Forgotten Hollow - Säsong 1 Avsnitt 10

Forgotten Hollow
Säsong ett
 
Simstales
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 
Simsinspace
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 

 
Tristan hade suttit och grubblat ett bra tag över det han nyss hört, och det var inte förrän Chanel gått och lagt sig som han först begav sig ner till nedervåningen igen. I syfte om att hitta åt Celestia, vilket inte tog alltför lång tid då hon befann sig på sitt gamla vanliga ställe - baren - tillsammans med Vlad. Celestia tittade till en början frågande på sin bror då han tagit henne åt sidan, och sagt att det var viktigt. Hennes ansikte hade sedan spruckit upp i ett uttryck blandat av rädsla och oro då hon fick höra vad som händer med Kol. 
"Det finns mer." fortsatte Tristan och tog ett djupt andetag. 
"Kol är tydligen inte ensam om att ha åkt på något.. virus.
Celestia höjde lite på brynet. "Finns det fler?
Tristan nickade kort. "Enligt Chanel går det rykten på stan om en annan vampyr som drabbats av något liknande." Celestia svalde. "Vad tror du att det kan vara?" undrade hon, till vilket Tristan som mest ryckte på axlarna till svar. "Jag vet inte. Därför tänkte jag fråga dig ifall du kan tänka dig att ta reda på mer om den här andra personen?
"Tja.." började Celestia och skrattade kort. "Jag är väl den bästa på att vara dektektiv i den här familjen. Om än jag tycker att det är riktigt kul så visst. Jag beger mig iväg det första jag gör i morgon bitti.
Tristan log. "Bra. Och du.." Celestia som vänt honom ryggen och börjat gå tillbaka mot Vlad och baren, stannade till och blickade bakåt mot Tristan. ".. var försiktig. Jag vet inte vad det är eller hur det sprids så..
"Du kan vara lugn, storebror." log Celestia. "Jag ska vara försiktig.
 
 
Efter sitt samtal med Celestia bestämde sig Tristan för att göra något han inte gjort på länge. Nämligen gå ner till källaren. Han stannade dock till och tvekade om så bara för en stund där han stod och blickade ner längs med de mörka trapporna. Tristan suckade åt sig själv. Det var som om två känslor inom honom sa två helt olika saker. Den ena tvekade medan den andra sa "jo men självklart ska du väl ta dig tiden att besöka henne". 
Efter mycket om och men tog tillsist den andra känslan över och Tristan började, med långsamma kliv, ta sig nerför den långa trappan. 
 
 
Under tiden som gick passande han på att hastigt reflektera tillbaka på mötet de haft. 
Mötet om Aurora
 
Celestia liksom Vlad var båda positiva den kvällen då Tristan fört fram nyheten om att han hittat en eventuell lösning på den magi som höll Aurora fången i sitt eget sinne, i en evig sömn. Om än det hade uppstått en kort tystnad då Tristan sagt "Jag tror jag vet hur vi kan väcka Aurora.", sedan hade det som mest blivit en massa pladder. Celestia och Vlad som menade att det kanske var det bästa. Chanel hade mest suttit och flackat oroligt med blicken. Kol och Marlon som båda suttit och ojat sig då ingen utav dem direkt såg fram emot att träffa Aurora igen. 
 
"Om vi väcker Rory.." började Kol och skakade sedan på huvudet. "Nej, Tristan. Bara nej." fortsatte han. 
"Rory skulle gå lös på allt och alla. Människa som vampyr, storebror." suckade Marlon. 
Tristan himlade lite med ögonen. Jovisst, han visste nog vad Aurora kunde tänkas göra. Om än han inte kunde låta bli att skratta till när tanken slog honom, hur han en gång i tiden låste in Aurora på ett kloster tillsammans med ett gäng nunnor. Knappt en halv vecka senare stod hon i hans sovrum och ifrågasatte varför han försökt göra sig av med henne. Hur Tristan själv förklarat att han inte försökte göra sig av med henne, hur det snarare var ett försök att hjälpa henne räddas från sig själv. 

"Som jag sa till dig i stan Kol så kommer hon aldrig att förlåta oss ifall vi inte försöker." sa Tristan. 
"Precis." utbrast Celestia. "Hon är ändå vår syster. Vi måste." till vilket Vlad nickade instämmande. 
"Jaja." muttrade Kol. "Hur ser planen ut då?
Tristans blick vandrade ner till bordet. "Det behövs en häxa.." började han och blev ganska så direkt avbruten utav både Kol och Marlon som i kör utbrast "Nähää?!
Tristan suckade besvärat åt sina två yngre bröder. Att de två alltid skulle vara så förbannat omogna, speciellt vid tillfällen då de behövde vara seriösa. "Nåväl." Tristan gav både Marlon och Kol en varsin kort blick innan han fortsatte vidare. "Häxan måste komma ifrån en särskild häxlinje, eller ja.. blodlinje rättare sagt. Och det är för tillfället en sådan häxa jag söker. Förhoppningsvis kommer det inte ta alltför lång tid, och förhoppningsvis är det en erfaren häxa jag hittar som förstår sig på komplicerade besvärjelser och sådant." 
 
 
Tristan skakade av sig alla tankarna angående mötet och drog ett djupt andetag då han numera befann sig nere i källaren. Han kastade en hastig blick över axeln där korridoren som skulle leda honom till Auroras viloplats låg. En känsla som fortfarande var fylld utav tveksamhet slog över honom igen och han suckade åt sig själv innan han fortsatte vidare. 
 
 
Det var kallt. Så oerhört kallt där nere. Tristan stannade precis intill kistan där Aurora låg. 
Han suckade återigen medan han lyssnade på de tystlåtna ljuden i form av viskningar som omgav den guldbeklädda kistan. Det gick inte att tyda några ord utav vad dem sa, men den häxa som för så längesedan kastat besvärjelsen hade berättat att det var offret för förbannelsen vars sinnen och tankar fick utlopp. Att man kunde höra deras eviga gnällande i form utav otydbara viskningar. Jämmer över att vara evigt fången i sitt eget sinne.
"Jag är ledsen.. Rory." började Tristan och slöt ögonen medan han placerade en hand på kistlocket. 
".. men du gav mig inget val." fortsatte han efter att ha stått tyst för en stund. Han svalde. 
Det hade gått två hundra år sedan han sist såg Auroras ansikte. Om än han visste att det inte skulle ha förändrats alls den dagen han fick se henne igen. Tristan svalde igen. Nog var han själv kritisk till tanken på att väcka sin syster igen, men å andra sidan hade han inget val. Aurora skulle aldrig förlåta honom. Aldrig.