Conley - The long lost sister


Tiden hade gått så sakta, nästan alldeles för sakta, sedan James flyttade ut. Stella hade mer eller mindre "släpat" sig förbi de tre veckor som passerat sedan han flyttat hem till hans mamma igen. Mamma.. var ett namn Stella börjat tänka en hel del på den senaste tiden. Hon hade plötsligt fått all tid i världen till att fundera på vem hon faktiskt var, hur hon såg ut. Plötsligt så många frågor som snurrade runt i hennes tankar. Frågor, som endast kunde besvaras av en enda person där ute - en person hon inte visste något om. Stella minns mycket väl att pappa Dean sagt att han skulle besvara hennes frågor angående hennes mamma, i alla fall det han själv antagligen bara visste om henne - om hon hade några. Men eftersom Stella så bestämt sagt att hon inte behövde någon mamma, hade hon helt enkelt inte modet till att dra upp något om henne nu.
 
 
Dean har lagt märke till att Stella återigen verkar ledsen. Men så fort han frågat vad det är ursäktar hon sig med att hon saknar James.. och tja, Dean har väl egentligen inget annat val än att tro på hennes ord och låta henne vara. Han lär väl märka om det är något annat. Hursom helst bestämde sig Dean för att mer eller mindre tvinga ut Stella till vårfestivalen, hon kunde inte bara sitta inne hela tiden och bara komma ut genom att gå till skolan.  
 
 
Men att få Stella att vilja göra något var lättare sagt än gjort. "Du kan väl gå och leka på lekplatsen i alla fall?" suckade Dean.
Stella menar dock att det inte är kul att leka där själv, och nästan bönar sin pappa om att få åka hem igen.
"Jag vill inte vara här.. bara."
Dean suckade igen. 
"Men du kan inte bara sitta inne hela tiden. Försök ha li..." Dean avbröt sig när han upptäckte att Stellas uppmärksamhet dragits åt ett helt annat håll, och såklart blivit döv på det örat närmast Dean. 
 
 
Stella mumlade något som lät som "okej då.. ska fråga om han vill leka" medan hon gick emot den ensamma pojken. 
Dean kände igen pojken. Inget han kunde sätta fingret på, men det var något så väldigt bekant med honom bara. 
 
 
Pojken verkade bli väldigt blyg när han upptäckte flickan som plötsligt stod framför honom, tittade på honom med ett snävt leende.
"Hej." sa hon. Han svalde hårt medan han försökte få fram ett glest leende - det kändes dumt att inte besvara hennes.. speciellt inte när hon var så söt. "Hej." sa han. Leendet tog nu upp hela hans ansikte. "Eh.. ville bara fråga om du.. eh.. skulle vilja leka med mig?" även hennes snäva leende spred ut sig till minsta ansiktsdetalj. Han nickade. "Visst.. jag är ändå inte här med någon." svarade han och sträckte strax därpå fram handen. Tjejen tog hans hand och skakade den. "Adam." log han. 
"Stella." 
Han harklade sig. "Förlåt men.. vad heter du mer än Stella?" rösten fick plötsligt en mer allvarlig stämma. 
Stella? Kunde det..? 
Hon skrattade till. "Conley. Bor med min pappa och katt på andra sidan bron.. uhm, går i skolan.." Stella himlade lite retsamt med ögonen. "Om du vill veta min livshistoria också är det bara att säga till." 
Adam, som pojken tydligen hette, drog hastigt tillbaka handen. Leendet såg ut att rinna av hans ansikte. 
Han flackade lite med blicken, fick plötsligt syn på mannen som stod en bit bakom Stella. Han visste vem han var, och nu visste han vem hans sedan länge förlorade syster var. 
"Uhm.. jag kom på att.. förlåt, jag måste gå." 
Adam vände Stella ryggen, sprang därifrån. 
Stella förstod ingenting.. vad var det som hände? 
 
 
Dean hade sett allt och ropade tillbaks Stella till sig. Trots att han inte hört vad som sagts mellan de två barnen förstod han på ett ungefär hur det legat till. Katrina måste ha berättat om Stella, om Dean. Men han kunde inte heller dra slutsatsen att så var fallet och att pojken, som inte tog honom alltför lång tid att lista ut vem han var, kanske helt enkelt hade bråttom hem eller något. 
"Jag förstår inte.." sa Stella, nästan med gråten i halsen. "Han frågade om mitt namn och sen sprang han bara iväg."
Dean ryckte på axlarna. "Han kanske fick bråttom hem.. bara?" 
Stellas blick sjönk till marken. Dean vet att han måste berätta vem pojken var, men inte här. Han bestämde sig för att berätta när dem kom hem. Dessutom fick han syn på en väldigt bekant sim i ögonvrån.. en sim han helst ville slippa, men hon var väl antagligen här med Adam och Dean kunde inte annat än ångra att de åkte hit. Varför just idag.. Men de var ju trots allt här för Stellas skull och han tänkte inte låta Katrina förstöra dagen. "Jag får väl leka med dig, helt enkelt." sa han.
Stella tittade upp, skakade på huvudet. 
"Kan vi inte bara åka hem?" 
"Nää, nu är vi ju här så varför inte passa på att ha.. eh ja, kul?" 
 
 
Det blev i alla fall så att de stannade kvar ända till stängningsdags. Lyckligtvis såg inte Dean en skymt mer av Katrina resten av dagen, och Stella hade tillslut släppt lite på garden och faktiskt haft kul. 
Dean passade på att iaktta Stella extra mycket nu när hon äntligen var på lite gladare humör.. han hade ingen aning om hur hon skulle reagera när han berättar för henne. I värsta fall kanske det tar lång tid innan han får se henne le igen.