Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 8
"Vi har sökt igenom hela Windenburg och där var han ju definitivt inte kvar." Marlon suckade besvärat och stampade irriterat med fötterna. Han var så oerhört stressad. Det kändes som om den snabba visiten genom Windenburg bara hade slösat dem på alltför dyrbar tid. Tänk om sjukdomen Kol hade var dödlig och detta var slutskedet? Han kanske redan var död vid det här laget! Marlon kände hur hjärtat hoppade över några slag när den tanken slog honom. Men nej, då hade väl någon utav de andra meddelat dem.
Marlon vände sig om för att möta Chanels bekymrade blick. "Risken är väl kanske större att någon som han hellre håller till här i San Myshuno." sa hon. Marlon nickade kort. "Bara det att denna stad är ju gigantisk. Det kommer ta år och dar att hitta åt en enda person. Och hur ska vi kunna hitta honom när inte ens hans egna barn kunde det?!" Chanel suckade. Han hade rätt, men dem kunde inte stressa upp sig och göra det hela än värre. "Vi kanske ska dela på oss." föreslog hon vilket Marlon först var skeptisk mot.
"Rory är faktiskt fortfarande därute någonstans. Tänk om du springer på henne ensam."
"Marlon, vi kan inte oroa oss för Aurora nu. Vi måste hitta James."
Chanel gav hennes bror ett leende. "Och om jag skulle stöta på henne så springer jag bara iväg. Okej?"
"Rory är faktiskt fortfarande därute någonstans. Tänk om du springer på henne ensam."
"Marlon, vi kan inte oroa oss för Aurora nu. Vi måste hitta James."
Chanel gav hennes bror ett leende. "Och om jag skulle stöta på henne så springer jag bara iväg. Okej?"
Efter mycket om och men gick Marlon tillslut med på att de skulle splittra på sig. Chansen var ju än större att dem skulle hitta James ifall de utforskade på olika håll. Efter en lång promenad kom Chanel fram till hamnen och de långa bryggorna. Om än detta område inte var det trevligaste men James var ju trots allt en sådan som höll sig till sådana ställen.
Chanel lämnade bryggorna och började åter bege sig inåt mot stadsdelens hjärta. Mitt i allt fick hon syn på ett gäng killar som bråkade. Två utav dem tjafsade om en tjej, i alla fall vad hon tyckte det lät som. De andra två killarna försökte nästan förgäves att hålla isär de två bråkstakarna. För ett ögonblick fick Chanel för sig att hon kanske skulle gå emellan dem, så att ingen råkade illa ut. De fyra männen var ju trots allt bara människor och därmed ingen match för henne. Men hon påminde strax därefter sig själv att hon måste fortsätta vidare.
Då hon insett hur mycket tid som faktiskt hade gått till spillo bara av att hon stått och iakttagit männen, skyndade sig Chanel iväg genom gatorna. Det fanns så många gränder att välja mellan och hon blev tvungen att chansa på en utav dem. Det fick bli den som var rakt fram.
"Stopp där." Chanel som joggat sig genom gränden blev oerhört chockad då hon nästan sprang rakt in i en arm, som plötsligt sträcktes ut framför henne. Vadå stopp där? Chanel tittade upp på killen som stod framför henne.
Det dröjde inte länge förrän hon insåg vem han var och hennes hjärta hoppade över några skutt.
"Em... Emret?" utbrast hon och placerade en nervös hand mot sitt bakhuvud.
"Em... Emret?" utbrast hon och placerade en nervös hand mot sitt bakhuvud.
Emret log åt den chockade flickan. "Surprise!" sa han och blinkade med ena ögat.
"Nä men seriöst. Du borde inte vara här Chanel. Vad gör du ens i dessa gettotrakter?" fortsatte han.
Chanel svalde ner klumpen som bildats i halsen.
"Jo.." började hon och suckade. "Letar efter en person.. James, rättare sagt."
Emret höjde lite på sitt bryn. "James?" Chanel nickade dock bara till svar.
"Då är du nog på fel ställe."
"Jaså? Jag har hört att han brukar hålla till i slummen."
Emret flinade. "Pff. Han sitter nog på något fancy hotell vid det här laget."
Chanel höjde sina bryn. "Något fancy hotell?"
"Ja han har ju tydligen hand om sina longlost tvillingar numera. Han fixade något hotell för att dem inte skulle..." Emret avbröt sig själv.
Chanel kände glädjen spridas inom henne då hon hört vad han sagt. Så tvillingarna hade hittat åt James tillslut!
"Nä men seriöst. Du borde inte vara här Chanel. Vad gör du ens i dessa gettotrakter?" fortsatte han.
Chanel svalde ner klumpen som bildats i halsen.
"Jo.." började hon och suckade. "Letar efter en person.. James, rättare sagt."
Emret höjde lite på sitt bryn. "James?" Chanel nickade dock bara till svar.
"Då är du nog på fel ställe."
"Jaså? Jag har hört att han brukar hålla till i slummen."
Emret flinade. "Pff. Han sitter nog på något fancy hotell vid det här laget."
Chanel höjde sina bryn. "Något fancy hotell?"
"Ja han har ju tydligen hand om sina longlost tvillingar numera. Han fixade något hotell för att dem inte skulle..." Emret avbröt sig själv.
Chanel kände glädjen spridas inom henne då hon hört vad han sagt. Så tvillingarna hade hittat åt James tillslut!
"För att dem inte skulle vadå?" undrade hon sedan.
Emret skakade dock bara på huvudet.
Emret skakade dock bara på huvudet.
"Nej inget. Men om du vill James något så kan jag kontakta honom om du vill."
Chanel nickade till svar. Emret drog med ens upp sin mobiltelefon som han började knappra på.
Knappt en sekund därefter slog det Chanel. Att hon inte tänkte på det från början!
"Emret?" sa hon. "Ja?" svarade han och tittade upp från sin mobil.
"Visst är du en originalvampyr? En utav de sex?"
"Eh, ja."
Chanel började smått nervöst att pilla med alla sina ringar som satt lite hejvilt på hennes fingrar.
"Jo.. skulle du kunna göra mig en tjänst?"
Emret lade huvudet lite på sned. "Vad gäller det?"
Chanel började sedan att förklara allting om Kol, och vad man trodde var botemedlet.
"Tja.." Emrets ansikte sprack upp i ett leende. "Jag tror nog att jag är ett bättre alternativ än kokainpojken." sa han och blinkade återigen med ena ögat åt henne, vilket fick hennes hjärta att smälta lite till.
"Klart jag hjälper dig."
Knappt en sekund därefter slog det Chanel. Att hon inte tänkte på det från början!
"Emret?" sa hon. "Ja?" svarade han och tittade upp från sin mobil.
"Visst är du en originalvampyr? En utav de sex?"
"Eh, ja."
Chanel började smått nervöst att pilla med alla sina ringar som satt lite hejvilt på hennes fingrar.
"Jo.. skulle du kunna göra mig en tjänst?"
Emret lade huvudet lite på sned. "Vad gäller det?"
Chanel började sedan att förklara allting om Kol, och vad man trodde var botemedlet.
"Tja.." Emrets ansikte sprack upp i ett leende. "Jag tror nog att jag är ett bättre alternativ än kokainpojken." sa han och blinkade återigen med ena ögat åt henne, vilket fick hennes hjärta att smälta lite till.
"Klart jag hjälper dig."