Forgotten Hollow - Säsong 1 Avsnitt 7

Forgotten Hollow
Säsong ett
 
Simstales
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 
Simsinspace
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 

 
Stephano suckade där han gick längs de slingriga vägarna på väg upp mot familjen De Lamothe's herrgård. 
Familjen han föraktade mer än något annat. En del utav honom ifrågasatte sig själv varför han skulle till och göra det här. Det var ju egentligen inte hans problem. Och han själv skulle aldrig ha en chans mot Tristan De Lamothe om han ens så försökte eller fick någon form utav backup från Dr Claires eller någon annan. 
Stephano suckade igen. Det gällde en människa. En oskyldig stackars flicka som hamnat i Tristans klor. Trots att han visste om att han var den sista någon i den familjen skulle lyssna på, skadade det i alla fall inte att försöka. 
 
 
Bara ett par steg till och han skulle vara framme. Stephano stannade till och kastande en aning tveksam blick mot den mörka herrgården framför honom. Han tvekade. Nu när han nästan var framme. Men hade han kommit såhär långt kunde han inte backa nu. Trots att Tristan De Lamothe var den han fruktade mest, bad han för att Tristan var den enda han skulle möta innanför herrgårdens väggar och han hoppades innerligt att hans mamma Celestia befann sig någon annanstans. 
 
 
Det var nu eller aldrig. Efter mycket om och men var det med bestämda steg Stephano började röra sig mot huset. I och med att ingen levande varelse ägde huset behövde han tack och lov inte plinga på och bli inbjuden. Stephano skulle antagligen inte vara välkommen annars, så han gjorde en sak Tristan en gång i tiden lärde honom -  man bjuder in sig själv. Dock kom han inte särskilt långt innan en äldre herre ställde sig ivägen. 
Vlad lade armarna bestämt i kors där han stod och spände blicken i Stephano. 
"Och vad vill ni?" fnös han.
 
 
Stephano harklade sig. "Jag vill tala med Tristan." sa han bestämt. 
Vlad skakade på huvudet. "Jag är rädd att herrn, Tristan, är upptagen och vill inte bli störd. Ni får komma tillbaka en annan dag." sa Vlad och gjorde en gest med handen som för att visa Stephano ut. 
"Det är viktigt, Vlad." Stephanos röst var bestämd. Han skulle då inte ge med sig för Vlads dåliga ursäkter. 
Vlad gav Stephano en skeptisk blick. "Som sagt, herrn är upptagen. Jag tänker inte upprepa mig en tredje gång, Stephano. Se så.." 
 
 
 
"Det är okej Vlad. Låt honom komma in." en bekant röst hördes och Tristan stannade till bredvid Vlad. 
"Men.. herrn, ni..
Tristan höjde handen åt Vlad som genast avbröt sig själv. 
"Om Stephano är här har han förmodligen något viktigt att säga. Det vore väl dålig stil att inte låta honom få det sagt, eller har jag fel?
Vlad gav Tristan en skeptisk blick och en kort tystnad uppstod. Han suckade. 
"Som ni önskar." frustade han.  
 
 
"Jaha." började Tristan då de kommit in i husets stora allrum. "Och vad kan jag göra för dig då?" fortsatte han. "Jag har hört talas om att du ska ha mänskligt sällskap." Stephano gjorde sitt bästa för att låta bestämd. Han kunde inte visa sig svag, inte visa hur osäker och nervös han faktiskt var. "Jaså?" Tristan lade huvudet lite på sned. "Inte vad jag vet. Finns ingen människa här så jag tror att du har misstagit dig.
Stephano suckade besvärat. "Du behöver inte köra med dina mindgames, Tristan. Jag vet mycket väl att du allt använder dig utav en oskyldig flicka. Antagligen som en levande blodpåse." sa han och lade armarna bestämt i kors. Det kanske gick bättre än han trott, ändå.  
 
 
Tristan gav ifrån sig ett kort hånflin. "Om jag har det.. vad rör det då dig? Senast jag kollade ville du aldrig mer ha något med oss att göra. Men eftersom du ändå lägger dig i saker du inte har att göra med, börjar jag nästan tvivla på att det du sa för så längesedan var sant." sa han och pillade på sin slips. "Jag menar, jag lägger mig inte i din familjs business trots att det innebär att någon härifrån ibland ingår i dem.
"Därför jag tycker inte att du har rätt till att beröva friheten från en människa på det där sättet. Ingen har rätt till det." Stephano brydde sig inte om att svara på det andra. Det skulle bara leda till ännu mer argument. 
Tristan suckade. "Jaja. Eftersom jag ändå kände på mig att jag skulle få med dig att göra efter denna natt så.. ja, jag kanske har en leksak här någonstans." hans röst fick en hånfull ton. 
"Du kan få träffa henne om du vill." ett leende spred sig över Tristans ansikte innan han kallade till sig flickan.  
 
 
Det dröjde inte lång stund innan flickan kom krypande likt en liten hund till honom. "Miranda." sa Tristan och sträckte ut en arm mot henne. Miranda ställde sig precis intill honom och Tristan lade en arm om henne. "Ska du inte hälsa på Stephano." sa han till flickan som i ena sekunden hade verkat vara i en trans bara för att helt plötsligt ge Stephano en bitchblick. "Stephano.." sa hon. 
"Var det inte en utav hans anhängare som attackerade mig inatt?" Miranda bet sig i läppen. 
"Mirza.. kanske han hette.
Stephano kände ilskan som brann i bröstet. Vad det än var för idéer Tristan satt i den stackars flickans huvud, så kunde dem inte vara sanna. "Låt henne gå." Stephano bröt den korta tystnaden som uppstått mellan de tre. 
"Jag ber dig, Tristan. Hon är bara en oskyldig flicka.
Miranda var dock den som reagerade starkast. Hon fnös. 

"Varför?" började hon. "Han älskar mig, och jag älskar honom." Miranda spände blicken i en nästintill mållös Stephano. Det framgick tydligt hur betvingad hon var, och oavsett vad Stephano själv sa skulle det inte spela någon roll. Allt hon visste var vad Tristan hade lagt in i hennes sinne. 
"Vad har ni två för relation, egentligen?" Miranda rätade på sig och tittade åt sin pojkvän, som i sin tur himlade med ögonen åt frågan. "Stephano är min systerson. Men det är inget som talas om längre.
Tristans blick for åt sidan och ut mot hallen. Återigen spred sig ett hånleende i hans ansikte. 
"Nämen Stephano.." utbrast han. Hans blick vandrade tillbaka till Stephano. "Du kommer hit och predikar om hur jag håller en människa fången. När du gör likadant själv.
 
 
Stephanos hjärtade hoppade över några slag och en isande känsla skar längs ryggraden när han insåg att Richie, trots att han sagt nej, följt efter honom och numera befann sig innanför De Lamothes mörka portar. 
Richie ställde sig bredvid Stephano och gav Tristan en bestämd blick. "Jag skulle nog inte säga att jag är en fånge." sa hon. Stephano tittade tveksamt mot Tristan och Miranda. Tristan tittade en aning skeptiskt mot Richie, han var då inte beredd på att ytterligare en från Stephanos klan skulle göra dem sällskap. 
Men det dröjde inte länge förrän samma gamla vanliga hånleende åter spred sig i hans ansikte. 
"Inte det." sa han och spände blicken i den ljushåriga flickan framför honom, dock vände han sig snart mot Stephano istället. "Var det verkligen så klokt att dra med dig en människa hit, Stephano?" sa han. 
"Jag menar.. du kom ju trots allt hit för att läxa upp mig angående mänskliga varelsers rättigheter.
"Ja alltså.." Stephano avbröt sig själv. Han var mållös. Han var så förbannad, på Richie. 
 
"Nu var det ju inte riktigt tänkt att hon skulle följa med." sa han och gav Richie en hastig snegling. 
Tristan nickade kort. "Jag måste då säga att du har en konstig smak." började han. 
"Eh, ursäkta?" sa Stephano. 
"Tja, ingen vill väl ha en stalker till flickvän.. Jag skulle då inte kalla det någon vidare första flickvän i alla fall." fortsatte Tristan. "Men jag antar att det är bättre än ingenting. För någon som dig." Tristan gav ifrån sig ett kort hånflin. "Jag menar, du har ju inte direkt fått din mammas utseende Stephano. Man kan ju undra ifall ni två verkligen är släkt.
 
 
"Säger han som ser ut som en överkörd pungråtta." sa Richie och himlade med ögonen. 
"Ursäkta?" svarade Tristan och höjde på ena brynet. 
"Ja, en pungråtta." fortsatte Richie. 
Tristan gav återigen ifrån sig ett hånflin. "Om du försöker förolämpa mig får du allt försöka lite mer än så, lilla gumman." sa han. "Richie lägg ner, på en gång!" utbrast Stephano. 
Richie satte händerna på höfterna. 
"Hur gammal är din flickvän Stephano? Eller är det kanske..
"Puuunngråttaaa!" utbrast Richie. 
".. en..."
"Punnnngggråttaaaaaaa!" ropade Richie. 
"Richie!" fräste Stephano. 
Richie ignorerade honom och sträckte ut tungan åt Tristan. 
 
 
"Det räcker!" fräste Tristan som fått nog av den barnsliga flickan.  
Den välbekanta nästan kliande känslan i tandköttet. Den bränande känslan i ögonen. De var inte längre gröna. 
Fyra nya tänder som hastigt vuxit sig fram. Ansiktet som förvreds till något som var bortom mänskligt. 
Tristans glödande röda ögon stirrade in i Richies sjöblåa. Det var inte bara ilskan som brann, likaså gjorde den där eviga törsten som sällan kunde släckas helt och hållet. Alla Tristans tankar hamnade för ögonblicket på den där extremt lockande, pulsernade ådern på sidan om den blonda flickans hals. Richie ryggade tillbaka. 
Allt hade skett såpass snabbt. Men sekunden innan Tristan De Lamothe hann grabba tag och sätta tänderna i henne hade en annan gestalt ställt sig i vägen. Stephano. 
 
 
De två vampyrerna spände sina blickar i varandra. "Du vet mycket väl att du aldrig ska gå emellan mig och offret." morrade Tristan. "Om du så mycket som rör henne.." Stephano avbröt sig själv. Han kunde inte. 
"Du vet att du är så gott som chanslös." sa Tristan med ett hånflin. 
"Och om du verkligen är smart, så attackerar du inte mig i mitt eget hem där resterande av min familj befinner sig.
 
 
Stephano vek undan blicken. Hans röda ögon sjönk tillbaka. Allt försvann och han blev återigen bara Stephano. Tristan hade rätt. Även om de så befunnit sig någon annanstans hade Tristan minst tvåhundra år i försprång och han kunde gott och väl klå Stephano utan att behöva anstränga sig särskilt mycket. 
 
 
Tristan vek undan med blicken för en sekund, en blick som landade på Richie. 
Han harklade sig. "Om jag vore du skulle jag nog ta min barnrumpa till flickvän och dra." 
Stephano tittade upp, rätt in i Tristans fortfarande glödande röda ögon. 
"Det är precis det jag tänker göra också." sa Stephano. Han vände sig mot Richie och nickade ut mot hallen. 
Richie skakade dock på huvudet. "Är du verkligen klar här?" undrade hon, till vilket Stephano endast svarade med en besvärad suck innan han grabbade tag i hennes arm och drog henne med sig en bit ut i hallen. 
"Jag tar det som ett ja, då." sa Richie. 
Tristan lade armarna bestämt i kors då han följde paret med blicken. Dock utan att säga något mer.  
 
 
Marlon och Kol hade haft ett långt samtal, under hemfärden från restaurangen, om allt de varit med om under sina vistelser i de olika städerna. 
De två var de bröder som stod varandra närmast, och i och med att de inte setts på ett tag hade de mycket att ta igen. Alla dessa olika barer, brudar, ragg, diverse bråk och ja.. lite annat smått och gott, helt enkelt. 
"... och det var väl egentligen inte svårare än så att få dem båda att gå med på en trekant." skrattade Marlon då han berättade om just en specifik utekväll han en gång haft. "Tänk att du lyckades med din charm för en gång skull, Marlon. Måste känts skönt att inte behöva betvinga.." Marlon avbröt sin bror genom att ge honom ett lätt slag på axeln. "Käften Kol." fräste han med ett leende. "Nog har jag då lyckats måååånga gånger förr, utan att behöva betvinga dem." fortsatte han och blinkade med ena ögat. "Men...
"Shh." Kol avbröt Marlon. De båda bröderna stannade upp och deras blickar förvreds i avsky av synen. 
Om än blev de allt överraskade av att se Stephano i sällskap av en tjej utanför deras hus. 
 
 
Stephano hade till en början varit så förbannad på Richie att han först inte lagt märke till de två yngre bröderna De Lamothe, förrän de stod öga mot öga med varandra. "Ops.." mumlade Richie. Inte för att hon var rädd, men hon hade hört vad Tristan sagt och hon själv skulle dessutom inte vara kapabel till att hjälpa Stephano ifall de två nya killarna framför dem gav sig på honom. "Marlon och Kol.." mumlade Stephano tyst för sig själv.
Om än han hördes väldigt tydligt för bröderna. "Nä.men.se.på.fan." sa Marlon. 
"Det var ett tag sedan man såg dig här, Stephano." inflikade Kol. "I sällskap av en dam dessutom." tillade Marlon. De båda bröderna gav ifrån sig ett varsitt flin åt det dem just sagt. 

Stephano svalde hårt. Nog för att han visste att de två i alla fall var mer resonliga i jämförelse med deras äldre bror, men Stephano var rent ut sagt avskydd av familjen överlag och det fanns egentligen ingenting som skulle stoppa varken Marlon eller Kol till att gå till attack mot honom. Speciellt nu när han dessutom stod där, på deras hemmaplan i sällskap av en sårbar människa - som dessutom var en flicka. Två saker just dessa två killar var kända att inte ha någon vidare respekt för. Och återigen var åtminstone Kol den äldsta av de tre och Stephano skulle vara oförmögen att skydda Richie ifall de gjorde något. 

"Ja nog var det ett tag sedan." svarade Stephano. 
Både Kol och Marlon tog ett varsitt kliv närmre. Marlon satte händerna bakom ryggen och harklade sig. 
"Jag vet inte vad du har haft för ärende här, men oavsett vad så vill ingen utav oss starta något bråk. Så ni kan antingen stå där och glo hela dagen eller också är det bara att gå förbi." sa han.