Conley - Sooner or later the truth will come

Detta är alltså sista delen av Conley eftersom jag kommer att sätta dem på en "kreativ paus". Jag kommer att behöva den tiden till att få färdigt den kommande delen i storyn som just nu är ett enda virrvarr, om jag ska vara ärlig. Men under tiden ska jag försöka uppdatera här med annat, mitt projekt bla.
 
Jag ska försöka komma tillbaka med Conley inom två veckor i alla fall :) 
 
.. i och med att detta är sista delen innan pausen tänkte jag släppa inlägget tidigare istället. So here you go, sisådär nästan midnatt! 

 
Någon timme efter frukost bestämmer sig Dean att det är dags att berätta för Stella. Han kallar upp henne till övervåningen och till en början tror Stella att hon gjort något fel, med tanke på hur allvarlig Dean verkade vara. 
"Jo.." började Dean. "Killen du träffade i parken igår.. du minns honom, va?
Stella skrattade till. "Hur skulle jag kunna glömma honom.
Dean harklade sig. "Ja jo.. sant.
"Vad är det med honom?" Stella höjde frågande på ögonbrynet. Deans blick hade lämnat henne och verkade istället lägga fokus på golvet. "Pappa.. jag är inte, umm, kär i honom om det är det du tror.
"Nej nej. Det är inte det. Men det är något du måste veta.
Dean harklade sig igen. "Den killen var inte bara vem som helst.
Återigen höjde Stella på ögonbrynen. 
"Han är... han, umm.. är din bror.
 
 
En långvarig tystnad utbröt mellan dem. Stella hade inte mage att titta på honom. Ytterligare en bror? 
Vad mer kunde han tänkas hålla hemligt. Trots att hon egentligen kände en känsla av svek från Dean, kunde hon inte vara arg på honom. Hon visste inte bakgrunden, vad som kanske hände.. men med tanke på hur det var med James skulle det inte förvåna henne om den där killen var ytterligare en han kan ha struntat i. 
"Jaha.." mumlade Stella. "Ja men.. kul att få en bror till." hon tittade upp, ett leende hade spridit sig över ansiktet. 
Dean svalde. Egentligen bör han lägga alla korten på bordet, nu på en gång. 
Han harklade sig ytterligare en gång. "Det slutar inte där." mumlade han med låg stämma. 
"Du har faktiskt ytterligare en bror.. fast en som är ännu äldre. Typ i James ålder.
Stellas blick for mot honom. "Varför har du inte berättat allt det tidigare?
Dean suckade. "Jag ville vänta tills du var lite äldre.. och tja, nu är du ju gammal nog att höra sådant här.
 
 
Stella kunde för sitt liv inte förstå hur han kunde ha så många barn han inte verkar bry sig om. Och vad är det med Stella själv som är så speciellt? Varför kan han ta hand om henne, varför just henne, men inte de andra? 
"Varför är jag den enda du tar hand om?
Utan att svara på hennes fråga reste sig Dean upp. "Är du hungrig?
"Men.. pappa varför..
"Jag tänkte slänga ihop en sallad eller något. Säg till om du vill ha." avbröt han henne med. 
Stella tittade fundersamt efter honom när han försvann ut från sovrummet. 
Han hade ju varit ärlig såhär långt.. vad var det nu som var fel, eller var det ytterligare hemligheter han inte ville dela med sig av? 
 
 
Efter en liten stund bestämde sig Stella för att göra Dean sällskap i köket istället för att sitta uppe och fundera.
Kanske kunde hon fortsätta envisas, och kanske skulle det få honom att svara på hennes fråga. 
"Varför svarar du inte?
"Ah, så du vill göra mig sällskap?" återigen undvek han hennes fråga. 
"Meeeen...
 
 
Dean suckade. Vad skulle han svara? Förlåt men jag hade inget val eftersom din mamma mer eller mindre övergav dig. Det gick ju liksom inte. Han ville inte heller smutskasta Katrina, även om det var hon i detta fallet som tagit ett själviskt beslut och tvingat på honom ansvaret om Stella. Även om det i grund och botten var en bra grej, kände Dean att det kanske hade kunnat bli annorlunda ifall Katrina inte gjort som hon gjort. 
 
 
Att ge med sig var inte Stellas starkaste egenskap. Tvärtom. En mer envis unge fick man leta efter, tyckte i alla fall Dean. Han hann så gott som inte ens sätta sig och äta innan hon viftar med sin fria hand framför honom och ropar "Hallååå?
"Snälla Stella!" Dean höjde rösten något. Han förstod mycket väl att hon ville veta, men innan han kunde ge henne något svar var han tvungen att komma på en enklare och bättre förklaring - men Stella gjorde det omöjligt för honom att kunna tänka.
"Det hjälper inte att tjata!
 
 
Efter den något pinsamma tystnaden som uppstod vid brunchen valde Stella att gå ut för att hitta Susie. 
Hon förstod inte varför blev han plötsligt så hemlighetsfull, och sedan arg på henne bara för att hon vill veta varför saker och ting är som dem är. Stella suckade tyst för sig själv medan hon kramade om sin katt. 
Hon var glad att hon i alla fall hade Susie att vara med när livet inte var enkelt, och när hennes pappa inte gjorde det bättre för henne. 
 
 
Det var inte förrän framåt eftermiddagen Dean kände att han fått fundera klart. 
Även om allting egentligen fortfarande var ett enda stort virrvarr för honom, så hade han ändå kommit på en bättre förklaring och därmed ett bättre svar på Stellas fråga. 
 
 
Så snart Stella kommit in igen ber han henne att sätta sig hos honom. "Förlåt att jag höjde rösten förut.
Stella rykte lite lätt på axlarna. "Det är okej.
"Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga." började han. 
"Men, jag vet att det verkar konstigt att jag endast har hand om dig och ingen annan.
Stella nickade kort. Hon bestämde sig för att inte säga något förrän han talat till punkt. 
Förhoppningsvis skulle hon inte behöva tjata sig till ett ordentligt svar. 
"När det gäller dig och.. Adam. Ni två är dem enda som är helsyskon, och när det tog slut mellan din mamma och mig så.. eh, ja. Det blev bara så att hon tog hand om honom och jag om dig. Vi levde våra liv på olika håll och så har det bara fortsatt att vara så. Och vad gäller dina andra två bröder så var jag ung när dem kom, och jag ville helt enkelt inte bli pappa så tidigt.. sedan har dem liksom haft sina egna liv. Ja, du förstår nog hur jag menar.
Stella nickade kort igen. "Så.. du och mamma bara hade en deal eller vad?
"Typ så ja. Men missförstå mig inte, det är den bästa dealen jag någonsin haft." Dean log. 
Stella besvarade leendet. "Tror dig.

Conley - The long lost sister


Tiden hade gått så sakta, nästan alldeles för sakta, sedan James flyttade ut. Stella hade mer eller mindre "släpat" sig förbi de tre veckor som passerat sedan han flyttat hem till hans mamma igen. Mamma.. var ett namn Stella börjat tänka en hel del på den senaste tiden. Hon hade plötsligt fått all tid i världen till att fundera på vem hon faktiskt var, hur hon såg ut. Plötsligt så många frågor som snurrade runt i hennes tankar. Frågor, som endast kunde besvaras av en enda person där ute - en person hon inte visste något om. Stella minns mycket väl att pappa Dean sagt att han skulle besvara hennes frågor angående hennes mamma, i alla fall det han själv antagligen bara visste om henne - om hon hade några. Men eftersom Stella så bestämt sagt att hon inte behövde någon mamma, hade hon helt enkelt inte modet till att dra upp något om henne nu.
 
 
Dean har lagt märke till att Stella återigen verkar ledsen. Men så fort han frågat vad det är ursäktar hon sig med att hon saknar James.. och tja, Dean har väl egentligen inget annat val än att tro på hennes ord och låta henne vara. Han lär väl märka om det är något annat. Hursom helst bestämde sig Dean för att mer eller mindre tvinga ut Stella till vårfestivalen, hon kunde inte bara sitta inne hela tiden och bara komma ut genom att gå till skolan.  
 
 
Men att få Stella att vilja göra något var lättare sagt än gjort. "Du kan väl gå och leka på lekplatsen i alla fall?" suckade Dean.
Stella menar dock att det inte är kul att leka där själv, och nästan bönar sin pappa om att få åka hem igen.
"Jag vill inte vara här.. bara."
Dean suckade igen. 
"Men du kan inte bara sitta inne hela tiden. Försök ha li..." Dean avbröt sig när han upptäckte att Stellas uppmärksamhet dragits åt ett helt annat håll, och såklart blivit döv på det örat närmast Dean. 
 
 
Stella mumlade något som lät som "okej då.. ska fråga om han vill leka" medan hon gick emot den ensamma pojken. 
Dean kände igen pojken. Inget han kunde sätta fingret på, men det var något så väldigt bekant med honom bara. 
 
 
Pojken verkade bli väldigt blyg när han upptäckte flickan som plötsligt stod framför honom, tittade på honom med ett snävt leende.
"Hej." sa hon. Han svalde hårt medan han försökte få fram ett glest leende - det kändes dumt att inte besvara hennes.. speciellt inte när hon var så söt. "Hej." sa han. Leendet tog nu upp hela hans ansikte. "Eh.. ville bara fråga om du.. eh.. skulle vilja leka med mig?" även hennes snäva leende spred ut sig till minsta ansiktsdetalj. Han nickade. "Visst.. jag är ändå inte här med någon." svarade han och sträckte strax därpå fram handen. Tjejen tog hans hand och skakade den. "Adam." log han. 
"Stella.
Han harklade sig. "Förlåt men.. vad heter du mer än Stella?" rösten fick plötsligt en mer allvarlig stämma. 
Stella? Kunde det..? 
Hon skrattade till. "Conley. Bor med min pappa och katt på andra sidan bron.. uhm, går i skolan.." Stella himlade lite retsamt med ögonen. "Om du vill veta min livshistoria också är det bara att säga till.
Adam, som pojken tydligen hette, drog hastigt tillbaka handen. Leendet såg ut att rinna av hans ansikte. 
Han flackade lite med blicken, fick plötsligt syn på mannen som stod en bit bakom Stella. Han visste vem han var, och nu visste han vem hans sedan länge förlorade syster var. 
"Uhm.. jag kom på att.. förlåt, jag måste gå.
Adam vände Stella ryggen, sprang därifrån. 
Stella förstod ingenting.. vad var det som hände? 
 
 
Dean hade sett allt och ropade tillbaks Stella till sig. Trots att han inte hört vad som sagts mellan de två barnen förstod han på ett ungefär hur det legat till. Katrina måste ha berättat om Stella, om Dean. Men han kunde inte heller dra slutsatsen att så var fallet och att pojken, som inte tog honom alltför lång tid att lista ut vem han var, kanske helt enkelt hade bråttom hem eller något. 
"Jag förstår inte.." sa Stella, nästan med gråten i halsen. "Han frågade om mitt namn och sen sprang han bara iväg."
Dean ryckte på axlarna. "Han kanske fick bråttom hem.. bara?
Stellas blick sjönk till marken. Dean vet att han måste berätta vem pojken var, men inte här. Han bestämde sig för att berätta när dem kom hem. Dessutom fick han syn på en väldigt bekant sim i ögonvrån.. en sim han helst ville slippa, men hon var väl antagligen här med Adam och Dean kunde inte annat än ångra att de åkte hit. Varför just idag.. Men de var ju trots allt här för Stellas skull och han tänkte inte låta Katrina förstöra dagen. "Jag får väl leka med dig, helt enkelt." sa han.
Stella tittade upp, skakade på huvudet. 
"Kan vi inte bara åka hem?
"Nää, nu är vi ju här så varför inte passa på att ha.. eh ja, kul?
 
 
Det blev i alla fall så att de stannade kvar ända till stängningsdags. Lyckligtvis såg inte Dean en skymt mer av Katrina resten av dagen, och Stella hade tillslut släppt lite på garden och faktiskt haft kul. 
Dean passade på att iaktta Stella extra mycket nu när hon äntligen var på lite gladare humör.. han hade ingen aning om hur hon skulle reagera när han berättar för henne. I värsta fall kanske det tar lång tid innan han får se henne le igen. 

Conley - The monster under our bed

Herregud alltså.. har tagit mig hur lång tid som helst att lyckas få upp detta inlägget. Blogg.se krånglar något otroligt just nu. Jag får hela tiden upp "Åtkomst nekad", "Fel, kan inte ladda sidan" etcetc. Någon annan som också har detta problem? 
 
 
Dean hade givit med sig efter sitt samtal med Stella och lät James stanna hur länge han ville. Men knappt två dagar senare får James ett samtal från hans mamma Tiara som vill att han ska komma hem. Hans mormor börjar bli väldigt gammal och Tiara behöver all hjälp hon kan få att ta hand om henne. James kunde ju inte säga nej, dessutom står han och hans mormor Lala varandra väldigt nära.
Han skulle aldrig kunna förlåta sig själv om han inte fanns där för henne ända till slutet. 
 
 
Reaktionen från Stella vart nästan som James förväntat sig. "Snälla.. kan du inte stanna?" nästan bedjade hon men James lovade att detta inte är hej då för alltid, de kommer ju ses igen och så ofta som möjligt. Dessutom försäkrade han henne om att han bara fanns ett samtal bort. 
 
 
Att säga hej då till Dean var kanske en lite mer awkward stund. James visste inte om han skulle krama honom eller bara ta i hand, men Dean överraskade honom med en kram. "Du.. det har varit roligt att ha dig här, igen." sa Dean strax efteråt. "Igen?
"Ja alltså jag hade ju hand om dig ett tag när du var liten. Har inte din mamma sagt något?
James höjde frågande på ena ögonbrynet. "Öh, nej.
Dean log lite glest. "Aja.. skumt. Men du är i alla fall välkommen tillbaka när du vill."  
"Tack! Och tack för eh ja.. att jag fick stanna.
 
 
Stella förstår att James var tvungen att åka hem. Han kunde ju inte strunta i sin andra famil. Men trots tanken på att James inte finns särskilt långt bort så önskar Stella ändå att han kunde fortsatt bo här, och bara hjälpt sin mamma och mormor på dagarna för att sedan komma tillbaka hit på kvällarna. 
 
 
Mitt upp i alla tankar hör Stella ett konstigt ljud från sin säng. Ett skrapande ljud. I hopp om att allt bara var inbillning kollar hon under sängen efter monster - men till hennes stora fasa fanns där faktiskt ett monster. 
 
 
Stella skyndar sig ner till undervåningen för att leta rätt på pappa Dean. Hon hittar honom tillslut i badrummet där han står och gör sig i ordning för natten. "Eh.. pappa." börjar hon. Dean tittar på henne genom spegeln och försöker säga något liknande med "Vad gör du uppe? Du skulle ju lägga dig för längesen!" men det gick knappt att höra ett ord av vad han sa medan han borstade tänderna. 
 
 
Såklart att han inte tror på henne angående monster under sängen. "Stella det finns inga monster." mumlade han, den här gången gick det att höra lite bättre vad han sa eftersom han spottat ut det mesta av tandkrämen. 
"Jo det gör det och jag tänker inte sova i den sängen. Aldrig.
"Och vart hade du tänkt sova då?"
Dean tyckte att det var dags för henne att lära sig sova själv, han hade egentligen varit för slapp med det där men nu var det faktiskt på tiden. "I din säng.
 
 
Dean suckade. Egentligen borde han inte ge med sig men han kunde inte låta henne vara rädd heller. 
"Okej då. För inatt. Men bara om du sover i din egen säng imorgon kväll.
"Lovar." Stella kände hur en stor sten lättade, hon vet själv att hon måste lära sig att sova ensam men bara inte just nu. 
 
 
Även om Dean inte tror på monster så är Stella helt säker på att hon såg en icke-mänsklig varelse under hennes säng.
"Det finns visst monster." muttrade hon för sig själv när Dean lämnade badrummet för att släcka ner övriga huset. 
 
 
Och det kändes mycket bättre att sova på sin gamla vanliga plats i pappa Deans säng. 
"Känns det bättre?" frågade Dean. Stella log och nickade till svar. 
"Men du borde veta att monster fakiskt finns. Jag såg ju ett nyss!
Dean suckade, han verkade nästan skratta åt henne inombords - i alla fall kändes det så. 
"Dem finns!" envisades Stella. 
"Stella jag har också varit i din ålder, och då trodde jag på monster. Men ju äldre jag blev desto mer insåg jag att allting bara fanns i min fantasi. Jag och min syster brukade dessutom skrämma upp varandra innan läggdags så det kanske inte var så konstigt, egentligen, att jag var livrädd varje gång jag lade mig i sängen." Dean log. "Man växer ifrån det, tillslut.