Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 1
Det tog ett tag för Richie att förstå hur man skulle bära sig åt, trots Tristans tappra försök till att förklara. Men han själv var ju ingen häxa och kunde enbart gå på det han sett andra häxor göra. Tillslut tycktes de latinska orden komma rätt och det dröjde inte länge förrän de viskningar som hördes från kistan upphörde.
"Jag tror.. jag tror jag lyckades!" utbrast Richie, en aning chockad över det faktum att hon nyss läst ut en.. trollformel. "Ja det verkar så." sa Tristan och stegade fram till kistan. Hans blick sjönk ner till den och alla hans tankar hamnade på Aurora. En plötslig känsla av ånger sköljde över honom. En del utav honom hade länge tvivlat på ifall det verkligen var en så bra idé att väcka henne. Hon var ju trots allt.. inte som alla andra.
Tristan kom tillbaka från sina tankar då han fick syn på en gestalt i ögonvrån, som försökte passera honom.
"Stopp!" utbrast Tristan och sträckte ut en arm framför Richie. "Vadå?" undrade Richie förvirrat.
Tristan suckade. Det borde väl vara rätt uppenbart varför hon inte ska gå i närheten av kistan?
"Stanna bakom mig." sa han bara. Richie fnös. "Varför då?"
Tristan suckade igen och skakade lite på huvudet. "Därför Aurora har sovit i över tvåhundra år. Hon är nog bra hungrig och.." han avbröt sig själv då en smäll inifrån kistan hördes. "Även om du är en häxa så är du fortfarande mänsklig."
Tristan suckade. Det borde väl vara rätt uppenbart varför hon inte ska gå i närheten av kistan?
"Stanna bakom mig." sa han bara. Richie fnös. "Varför då?"
Tristan suckade igen och skakade lite på huvudet. "Därför Aurora har sovit i över tvåhundra år. Hon är nog bra hungrig och.." han avbröt sig själv då en smäll inifrån kistan hördes. "Även om du är en häxa så är du fortfarande mänsklig."
Richie lade armarna bestämt i kors. "Ja men om du gör mig till en vampyr nu på en gång så.."
"Pff." Tristan avbröt Richie. Han himlade med ögonen. "Tror du det spelar någon roll? Du har inte en chans mot Rory. Mänsklig eller vampyr."
"Pff." Tristan avbröt Richie. Han himlade med ögonen. "Tror du det spelar någon roll? Du har inte en chans mot Rory. Mänsklig eller vampyr."
Richie spände blicken i Tristan som vände sig mot henne.
"Jaja. Men vad väntar du på?"
"Vadå väntar på?" Tristan lade sina armar i kors.
Richie fnös. "Jag höll min del av dealen. Nu är det din tur!"
Tristan gav ifrån sig ett kort hånflin. "Jag skulle gärna förvandla dig men.. jag är rädd att det finns ett problem." Richie höjde på sitt bryn. Problem? Vadå för problem? Tristan lovade ju att han skulle förvandla henne.. varför, varför gjorde han såhär? "Vadå för problem?" utbrast hon.
Tristan suckade. "Häxor kan inte bli vampyrer. Jag är ledsen, men så är det."
Richie kände hur det började koka inom henne. Inte bara ilska men också förtvivlan.
"Jaja. Men vad väntar du på?"
"Vadå väntar på?" Tristan lade sina armar i kors.
Richie fnös. "Jag höll min del av dealen. Nu är det din tur!"
Tristan gav ifrån sig ett kort hånflin. "Jag skulle gärna förvandla dig men.. jag är rädd att det finns ett problem." Richie höjde på sitt bryn. Problem? Vadå för problem? Tristan lovade ju att han skulle förvandla henne.. varför, varför gjorde han såhär? "Vadå för problem?" utbrast hon.
Tristan suckade. "Häxor kan inte bli vampyrer. Jag är ledsen, men så är det."
Richie kände hur det började koka inom henne. Inte bara ilska men också förtvivlan.
"Du lovade faktiskt!!" utbrast hon, och kände hur tårarna började rinna nerför hennes kinder.
Tristan suckade åt den förtvivlade flickan. En del utav honom kunde dock inte hjälpa att tycka synd om henne.
Han hade ju trots allt byggt upp en förväntan hos henne. för att sedan göra henne förkrossad.
Men, det var ju inte hans fel att häxor inte kunde bli vampyrer.
"Jag vet." sa Tristan och suckade igen. "Men vad ska jag göra åt saken?"
Men, det var ju inte hans fel att häxor inte kunde bli vampyrer.
"Jag vet." sa Tristan och suckade igen. "Men vad ska jag göra åt saken?"
Richie var så arg. Rosenrasande. Hon försökte memorera några formler hon läst igenom i boken och lyckades nätt och jämnt minnas några. I sin ilska lyckades hon uttala de latinska orden rätt. Hon hade ingen aning om vad dem gjorde. Men i och med att Tristan, utan att hinna reagera, flög till marken och blev medvetslös antog hon att hon måste ha kommit över en formel kraftfull nog att slå ut en vampyr.
Kort därefter mindes hon att hon nyligen väckt en annan vampyr. Tristans ord om hur Aurora sovit i över tvåhundra år ekade i hennes huvud.
Hon var tvungen att ta sig ut därifrån innan Aurora tog sig ut från kistan.
Med hjärtat i halsgropen började hon springa. Det fortaste hon kunde.
Med hjärtat i halsgropen började hon springa. Det fortaste hon kunde.
Richie hann inte längre än till mitten utav det gigantiska rummet, när alla lampor plötsligt slocknade.
Hon stannade upp. Hennes andetag var kraftiga. Hjärtat slog hårt. Vad är det som händer?
Hon stannade upp. Hennes andetag var kraftiga. Hjärtat slog hårt. Vad är det som händer?
Plötsligt började alla lampor sakta men säkert tändas igen. När Richie lyfte blicken för att fortsätta möttes hon utav två lysande ögon som stirrade in i hennes sjöblåa. Aurora spände blicken i Richie, om så bara för en kort stund innan ett hånleende spred sig över hennes omänskliga ansikte.
"Smart drag." flinade hon.
"V-va?" stammade Richie. "Smart att knocka den enda som kan skydda dig från... juste, mig!" skrattade Aurora.
Hånleendet försvann och hennes ansikte tog ett nytt uttryck. Den här gången såg det snarare ut som om hon gav Richie en bitch-blick.
"V-va?" stammade Richie. "Smart att knocka den enda som kan skydda dig från... juste, mig!" skrattade Aurora.
Hånleendet försvann och hennes ansikte tog ett nytt uttryck. Den här gången såg det snarare ut som om hon gav Richie en bitch-blick.
Aurora gav ifrån sig ett hånskratt samtidigt som hon svassade sig närmre Richie. "Du förstår.." började hon och lade huvudet lite på sned.
"Nu när Tristan är medvetslös så.. är det bara du och jag här."
Richie svalde. "Hur kan du vara så säker på det? Chanel eller någon annan kanske är här.."
"Schh." Aurora placerade ett finger mot Richies mun. "Hör du inte?" sa hon och lät en stund av tystnad uppstå.
Richie svalde. "Hur kan du vara så säker på det? Chanel eller någon annan kanske är här.."
"Schh." Aurora placerade ett finger mot Richies mun. "Hör du inte?" sa hon och lät en stund av tystnad uppstå.
"Nej juste.. du är ju mänsklig. Såklart du inte hör." Aurora drog bort sitt finger från Richies mun.
"Hade någon annan varit hemma hade jag hört dem."
"Ojoj.." sa hon sedan. "Det verkar inte finnas någon som kan komma till undsättning."
"Hade någon annan varit hemma hade jag hört dem."
"Ojoj.." sa hon sedan. "Det verkar inte finnas någon som kan komma till undsättning."
Aurora snörpte på munnen då hennes markant tillgjorda röst tystnade.
Richie började återigen att andras kraftigt då hon kände paniken som spred sig.
Aurora skrattade. "Du förstår.." sa hon och tog ett hårt tag om Richies hals. "Precis som min kära bror sa så.. har jag inte ätit på tvåhundra år."
Richie kved till då Auroras grepp hårdnade.
"Jag har då inga planer på att låta dig gå.. än." hånlog Aurora medan hon drog sönder den höga kragen på Richies tröja.
Richie började återigen att andras kraftigt då hon kände paniken som spred sig.
Aurora skrattade. "Du förstår.." sa hon och tog ett hårt tag om Richies hals. "Precis som min kära bror sa så.. har jag inte ätit på tvåhundra år."
Richie kved till då Auroras grepp hårdnade.
"Jag har då inga planer på att låta dig gå.. än." hånlog Aurora medan hon drog sönder den höga kragen på Richies tröja.
Det var det sista Richie kunde förnimma innan allt blev svart.
Den ljushåriga flickan hade åkt i golvet med en kraftig duns då Aurora släppt taget om henne. Hon hade försvunnit från sitt medvetande nästan samma sekund som Aurora satt sina tänder i hennes hals. "Vekling." hade Aurora sagt innan hon vänt både flickan och hennes bror ryggen, och begett sig upp från källaren. Huset hade då inte förändrats särskilt mycket sedan sist. Det hade förmodligen inte Forgotten Hollow heller gjort. Eller...?
Aurora slog upp de tunga portarna med en enorm kraft och svassade sig ut från herrgården.
Den stjärnklara himlen, de gamla gatulykterna och silhuetter av de hus som låg nedanför kullen var det som stod i hennes väg - av vad hon kunde se nu. Men förhoppningsvis fanns det annat någonstans där ute i natten. Mänskliga kroppar som producerade den där röda vätskan, som smakade så bra.
En smak hon inte känt på över tvåhundra år, förrän idag. Men den ljushåriga flickan var inte nog. Aurora behövde mer.
Och mer skulle hon ta.