han då hon tog emot det. Emret gjorde sedan en hastig äcklad grimas åt Tristan som ställde sig bredvid honom. "Vad?
"Nog för att jag har smak för blod, men vampyrblod.." Emret avbröt sig själv då han fick en kräkreflex bara av tanken. Tristan snörpte på munnen åt honom som för att signalera att han höll med, innan han vände sig åt Jenny igen som verkade dricka utan några större problem. 
 
 
"Det var faktiskt inte så dumt." hojtade Jenny och log åt Emret som gjorde ytterligare en äcklad grimas. 
"Nå, hur känns det?" undrade Tristan. "Någon skillnad ännu?" varpå Jenny ryckte på axlarna. 
"Inte vad jag kan känna.
Tristan höjde först lite på sitt bryn. Men å andra sidan hade Kol fått ett anfall och de fick tvinga i honom blodet, och effekten hade kommit nästan på en gång då han blivit lugn strax därefter. Jenny hade ju ingenting sådant för tillfället så effekten kanske inte skulle vara lika uppenbar på henne.. än. 
"Är inte det lite skumt?" sa Emret. 
"Kol hade ju ett anfall medan han fick i sig blodet.. därav kanske effekten var mer märkbar?"
 
 
Tillsist hade hon fått i sig allting och en kort stund gick innan hon plötsligt började känna sig yr. 
Jenny sjönk ihop på golvet. Hela hon började strax därefter skaka. Tristan och Emret kollade förvånat ner på henne där hon satt. "Men.. va?" utbrast Tristan. Han sjönk sedan ner på huk intill henne. 
"Hur är det?" frågade han dock utan att få något svar. "Öh, kan du höra mig?
"Uhm.." hördes en svag röst säga. "Ska det verkligen.. verkligen bli såhär?" varpå hon hastigt lutade sig framåt då allt blod hon nyss druckit kom tillbaka upp igen. 

Tristan förstod ingenting. Hade hon verkligen samma sjukdom som Kol? Annars borde hon väl inte ha reagerat såhär? Jenny i sin tur kände hur hon sakta men säkert åter började glida in i mörkret. Hon förlorade åter kontrollen.
 
 
Det hela gick på ett par sekunder och Emret hann precis grabba tag i den förändrade Jenny innan hon fick chansen att anfalla Tristan, som suttit på huk precis intill henne. "Okej.. öh, säg vad jag ska göra och det fort tack." flämtade Emret som fick kämpa med att hålla fast Jenny.
 
 
Tristan reste sig hastigt upp och blickade omkring. "Öh.." började han och försökte fundera ut vad de kunde tänkas göra med henne tills anfallet skulle gå över - om det nu skulle det. Herrgården hade dessvärre inga vidare rum som skulle kunna hålla en vampyr som tappat kontrollen hur länge som helst. Källaren var inte heller någon idé eftersom det inte fanns någon dörr att stänga igen. "..." Emret svor åt Tristan som bara stod där och glodde runt omkring sig. "Jag funderar, okej?!" ropade Tristan ut och Emret fick snart hjälp av de andra som först stått och kollat på i chock. 

"Öh.. vi.. öh.." började Tristan strax därefter. "Stephano kanske har något bra rum vi kan stänga in henne i tills vi hittar det botemedel som funkar." fortsatte han. "Mot den där Stephano då." sa Emret och började därefter styra ut Jenny mot hallen. 
 
 
"Alltså.. är du verkligen säker på att du kan hålla fast henne?" undrade Tristan medan de två killarna gick med Jenny mot dörrarna. "Såklart jag kan. Du ser väl att det inte är några problem?" hojtade Emret till svar varpå Tristan som mest harklade sig. Var det bara han eller hade Emret blivit.. svagare? Det var knappt att han orkade hålla fast Jenny, som annars inte borde vara några som helst problem för en 3000 årig originalvampyr. "Du vet, jag kan hjälpa.." började Tristan men Emret fnös som mest åt det hela. 
 
 
"Woops..!" utbrast Emret då de kommit utanför dörren och Jenny lyckades slita sig ur hans grepp. 
Tristan suckade besvärat. "Om du hade låtit mig hjälpa till så.." varpå Emret skakade på huvudet. 
"Okej.. visst, hon var nästan starkare än mig.
"Och hur kommer det sig?" undrade Tristan medan han kollade efter Jenny som försvann bort genom mörkret. 
"Lång historia som vi kan ta en annan gång. Men kortfattat så har häxorna någon form av spärr på oss originaler numera. Vi har därför inte tillgång till vår fulla styrka eller krafter." suckade Emret. 
"Men från det ena till det andra så kanske vi bör skynda efter henne?" fortsatte han sedan. 

"Öh jaha. Javisst. Även om jag hellre känner för att gå efter henne så bör vi nog säga till Stephano ändå. Hon är ju trots allt en del av hans familj så.. de kanske kan göra något?" sa Tristan medan de två börjat gå åt det håll Jenny försvunnit mot. "Vänta.." Emret vände sig åt honom. "Stephano, var det den där arga mannen med blommor i håret som en gång tillhörde er?" Han hade ett vagt minne av en kort story om någon kille vid namn Stephano som tydligen hade ett jävla humör, från tiden då han fortfarande var tillsammans med Chanel. "Ja det är han." svarade Tristan och suckade återigen. "Har han lärt sig att chilla ännu då?" flinade Emret varpå Tristan fick kväva ett skratt. "Om det ändå vore så. Nä, Stephano är alltid Stephano. Pojken med otroliga svårigheter att överhuvudtaget lyssna på vad andra säger. Stackarn går i taket för minsta lilla. Och tänk bara på sen när vi väl är där att försöka hålla dig lugn med honom. Han är envisare än satan själv och skriker mer än vad han lyssnar - som sagt är han knappt kapabel till att göra det. Så det värsta man kan göra är att tappa tålamodet, bli arg och skrika tillbaka." förklarade han, och blev nästan nostalgisk då en hel del minnen blommade upp inom honom då han och Stephano hade sina duster. Tristan hade försökt lära honom om livet, varpå Stephano inte förstod troligtvis inte något av det han sa och hade istället blivit ilsken med ett förhöjt tonläge. Den pojken hade ändå blivit så lik Aurora på ett sätt, och han hade varit en sådan speciell grabb som helt enkelt bara var svår att handskas med. Även för Tristan. Om än han i alla fall hade försökt göra sitt bästa, men dessvärre hade Stephano bara inte förstått honom och tagit allting på fel sätt.