Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 9


Simstales del 9
 

 
"Du anar inte hur skönt det är att du är frisk!" sa Marlon efter att han för säkert tusende gången nästan kramat ihjäl stackars Kol. "Femhundraåttio." Kol höll upp sina fingrar och låssades räkna. Han harklade sig sedan. "Så många gånger har du sagt det hittills." Marlon himlade med ögonen. "Äsch. Man får väl vara lite glad över att du blev helt frisk på bara två dagar!" sa han och lade en arm om hans bror.
"Jo men det är klart." log Kol.
 
*** 
 
 
"Tänk att det knappt är något som har förändrats här sedan sist." log Emret då han och Chanel tog en vända runt herrgården. "Nä. Celestia och jag har försökt men Tristan har inte brytt sig och Vlad har bara blivit ytterst bitter så fort vi försökt föra in lite mer mordern inredning."  skrattade Chanel. Så många minnen som blommade upp inom henne. Alla dessa gånger som hon och Celestia försökt göra om insidan men så har Vlad alltid satt stopp för det hela. Men det var inte bara inredningsminnen. Någa bilder från tiden då hon och Emret fortfarande var ett par kom tillbaka. Hon suckade. Bara av att tänka tillbaka på och låta den tidens minnen börja påverka henne gav henne nästan skuldkänslor i och med att hon numera - i alla fall verkade - ha något på gång med Mirza. 

Men hon hade ju inte heller förväntat sig att Emret skulle komma tillbaka. Inte än på ett tag i alla fall. 
"Vad är det?" undrade Emret och Chanel väcktes ur sina tankar. 
"Vadå?
"Du såg så bekymrad ut bara?" sa han och drog på smilgroparna. 
Chanel besvarade hans leende och skakade sedan på huvudet. "Nej då. Allt är bra med mig!
 
*** 
 
 
Uppe på herrgårdens tak stod Celestia och blickade ut i natten. Den lilla staden lös upp utav gatuljus samt ljusen som kom från de andra husen som omringade torget. Det var så vackert på kvällar och nätter. Speciellt då stjärnorna täckte himlen, och månen som gjorde dem sällskap lös ner på samhället precis under den.
 
Celestia gav upp en djup suck där hon stod och funderade. Caleb hade kommit med förslaget att de skulle flytta ihop, och nu när hans syster Lilith var tillbaka i stan var det högst troligt att hon mer eller mindre skulle bosätta sig i De Lamothes hem. Så Caleb skulle likväl ändå förbli ensam i det stora viktorianska huset. Celestia hade till en början tyckt att det var en bra idé - om än hon ändå behövde få fundera på saken. Men sedan hade det slagit henne att Calebs hus låg bara tvärs över gatan till Stephanos. Vilket innebar att hon skulle få se Stephano allt oftare än vad hon gjorde här.  
   Stephano. Namnet som skar i hennes hjärta. Celestia snörpte på munnen då hon fick en minnesbild av den lilla nyfödda pojken som hon lämpade över till Aurora då hon själv inte var kapabel till att hålla om honom. Hon var så svag, då komplikationer hade uppstått och hon förlorade alldeles för mycket blod. Det hade varit där och då som Tristan insåg att dem inte kunde göra något annat än att förvandla henne. Som nyfödd vampyr hade Celestia sedan bett Tristan se till att lämna över den lilla pojken till hans far, eftersom hon inte ville behålla honom. Aurora var den som varit emot det hela och försökt övertala henne, men de grova orden från Celestias tidigare herre vägde tyngre och fick henne att välja bort Stephano. 
 
*** 
 
 
Har ni sett herrn?" Vlad stannade intill Marlon och Kol som forfarande satt i soffan och pratade strunt. Han hade varit runt i hela huset och letat. Till och med känt på dörren till Tristans sovrum, men den hade dock varit låst. "Han borde väl vara här någonstans." sa Marlon och ryckte på axlarna. 
"Antagligen med Lilith." sa Kol varpå ett stönande ljud kunde höras från balkongen precis ovanför dem. 
De båda killarna vred sina blickar långsamt uppåt, för att sedan dra ner dem och titta på varandra igen. 
 
"Knack knack." sa Marlon och slängde samtidigt en retfull blick åt Vlad, som rynkade på pannan. 
"Vem där?" undrade Kol. 
"Kaaan det vara Tristan och Lilith som oh you know what!
De båda bröderna började fnissa medan Vlad genant spärrade upp sina ögon. 
 
*** 
 
 
"Nej men sluta inte." sa Lilith smått andfådd medan hennes fingrar drogs igenom Tristans mörkbruna hår. Han hade slutat upp med att kyssa hennes hals då några utav dem andra i familjen verkade ha överhört och förstått vad som hände - eller vad som skulle hända - där uppe. Det var en nackdel med att alla var vampyrer. Man kunde ju likväl säga hejdå till ett privatliv. "Om du är tyst.. för den här gången." viskade han i Liliths öra. 
Lilith gav ifrån sig en fnysning. "Pff. Strunta i dem. Låt dem få höra!" sa hon bara och drog honom lite i håret som för att signalera >>fortsätt<<. 
 
"Meeen..!" utbrast hon sedan då Tristans mobil lös upp och började vibrera på golvet. Dock lät han den ligga kvar och paret fortsatte där dem hade slutat. Men det dröjde inte länge förrän mobilen förde än mer oväsen, och så höll den på ett bra tag. Tristan himlade med ögonen då han såg Mirandas namn på skärmen, varpå Lilith flinade åt honom. "Tänk att du stod ut med en efterhängsen människa!" skrattade hon. 
"Nä men, är det inte på tiden att du dumpar henne nu när jag är tillbaka?" fortsatte hon innan han ens fick chansen att svara på hennes första mening. "Klart." Tristan log ett skevt leende. "Men inte nu. Sen.
Han tog tag i Lilith och drog i henne samtidigt som han själv gled åt sidan, så att de två fick ombytta positioner.
Hon ovanpå honom. 
 
*** 
 
 
På nedervåningen hade Kol och Marlon båda nästan gått sönder av skratt. Särskilt riktat åt Vlad som hade blivit tomatröd i hela sitt annars kritvita ansikte då han förstått vad som försegick. "Men.. men det är ju bara naturens gång Vlad!" kraxade Kol. "Ja herregud så pryd du ska vara." insköt Marlon. 
Vlad rynkade pannan åt de två enligt honom omogna bröderna. Han harklade sig sedan. 
"Jag bryr mig inte vad herrn.. ehm, Tristan gör och inte gör.
Utan det är det faktum att ni sitter här och håller på som två småbarn som gör att det blir awkward." suckade han. 
"Sedan gör ni inte saken bättre genom att tjuvlyssna." fortsatte han och gick bort till orgeln som stod bakom bröderna. Det var kanske bäst att han började spela på den för att dämpa de ljud som kom från ovanvåningen. Så slapp Tristan själv bli oerhört generad sen när han märker att hans omogna bröder hade hört saker dem inte skulle höra.