Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 10
Chanel andades kraftigt då hon och Emret äntligen hade stannat till. De två hade susat genom natten, tävlat om vem av dem som var snabbast. Såklart att Emret vann. Chanel hade ju ingen vidare kondis - dem hade faktiskt inte använt sig utav den snabbhet man fick med vampyrism, utan de hade istället valt att jämföra vem som kunde springa fortast på ett naturligt sätt. "Det... det där var.." flåsade hon och var tvungen att vika sig dubbel. Emret log brett åt den trötta flickan framför honom. "Ibland är livet inte lätt inte." retades han med en uppenbar tillgjord röst. Chanel fnös. "Säger han som är vältränad. Dessutom har du kängor och inte högklackade skor!" hennes ansikte sken dock upp i ett leende strax därefter.
"Jaja skyll på det bara." fortsatte Emret retas.
"Ska vi byta skor eller?!" Chanel lade sina armar bestämt i kors och spände blicken i honom.
Emrets blick sjönk ner till Chanels pumps. Han gjorde en hastig grimas och skakade sedan lite på huvudet.
"Njaaa jag tror jag står över. Men tack för erbjudandet, en annan gång kanske."
Chanel lade huvudet på sned. "Ah, är du säker?"
"Tvåhundratio procent säker. Jag tror inte att dem där passar mig ändå."
"Äsch. Bara att tränga ihop fötterna!" retades Chanel.
"Pff." Emret fnös. "Jag skulle inte tro det va! Alldeles för obekvämt. Hur kan du ens gå i dem för den delen?"
Chanel tog några kliv närmre honom. "Jag kan gå, springa, dansa.. hmm, tja. Jag kan göra allt i mina pumps som du kan med dina kängor eller sneakers."
Emret harklade sig. "Det tror jag inte förrän jag ser det."
"Jaså? Du såg mig ju springa alldeles nyss?"
"Jo ditt försök till att springa ja. Men jag har ju inte.."
"Vet du vad?" Chanel avbröt honom. "Nej vadå?"
"Först till sjön vinner!" hojtade hon bara innan hon satte fart mot den mindre sjön som låg en bit ifrån dem.
"Ska vi byta skor eller?!" Chanel lade sina armar bestämt i kors och spände blicken i honom.
Emrets blick sjönk ner till Chanels pumps. Han gjorde en hastig grimas och skakade sedan lite på huvudet.
"Njaaa jag tror jag står över. Men tack för erbjudandet, en annan gång kanske."
Chanel lade huvudet på sned. "Ah, är du säker?"
"Tvåhundratio procent säker. Jag tror inte att dem där passar mig ändå."
"Äsch. Bara att tränga ihop fötterna!" retades Chanel.
"Pff." Emret fnös. "Jag skulle inte tro det va! Alldeles för obekvämt. Hur kan du ens gå i dem för den delen?"
Chanel tog några kliv närmre honom. "Jag kan gå, springa, dansa.. hmm, tja. Jag kan göra allt i mina pumps som du kan med dina kängor eller sneakers."
Emret harklade sig. "Det tror jag inte förrän jag ser det."
"Jaså? Du såg mig ju springa alldeles nyss?"
"Jo ditt försök till att springa ja. Men jag har ju inte.."
"Vet du vad?" Chanel avbröt honom. "Nej vadå?"
"Först till sjön vinner!" hojtade hon bara innan hon satte fart mot den mindre sjön som låg en bit ifrån dem.
Den här gången skulle hon vinna, så fick Emret dessutom se att man minsann kunde springa med pumps!
"Men, va?" Emret hängde först inte med i hennes sväng, om än det inte tog honom lång tid att sätta fart efter henne.
"Men, va?" Emret hängde först inte med i hennes sväng, om än det inte tog honom lång tid att sätta fart efter henne.
"Pff, jag lät dig vinna ju!" muttrade Emret då Chanel gav honom en Ha! Se jag vann med mina pumps-blick. "Dessutom hade du faktiskt världens försprång." muttrade han vidare.
"Jaja skyll på det." retades Chanel. Emret himlade bara med ögonen åt henne, sedan började dem att skratta åt hela situationen. "Du borde träffa Evelynne. Ni två skulle nog klicka direkt. Hon är lite som dig med din sarkasm." sa Chanel när skrattanfallet lagt sig. "Evelynne?" undrade Emret och snörpte lite på munnen.
"En väldigt kär vän till mig."
"Jahaa.. såpass att du vill börja presentera mig för din nya bekantskapskrets?"
Chanel kände hur det började hetta lite i kinderna. Det var egentligen ingenting hon tänkt över, utan det hade mest bara kommit av farten. Men hon kunde heller inte förneka att tanken lockade henne lite, då det på ett sätt kanske skulle vara ett steg i rätt riktning. Om än hon var oerhört osäker på vart han stod. Än så länge hade inte Emret visat att han fortfarande kanske hade känslor kvar för henne - vilket hade gjort henne lite ledsen då hon fortfarande hade känslor för honom. Det hade hon vetat ända sedan den dagen de skiljdes åt, men eftersom det var så längesedan hade känslorna svalnat med tiden. Nu när han däremot var tillbaka och de två hade fått spendera de här dagarna tillsammans så hade känslorna åter blommat upp.
"Nej.. jag menar jo." stammade Chanel och kände med ens hur pinsamt det blev, i alla fall för henne. "Men inte som du tror." var hon snabb med att tillägga då hon inte ville ha några missförstånd. Dock förstod Emret vad hon egentligen menade. Han visste att hennes känslor för honom fortfarande var starka, och det var även hans. Om än medan hon varit så mycket tydligare med att visa dem, hade han valt att inte visa sina alls. Och det av en bra anledning.
Det fanns ingen annan än Chanel för honom. Hon var förmodligen den enda kvinnan han faktiskt älskat på riktigt under alla sina 3000 år på den här jorden, och han ångrade inte sekund av tiden då de två officiellt sätt var ett par. Men det hade varit innan han i sällskap av James lämnat Österrike för USA, därför James hade klantat till det för sig i vanlig ordning och eftersom han alltid hade varit som en lillebror för Emret hade han valt att hjälpa honom. Dock hade det dessvärre tvingat honom att lämna Chanel eftersom han inte ville utsätta henne för The Underworld och alla faror som kom med den: även för en vampyr. Emret gav upp en suck. Hans och James vistelse i USA hade förändrat deras liv drastiskt. Inte heller till det bättre.
Och detta var fortfarande något som hindrade honom från att kunna vara med henne.
Chanel betydde alldeles för mycket för att han skulle kunna utsätta henne för fara.
"Jaja skyll på det." retades Chanel. Emret himlade bara med ögonen åt henne, sedan började dem att skratta åt hela situationen. "Du borde träffa Evelynne. Ni två skulle nog klicka direkt. Hon är lite som dig med din sarkasm." sa Chanel när skrattanfallet lagt sig. "Evelynne?" undrade Emret och snörpte lite på munnen.
"En väldigt kär vän till mig."
"Jahaa.. såpass att du vill börja presentera mig för din nya bekantskapskrets?"
Chanel kände hur det började hetta lite i kinderna. Det var egentligen ingenting hon tänkt över, utan det hade mest bara kommit av farten. Men hon kunde heller inte förneka att tanken lockade henne lite, då det på ett sätt kanske skulle vara ett steg i rätt riktning. Om än hon var oerhört osäker på vart han stod. Än så länge hade inte Emret visat att han fortfarande kanske hade känslor kvar för henne - vilket hade gjort henne lite ledsen då hon fortfarande hade känslor för honom. Det hade hon vetat ända sedan den dagen de skiljdes åt, men eftersom det var så längesedan hade känslorna svalnat med tiden. Nu när han däremot var tillbaka och de två hade fått spendera de här dagarna tillsammans så hade känslorna åter blommat upp.
"Nej.. jag menar jo." stammade Chanel och kände med ens hur pinsamt det blev, i alla fall för henne. "Men inte som du tror." var hon snabb med att tillägga då hon inte ville ha några missförstånd. Dock förstod Emret vad hon egentligen menade. Han visste att hennes känslor för honom fortfarande var starka, och det var även hans. Om än medan hon varit så mycket tydligare med att visa dem, hade han valt att inte visa sina alls. Och det av en bra anledning.
Det fanns ingen annan än Chanel för honom. Hon var förmodligen den enda kvinnan han faktiskt älskat på riktigt under alla sina 3000 år på den här jorden, och han ångrade inte sekund av tiden då de två officiellt sätt var ett par. Men det hade varit innan han i sällskap av James lämnat Österrike för USA, därför James hade klantat till det för sig i vanlig ordning och eftersom han alltid hade varit som en lillebror för Emret hade han valt att hjälpa honom. Dock hade det dessvärre tvingat honom att lämna Chanel eftersom han inte ville utsätta henne för The Underworld och alla faror som kom med den: även för en vampyr. Emret gav upp en suck. Hans och James vistelse i USA hade förändrat deras liv drastiskt. Inte heller till det bättre.
Och detta var fortfarande något som hindrade honom från att kunna vara med henne.
Chanel betydde alldeles för mycket för att han skulle kunna utsätta henne för fara.
Speciellt eftersom han visste hur Master kunde vara. Emret litade inte på honom.
Stämingen mellan dem hade gått från fartfylld och sarkastisk till att bli en aning stelare.
Chanel kände sig återigen lite ledsen varpå Emret lade en tröstande arm om henne.
"Det blev visst stelt." valde han att påpeka och Chanel skrattade lite nervöst. "Det blev visst det."
"Jag tycker fortfarande om dig.. så att du vet det." Emret avbröt den tystnad som uppstått mellan dem.
"Men.." han suckade. Han visste inte hur mycket han kunde avslöja för henne. Men å andra sidan, hur skulle Master kunna veta om ifall hon visste lite om honom? Så länge Chanel höll tyst såklart.
"Men vadå?" undrade Chanel.
Emret harklade sig samtidigt som han släppte taget om henne. "Alltså det är en grej.."
"Jag har nog räknat ut att du antagligen inte är tillbaka i Österrike för min skull." sa Chanel och gav upp en lättsam suck. Emret kramade om sin handled. "Jo delvis." började han och svalde.
"Det blev visst stelt." valde han att påpeka och Chanel skrattade lite nervöst. "Det blev visst det."
"Jag tycker fortfarande om dig.. så att du vet det." Emret avbröt den tystnad som uppstått mellan dem.
"Men.." han suckade. Han visste inte hur mycket han kunde avslöja för henne. Men å andra sidan, hur skulle Master kunna veta om ifall hon visste lite om honom? Så länge Chanel höll tyst såklart.
"Men vadå?" undrade Chanel.
Emret harklade sig samtidigt som han släppte taget om henne. "Alltså det är en grej.."
"Jag har nog räknat ut att du antagligen inte är tillbaka i Österrike för min skull." sa Chanel och gav upp en lättsam suck. Emret kramade om sin handled. "Jo delvis." började han och svalde.
"Men också för att Master kallade hit mig. James med."
"Varför då?" undrade hon varpå Emret ryckte på axlarna.
"Jag vet ärligt talat inte. Dock är jag mer förvånad att han kallade hit mig. James är ju liksom Masters lilla gulleplutt och favorit så honom förstår jag. Men jag vet inte vad jag kan tänkas ha med saken att göra. Eh ja, vad det nu kan tänkas vara då."
Chanel kvävde ett skrattanfall. James, en gulleplutt? Emret var ju den av de två självförklarade bröderna som kunde ses som en gulleplutt. I alla fall i Chanels ögon. James å andra sidan.. tja, han var ju alltid bara James.
"Så.. det är alltså denna Master som han försöker hålla undan tvillingarna från?"
Emret nickade.
"Varför då?"
"För att Master är Master. Och det är därför jag inte kan vara.." han avbröt sig själv tvärt.
"Med mig." sa Chanel med en lågmäld röst. Han nickade igen. "Men snälla ta det inte på fel sätt!"
Chanel gav upp en suck igen. Hur skulle hon ens tolka det då?
Dock valde hon att inte kommentera något på det han precis hävt ur sig.
"Vem är ens denna Master?" undrade hon sedan varpå Emret började berätta lite mer om Master och vem han var.
***
Aurora hade kommit tillbaka från storstaden till den lilla hålan som låg precis utanför den. Hon svassade sig lättsamt men bestämt mot den mörka herrgården som låg uppe på kullen. Det var på tiden att hon konfronterade hennes kära bror om hans svek gentemot henne. Tvåhundra år hit eller dit, det var ändå en lite väl lång förlorad tid. Tänk så mycket Aurora hade gått miste om, liksom. Inte var det rättvist i alla fall.
Väl innanför herrgårdens portar var Vlad den första hon kom att stöta på. Han satt vid orgeln och spelade sin kusliga 16-1700 tals musik varpå han slutade direkt då Aurora harklade sig.
"Aurora!" utbrast han smått förvånat då han vände sig om för att möta den rödhåriga tjejen som gav honom en bestämd blick. Nog hade han inte förväntat sig det. "Och här sitter du Vlad och spelar för.. ingen publik alls." sa hon och fick samtidigt hålla tillbaka ett skratt. Det var väl ingen som orkade lyssna på hans deprimerande toner längre. "Marlon och Kol var här förut men dem.." började Vlad förklara men Aurora avbröt honom genom att överdrivet högt harkla sig. "Jag bryr mig inte vad de där två barnrumporna gör. Det är Tristan jag vill utbyta ett par ord med."
Vlad stod som fast i sten av förvåning över hennes ovanligt otrevliga attityd - i alla fall mot honom.
Han harklade sig sedan han med. "Jag är osäker på om han är.."
"Vlad! Snälla." hon avbröt honom igen. "Jag bryr mig inte om han är upptagen med något eller ej. Är han på sitt rum?!"
Vlad stod som fast i sten av förvåning över hennes ovanligt otrevliga attityd - i alla fall mot honom.
Han harklade sig sedan han med. "Jag är osäker på om han är.."
"Vlad! Snälla." hon avbröt honom igen. "Jag bryr mig inte om han är upptagen med något eller ej. Är han på sitt rum?!"
Aurora hade dock inte väntat på något svar från Vlad. Hon hade direkt efter hennes fråga vänt honom ryggen och svassade sig upp till övervåningen. Dock hade dörren till Tristans rum varit låst, men det kunde inte stoppa Aurora. Hon plockade loss en hårnål från sitt hår och började pilla i låset med det, tills det tillslut klickade till och dörren var plötsligt upplåst. "Där ser man!" viskade hon belåtet för sig själv. Hårnåltricket hade hon läst om någonstans.. eller det kanske var någon som hade sagt det. Hon kom inte ihåg.
"Åh men jag måste bege mig hemåt för att byta kläder och fräscha upp mig." suckade Lilith. Hon hade haft samma kläder på sig i.. tja några dagar i alla fall. Sminket likaså. Och det var tillräckligt med ew för henne. "Äsch Chanel har säkert något." mumlade Tristan varpå han drog Lilith lite närmre.
"Men jag är inte fräsch just nu.. nämen hörrududu!" fnissade hon, dock råkade hon tjuta ut de sista två orden i en ljus falsett då han retsamt nöp henne i rumpan.
"Nej.. haaah, neej.. slu-sluta!" tjöt Tristan då Lilith hoppade på honom och gav honom en omgång av ett av det värsta han visste: att bli kittlad. Speciellt av henne då hon aldrig gav upp.
"Så här går det när jag måste fräscha upp mig men du såklart måste vara en sådan kå..."
"Här var det visst livat." Aurora gav paret ett tillgjort leende då de två direkt slutade upp med det dem höll på med och tittade förvånat åt hennes håll.
"Hur kom du ens in?" undrade Tristan med ett par höjda ögonbryn.
"Och du ska ha levt i den moderna världen längre än mig." suckade Aurora. "Din dörr var ju inte direkt svår att bryta upp. I alla fall inte när man har hårnålar till hands."
"Vad gör Chanel med Emret förresten?" fortsatte hon innan Tristan hunnit svara på det tidigare.
Aurora hade fått syn på hennes syster i sällskap av en ursprungsvampyr ute då hon var på väg hem.
Tristan suckade. Han kände sig lättad över att Emret var med Chanel: speciellt med Aurora närvarande för stunden. Så länge han var med Chanel kunde inte Aurora göra henne något. "Och vad har du med det att göra?" sa han bara. Aurora snörpte på munnen. "Jag undrade bara."
Liliths blick flaxade mellan de två syskonen. Nog var det ändå ironiskt. Aurora hade varit vaken i några dagar, dessutom hade hon hållit sig borta från familjen, för att sedan när hon väl kom tillbaka igen hålla på som vanligt mot Tristan som om ingenting. De två som alltid tjafsade fram och tillbaka om precis allting. Det hade varit så underhållande att se på hur den ena alltid varit spydig mot den andra i alla dessa århundranden som Lilith hade varit en del av De Lamothe. Tristan och Aurora. Syskonen som betedde sig som om de var ett gammalt gift par. Och de kallar Marlon och Kol för de två allra omognaste?
"Så här går det när jag måste fräscha upp mig men du såklart måste vara en sådan kå..."
"Här var det visst livat." Aurora gav paret ett tillgjort leende då de två direkt slutade upp med det dem höll på med och tittade förvånat åt hennes håll.
"Hur kom du ens in?" undrade Tristan med ett par höjda ögonbryn.
"Och du ska ha levt i den moderna världen längre än mig." suckade Aurora. "Din dörr var ju inte direkt svår att bryta upp. I alla fall inte när man har hårnålar till hands."
"Vad gör Chanel med Emret förresten?" fortsatte hon innan Tristan hunnit svara på det tidigare.
Aurora hade fått syn på hennes syster i sällskap av en ursprungsvampyr ute då hon var på väg hem.
Tristan suckade. Han kände sig lättad över att Emret var med Chanel: speciellt med Aurora närvarande för stunden. Så länge han var med Chanel kunde inte Aurora göra henne något. "Och vad har du med det att göra?" sa han bara. Aurora snörpte på munnen. "Jag undrade bara."
Liliths blick flaxade mellan de två syskonen. Nog var det ändå ironiskt. Aurora hade varit vaken i några dagar, dessutom hade hon hållit sig borta från familjen, för att sedan när hon väl kom tillbaka igen hålla på som vanligt mot Tristan som om ingenting. De två som alltid tjafsade fram och tillbaka om precis allting. Det hade varit så underhållande att se på hur den ena alltid varit spydig mot den andra i alla dessa århundranden som Lilith hade varit en del av De Lamothe. Tristan och Aurora. Syskonen som betedde sig som om de var ett gammalt gift par. Och de kallar Marlon och Kol för de två allra omognaste?
Aurora himlade med ögonen. "Whatever. Det är inte därför jag är här." sa hon.
"Vad är det då?"
Syskonparet började därefter att tjafsa vidare om det Aurora kom dit för. Aurora ville få svar på varför Tristan lät en häxa söva ner henne, och han i sin tur menade på att hon gick såpass överstyr att ingen varken orkade eller kunde hantera henne. Dessutom var hon en säkerhetsrisk inte bara för Chanel men också för människor som på den tiden fortfarande bodde i Forgotten Hollow. Inte bara dem heller, utan allt och alla som överhuvudtaget var mänskligt. "Alltid denna jävla Chanel!" utbrast Aurora. "Tänk att du alltid ska dalta med den där patetiska lipsillen som alltid bölar så fort det blir lite tufft. Henne kan du alltid finnas där för men inte lilla Aurora inte. Nej henne är det bara att kasta bort så fort hon blir lite jobbig..!" Tristan slog sig själv i pannan några gånger. "Men hon är inte som du! Ni två har helt olika problem. Hon går att hantera tillskillnad från dig. Tror du seriöst att det är så jävla lätt för mig att bara låta andra försöka hjälpa dig?" muttrade han.
"Tydligen är det det." fnös Aurora.
Syskonparet började därefter att tjafsa vidare om det Aurora kom dit för. Aurora ville få svar på varför Tristan lät en häxa söva ner henne, och han i sin tur menade på att hon gick såpass överstyr att ingen varken orkade eller kunde hantera henne. Dessutom var hon en säkerhetsrisk inte bara för Chanel men också för människor som på den tiden fortfarande bodde i Forgotten Hollow. Inte bara dem heller, utan allt och alla som överhuvudtaget var mänskligt. "Alltid denna jävla Chanel!" utbrast Aurora. "Tänk att du alltid ska dalta med den där patetiska lipsillen som alltid bölar så fort det blir lite tufft. Henne kan du alltid finnas där för men inte lilla Aurora inte. Nej henne är det bara att kasta bort så fort hon blir lite jobbig..!" Tristan slog sig själv i pannan några gånger. "Men hon är inte som du! Ni två har helt olika problem. Hon går att hantera tillskillnad från dig. Tror du seriöst att det är så jävla lätt för mig att bara låta andra försöka hjälpa dig?" muttrade han.
"Tydligen är det det." fnös Aurora.
"Men Rory du fattar ju ingenting." suckade Tristan besvärat.
"Jag kan INTE hantera eller hjälpa dig, okej? Du behöver någon som är professionell.."
"Pff. Det var det löjligaste jag hört." hon fnös igen. "Jag är inte psycho, Tristan."
Tristan tänkte slänga ur sig ett "Jo det är precis det du är och alltid har varit" men stoppade sig själv.
Det var trots allt att gå för långt, även mot Aurora. Men att hon bara inte kunde fatta, eller åtminstone försöka förstå honom också. Det handlade inte om att Chanel var hans favoritsyster för så var inte fallet. Det handlade inte om att han inte älskade Aurora. För det gjorde han. Men hennes problem var bortom hans förmåga att kunna hjälpa, trots att han inte ville något hellre. Aurora hade dock alltid uppfattat hans gärningar på fel sätt och det hade heller aldrig spelat någon roll hur många gånger han försökt klargöra för henne hur det faktiskt låg till. Hon förstod bara inte och skyllde istället allting på Chanel.