Forgotten Hollow - Säsong 1 Avsnitt 8

Forgotten Hollow
Säsong ett
 
Simstales
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 
Simsinspace
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 
 
"Nå Kol." började Marlon då de två möts upp igen innanför hemmets väggar. "Låt höra vad du tyckte om Stephanos flickvän." sa han och skrattade. Kol rynkade dock bara på näsan och skakade på huvudet. "Finns ju inget att säga om hennes personlighet men utseendemässigt.. nja." 
Marlon försökte hålla tillbaka sitt skratt. "Hon såg ju faktiskt ut som ett förvuxet barn, måste jag då säga." 
 
 
".. vilket hon är också." Tristan ställde sig framför sina bröder med armarna i kors. 
Kol och Marlon blev med ens seriösa. "Ja vad hade Stephano och lillflickan här att göra förresten?" 
Tristan harklade sig innan han började berätta om mötet med Stephano. När han var klar uppstod en kort tystnad innan både Kol och Marlon brast ut i gapskratt över vad dem just hört. 
"Jätte kul." fnös Tristan och himlade med ögonen. 
".. Du.. du.." började Marlon mellan skrattanfallen. "Herregud slipsnisse lär dig att ha lite humor!" kraxade Kol. 
"Humor?!" utbrast Tristan. "Det där var inte vad jag skulle kalla humor." 
Marlon torkade bort en tår som runnit längs med hans kind, och gjorde ett tappert försök till att åter bli seriös. 
"I och för sig har ju du en annorlunda syn på vad som är kul och inte." sa han och harklade sig. 
"Men du måste ju erkänna att det faktiskt var lite roligt. Du kan ju i alla fall ha roligt åt att Stephanos första flickvän i själva verket är ett smågbarn som fastnat i en vuxen kropp." 
Kol flämtade till. "Om inte annat är det ingenting att bry sig om." 
"Nej, precis. Låt oss gå vidare.." mumlade Tristan till vilket Marlon utbrast "Juste!" 
 
 
Marlon svassade sig fram till Tristan som spände blicken i honom. "Kol har.." började han men vart avbruten av Kol som svor till. Han förstod precis vad Marlon tänkte dra upp, och på deras väg hem hade han tänkt över hur patetiskt det hela egentligen varit. "Käften Kol! Det är viktigt." fräste Marlon innan han åter lade sin uppmärksamhet på deras äldre bror, och suckade. "Vadå?" Tristan höjde lite på sitt bryn. 
Marlon berättade det som Kol sagt när de befann sig på restaurangen tidigare. 
Tristan svalde. 
 
 
Han traskade fram till sin lillebror. "Du behöver inte ge mig en sådan där blick. Jag kommer inte att dö." muttrade Kol. Han tyckte att hela situationen var överdriven. Vad spelade det för roll ifall han mådde illa av vanlig mat? Det var förmodligen bara någon form utav virus som snart skulle gå över. 
"... vampyrer får inte virus." suckade Tristan efter en lång diskussion med Kol angående det hela. "Inte sådant vanliga människor får i alla fall." Marlon tittade en aning besvärat åt sina bröder. Det knöt sig i magen på honom. Vad Kol än dragit på sig kunde det inte vara något bra och vem vet, det kanske tillochmed var dödligt? "Hmm.." mumlade Tristan efter att ha stått och funderat en stund. "Vi går ut, jag vill testa en grej." 
 
 
Det hade börjat skymma ute då ekipaget anlänt till Forgotten Hollows lokala torg. 
Miranda tittade osäkert på Tristan. "Jag är inte så säker på om jag vill göra det här." mumlade hon. 
"Det är inte som att något kommer hända dig." sa Tristan och suckade lite åt henne. 
"Tänk om han attackerar mig då?!" utbrast Miranda till vilket Tristan himlade med ögonen åt. 
Han skakade på huvudet. "Du tror väl inte på allvar att jag kommer låta honom skada dig?" 
"Nej.. nej det är ju klart." 
"Precis." 
 
 
Mitt i Miranda och Tristans tjafs kände sig Kol översköljd med en konstig känsla. En känsla som innebar att han glömde tid och rum, om så bara för ett kort tag. Det var en känsla han känt av lite varje dag det senaste året och att han glömde tid och rum hade börjat vara längre och längre för varje gång. Om än det ändå hade gått sakta framåt - vad han kunde minnas i alla fall. "Kol.. hey, är du okej?" Marlon vände sig mot sin bror. Det tog honom inte alltför lång tid att inse att något redan inte stod rätt till. 
 
 
Kol kände en bränande känsla i ögonen och en brinnande hunger, efter det var det som om allting blev svart. Utan att svara Marlon vände sig Kol om.
Det enda han kunde tänka på var blod och att han måste ha det. 
Den brinnande törsten behövde släckas. Och det nu. Den mörka simmen han för tillfället inte kunde känna igen stod dock i vägen. "Kol!" Marlon grabbade tag i sin brors armar, men Kol var för stark och strax efter han ryckt sig loss smällde han till Marlon innan han knuffade honom bakåt. Marlon, som inte var beredd, tappade balansen och flög i backen. Det gick på ett par sekunder och så snart han landat blickade han dit Kol stått en halv sekund tidigare. "Tristan!" ropade Marlon i hopp om att deras äldre bror ändå skulle vara medveten om att hans flickvän kunde bli middag vilken sekund som helst.
 
 
"Kol!" morrade Tristan och fick tag i sin bror innan han lyckades grabba tag i Miranda. Om än Kol kämpade emot och gjorde allt för att bli fri.
"Lägg av!" utbrast Tristan som fick kämpa med allt han hade för att kunna hålla fast sin bror. "Släpp!" fräste Kol. "Jag måste.." 
Tristan gav Kol en hård smäll rätt på kinden i ett försök att få honom att vakna upp från det tillstånd han än befann sig i. 
 
 
"Aj vad fan!" Kols blick drog i backen. Svedan på kinden fick honom med ens att bli något avslappnad, och det mörker han befunnit sig i började sakta men säkert dra sig tillbaka. "Vad.." Kol blickade runt omkring sig. På Tristan, Miranda och sedan mot Marlon som låg och ojade sig på marken bakom dem. Hans blick landade återigen på Tristan. "Vad... hände?" 
"Du minns inte?" Tristan gav sin bror en något bekymrad blick. Kol skakade på huvudet till svar. 
Tristan snörpte på munnen. "Du fick alltså en blackout och tappade kontrollen. Bara sådär." 
 
 
Marlon svor där han låg och började ta sig upp. ".. och du gav mig en omgång."
 
 
Kol sjönk ner på knä. Problemet kanske var större än han velat inse. 
"Om jag tappar kontrollen så.. och jag vet inte hur länge detta har pågått. Tristan..." Tristan tittade ner på sin lillebror. Han suckade. "Jag vet inte vad det är.. Jag är ledsen lillebror. Men vi ska försöka ta reda på det." om än han faktiskt hade någon misstanke om vad det kunde tänkas vara.
Men han kunde inte vara säker på om så verkligen var fallet. Inte än.