Bremmer - Can you feel the love tonight

 
Skymningen har lagt sig över Windenburg och Jacen och Nicole befinner sig fortfarande vid klipporna. Ingen av dem har någon vidare lust att bege sig hemåt, och tiden - ja, den mer eller mindre bara flög iväg i och med deras långa samtal om livet och andra saker. Luften blev en aning kyligare sedan solen försvann bortom horisonten, Nicole framför allt var noga med att påpeka hur kallt det plötsligt blivit och Jacen som den gentleman han är hade inga problem att lägga en arm om henne i hopp om att det skulle kännas bättre. 
 
 
Plötsligt verkar Nicole känna sig obekväm och reser sig hastigt upp. "Jag.. jag borde nog gå hem." mumlade hon.
"Tack för att du i alla fall ville umgås med dig. J-jag gör gärna om det." var det sista hon sa innan hon vände Jacen ryggen och började gå därifrån. Jacen hade själv rest sig upp, han ville inte att kvällen redan skulle ta slut - men vad skulle han säga för att få henne att stanna?
"Du.. vänta!" utbrast han, utan att riktigt veta vad han egentligen skulle säga därefter.  
 
 
Jacen stannar framför Nicole som iakttar honom med en lite förvånad blick. Jacen kunde inte hjälpa att låta sin blick vandra längs med hennes kropp. Det var något så annorlunda med Nicole, jämfört med Elsa. Nicole hade mer.. på något sätt.
Elsa hade varit så smal med nästan inga kvinnliga former alls, medan Nicole... 
"Ser du något intressant..?" Nicole hade lagt händerna på höfterna och hennes undrande blick vilade på Jacens ansikte.
"V-vaa.. va nej... nej... hahah nej." Nicole höjde lite frågande på ena ögonbrynet. 
 
 
Jacen insåg att han förmodligen skämt ut sig själv och kanske fått Nicole att ha en helt annan uppfattning om honom.
"Jag såg nog vart din blick var." log Nicole, nästan lite retsamt, och slog lätt till honom på axeln. 
"Äsch det var inget.." mumlade Jacen, han hade ingen aning om vad han skulle säga. 
 
 
Nicole gav ifrån sig ett kort skratt. "Det gör ingenting, okej? Du är kille... en mycket attraktiv kille." mot slutet var det mer mummel snarare än klart och tydligt. "Tack, antar jag." svarade Jacen nästan på en gång. Återigen såg Nicole ut att bli lite blyg.
"Du är, ärligt talat, en utav de vackraste tjejer jag träffat." Trots att det var mörkt kunde Jacen se hur Nicoles kinder blev röda av rodnad över komplimangen. 
 
 
Tystnaden omslöt dem. Nicole tog ett steg närmre och plötsligt stod dem, bara några millimeter, ifrån varandras ansikten.
Utan att tänka lade Jacen en hand mot Nicoles midja och drog henne ännu närmre. 
Plötsligt möter Nicoles läppar hans under några sekunder innan hon hastigt ryggar tillbaka. 
 
 
Hennes blick for ner i marken. "Förlåt... jag borde inte ha... du har ju Elsa.
Jacen skakade på huvudet som svar, trots att Nicole fortfarande tittade ner i marken. 
"Du behöver inte be om förlåtelse. Jag var ju med på det. Dessutom.." Jacen tystade sig själv. 
Tillslut tittar äntligen Nicole upp igen, rakt in i hans ögon. "Dessutom... vadå?
 
 
Jacen svalde medan han gick ett halvt varv runt henne. "Du är en mycket bättre sim än Elsa." mumlade han till svar på hennes fråga. Återigen står de båda simmarna nära varandra. "Tänker du på samma sak som jag?
"Vill du...?" Nicoles ansikte ändrades från osäkert och blygt till att bli mer förföriskt. Men uttrycket försvann lika fort som det kom.
"Jag har aldrig..." hennes röst var låg och knappt hörbar. "J-jag... j-jag menar jag liksom aldrig.. g-gjort det f-förut.
"Om du inte vill så gör det inget." svarade Jacen med ett leende. Det sista han ville var att Nicole skulle känna sig tvingad till något.
"Jo det är klart jag vill. Jag ville bara att du... skulle veta.
Jacens leende verkade smitta av sig. Nicole, vars ansikte spruckit upp i ett leende, tog hans hand. 
"Lova att vara försiktig bara.
"Jag lovar.
 

Bremmer - Good friends are hard to find

 
Jacen vaknar någonstans mitt på dagen av att hans mobil gått i ett. Pappa Don har under flera timmar försökt nå honom men Jacen bestämmer sig för att inte svara, han sitter mest nyvaket och småskrattar åt sms'en Don skickat - tills han hör äl bekanta röster på distans komma någonstans ifrån huset. 
 
 
Pam vart minst sagt förvånad över att Don kommit över. Trots att de fortfarande är ett par har de inte setts på evigheter, inte pratat heller för den delen. Efter x antal catch up fraser berättar Don om händelsen med Jacen, och att det är därför han är här. Han tycker att Jacen borde veta bättre än att bara sticka iväg sådär utan ett ord, speciellt när han vet att han inte fick. 
 
 
Pam skulle precis ropa efter honom när hon får syn på Jacen som kommer gåendes mot dem.
Jacen blir både nervös och arg när han ser pappa Don stå i deras hall. Han har ingenting här att göra och borde gå tillbaka till sina älskarinnor istället för att slösa sin tid på onödiga diskussioner, ursäkter och lögner.   
 
 
Till en början har Jacen ingenting att säga. Varken till Don eller Pam. Men när Don mer eller mindre konstaterar med sträng röst att det Jacen gjorde inte var okej, och att han åtminstone kunde sagt till innan han stack, kunde han inte hålla tyst. 
"Jag är inget barn längre. När ska du fatta det? Du bestämmer inte över mig!
Don ser nästan förvånad ut över Jacens utfall. 
"Du kanske inte är ett barn, nej. Men du är inte vuxen än heller och jag liksom din mamma bestämmer över dig i allra högsta grad.
Jacen himlar med ögonen och skakar på huvudet. 
"Jag ville inte att du skulle gå hem så sent med tanke på allt farligt som finns därute. Det har inte med att göra att jag tycker det är kul att hindra dig från saker, utan jag vill bara inte att något ska hända dig." muttrade Don. Han verkade dessutom irriterad på Pam som höll sig i bakgrunden utan att säga något - utan att hjälpa honom. 
 
 
När Jacen inte svarar vänder sig Pam mot Don. "Det är nog bäst att du går så vi får prata i enrum.
Don nickar bara instämmande, slänger ur sig ett snabbt hej då innan han försvinner ut genom ytterdörren. 
 
 
Pam ger Jacen en blick blandad av förvirring och ifrågasättande. "Det där var onödigt, Jacen." säger hon strax därefter.
"Det tycker jag inte." svarar han och lägger armarna i kors. "Har det hänt något mellan er? Ni hade ju en himla bra relation innan...
"Ja men det var då det." Jacen avbröt henne med en arg ton. 
"Vad är det som hänt? Du vet att du kan berätta allt för mig.
"Tro mig.. du vill inte veta.
 
 
Jacen vill inget hellre än att berätta för Pam vad han hört hemma hos pappa Don. Men av respekt för henne vill han inte att hon ska bli sårad. Det sista han vill är att se sin mamma ledsen, speciellt över en idiot som inte förtjänar några tårar spillda över sig. 
 
 
Efter att ha slängt i sig en hastig frukostlunch-ish beger sig Jacen iväg till klipporna för att bada. Han behöver komma på andra tankar, det är ju inte bra att gå runt och vara arg. Klipporna brukar dessutom vara tom på simmar om det inte är en fest, och därför en plats som passar utmärkt när man behöver få vara för sig själv. Dock vill Jacen faktiskt inte vara ensam, men istället för att skicka iväg ett vanligt sms bestämmer han sig för att inkludera en selfie på sig själv som en inbjudan till att hänga här med honom. 
 
 
Det här med att dyka och göra olika konster i samband med det har Jacen aldrig varit bra på. Så i väntan på att simmen han bjudit in ska dyka upp passar han på att försöka lära sig göra en riktigt bra kanonkula, svanhopp etc. 
 
 
Snart hör han en bekant röst ropa hej. När han vänder sig om får han syn på Nicole sittandes vid kanten. "Det gick fort." log Jacen. 
"Såklart. När ens vän kallar vill man ju inte ta flera timmar på sig att komma." sa Nicole. Hennes ansikte sprack upp i ett stort leende när Jacen stannade precis nedanför henne. 
"Vad väntar du på?" sa han och stänkte en massa vatten på henne. Nicole skrattade samtidigt som hon försökte säga åt honom att sluta. 
 
 
Jacens blick fastnade på hennes ansikte. Nicole, som verkade bli lite blyg, sneglade ner i det gröna vattnet istället. "Jag är... faktiskt inte, så förtjust i att bada." mumlade hon. Hennes röst bekräftade att hon var extremt blyg, med tanke på hur tyst och darrig den var. "Äsch då!" utbrast Jacen, tog retsamt men lätt tag i hennes ben och började dra ner henne i vattnet. 
 
 
Med ett lätt plask befann sig även Nicole omringad av det gröna men härligt svalkande vattnet. 
"Se, det är väl inte så farligt va?" Jacens leende blev lite bredare än innan. 
"Nja, nej.. det är det väl inte... Åh, nej..!" Nicole höll händerna framför ansiktet när Jacen återigen stänkte vatten på henne.
"Mitt öga!" skrattade hon innan hon själv stänkte vatten tillbaks på honom. 
 
 
De två badar i timmar men så snart solen börjat lämna himlavalvet sätter de sig på kanten för en paus. 
"Du är verkligen ett trevligt sällskap." sa Jacen efter en kort stund av tystnad. 
"Tack!... och det är alltid kul med en vän." svarade Nicole nästan på direkten. 
"Förlåt om jag frågar.. men varför, alltså, varför..
Nicole avbröt honom. 
"Därför min mamma är... eller, folk tror hon håller på med fuffens. Därav tycker dem att jag är onormal.
Jacen fick en smått bekymrad blick. "Fuffens..?
"Ja, fuffens. Typ saker som har med det övernaturliga att göra. Konstiga saker.
Jacen visste inte vad han skulle säga. Det var synd om Nicole, ingen borde döma någon enbart på rykten. 
Han blir mer eller mindre alltmer bekymrad över henne ju mer hon berättar. 

Bremmer - Nicole

 
Klockan är mitt i natten när Jacen plötsligt vaknar kallsvettig ur en mardröm. För ett ögonblick minns han inte vart han är, och blir förvirrad när han finner sig själv i en annorlunda miljö - i ett rum som defintivt inte är hans sovrum. Snart inser han att han fortfarande befinner sig hemma hos pappa Don. Och snart sjunker det in att det blev såpass sent att han fick stanna över natten.
Pappa Don är mer sträng snarare än hans mamma Pam, och tillät inte Jacen att gå hem själv klockan 23 på kvällen. 
 
 
I och med att alla andra ligger och sover smiter Jacen ut. Han kunde inte heller somna om och eftersom det ändå inte fanns något att göra bestämde han sig för att ta sig en titt på kvarteret innan han begav sig hemåt. Det är verkligen annorlunda på natten, så tyst, så fridfullt. Som om staden sover. Jacen möter bara någon enstaka sim som antagligen är på hemvägen från någon fest. Efter att ha stått en stund och kollat efter möjligheter till taxi utan framgång, bestämmer sig Jacen för att påbörja den ganska långa resan hem till Windenburg - gåendes. 
 
 
Solen hinner klättra högt innan Jacen nått hemmaplan. Men en nattpromenad skadade inte och Jacen tycker att nattluften är mycket härligare än den annars smått kvävande dagsluften fylld av värme. 
 
 
Det är bara några meter kvar hem men Jacen stannar på vägen när han får syn på en bekant ryggtavla sittandes på en bänk. Han vet vem hon är, men har glömt hennes namn. Och för att inte verka otrevlig väntar han en stund med att gå fram, tills han rannsakat sina tankar efter hennes identitet. Det tar honom inte alltför lång tid - det är ju Nicole, tjejen alla undviker. 
Jacen undrar vad hon gör uppe såhär tidigt, och undrar ännu mer varför hon ens sitter där vid den här tiden. 
 
 
Jacen slår sig ner mittemot henne och Nicole verkar inte förvånad över att se honom. Hon tittar bara lite frågande innan hon, med en lite tyst röst, besvarar Jacen's hej. "Vad gör du här såhär tidigt?" frågade Jacen efter en kort stund av nästan lite pinsam tystnad. Nicole, vars blick vandrat iväg bortom himlen, ger honom ett litet leende - dock fortfarande utan att titta på honom.
"Åh, jag älskar att vistas ute i naturen. Jag går ofta hit oavsett tid på dygnet." hennes röst var otroligt lugn.
Jacen hade nog aldrig pratat med en sådan... lugn, och kanske lite flummig, sim förut. 
 
 
Deras konversation fortsätter om allt mellan himmel och jord. Ju mer de pratar, desto mer kan inte Jacen förstå varför Nicole skulle vara utstött och varför ens dessa rykten kom till från första början - hon är ju riktigt trevlig, om än väldigt speciell men vem är han att döma. 
"Du är bekymrad över något?" sa Nicole plötsligt. Jacen höjde frågande på ögonbrynet. 
"Va, nej?
Nicole gav honom en lite konstig men samtidigt undrande blick. 
"Det syns på lång väg att något stör dig.
"Vad menar du?
Nicole skakade på huvudet, böjde sig lite framåt mot honom och sa med en aning dämpad röst
"Det syns inte bara i ditt ansikte, men också i dina ögon - alltså din själ - och din aura..!
 
 
Aura? Jacen hade ingen aning om vad hon menade med det men brydde sig inte om att fråga. 
I vilket fall ville han inte gå in på ämnet Elsa. Det är ju mycket trevligare att prata om något annat för omväxlingens skull.
Något som dessutom kan få honom på andra tankar efter... gårdagens händelser. 
 
 
Nicole höjde lite på ögonbrynet åt Jacens tystnad men även hon insåg att det kanske inte var någon idé att fortsätta denna konversation. "Tja.. det var trevligt att prata med dig. Alltid trevligt med en vän." sa hon och började resa på sig.
"Förlåt om jag verkade otrevlig, eller något." sa Jacen hastigt. Han ville inte att Nicole skulle tro att han tyckte hon var konstig, eller på något sätt ville vara taskig med sin tystnad. 
"Åh, nej. Det är ingen fara." log hon. "Vi ses väl i skolan när du väl är där." fortfarande med ett leende fastklistrat i ansiktet vände hon Jacen ryggen. "Du.. vänta!" utbrast Jacen samtidigt som han själv reste sig upp från bänken.
Nicole stannade upp men mötte inte hans blick, utan Jacen fick endast se hennes ryggtavla. 
"Skulle du vilja ses någon dag? Jag menar.. det var kul att prata med dig och jag skulle gärna göra om det.
Nicole vände bara på huvudet och sneglade mot honom. 
"Varför inte? Låter kul!