Forgotten Hollow - Säsong 2 Avsnitt 1


Simstales Del 1 
 

 
 
"Herrn, är ni säker på att detta är en bra idé?" Vlad gav Tristan en aning bekymrad blick. Till vilket Tristan först svarade med en kort fnysning. "Ja? Annars skulle jag väl inte släpa med mig honom." sa han samtidigt som han släppte taget om den tunga resväskan han burit på. Den for i golvet med en kraftig smäll som ekade genom det vintage inredda allrummet. Vlad suckade. 
"Men ni är säker på att det finns ett botemedel?"  
Tristan suckade han med. "Ja Vlad.
"Jag tänker bara så att det inte blir för mycket för er ensam att dels hitta den rätta häxan till Aurora, och dels hålla koll på Kol vars sjukdom har blivit värre på såhär kort tid samtidigt som ni också ska hi..
Tristan höjde upp en tystande hand mot Vlad och skakade lite på huvudet. 
"Det är lugnt." började han. "Dessutom är jag den enda här som kan hantera Kol när han får sina.. ja, anfall.
 
 
Ett högt harklande hördes bakom Tristan. "Hej på dig med Kol." Tristan log ett skevt leende åt sin lillebror som ojade sig över resan som väntade dem. "Det har gått tre veckor och precis som Vlad sa, det har blivit än värre på så kort tid. Tänk om jag tappar kontrollen mitt ute på ett torg? på ljusa dagen? Tänk om du inte är beredd.." Tristan suckade åt Kol. Nog förstod han honom men han hade också tendenser att överdriva saker och ting, och Tristan själv visste att han hade tillräckligt bra koll för att våga låta honom följa med. 
Precis innan Tristan skulle till att svara klev en annan närvaro in i allrummet. 
 
 
"Jahaja." Tristan gav ifrån sig ett kort skratt åt sin systers, numera blonda, utsläppta hår. 
"Vad tycks?" fnissade Chanel medan hon snurrade runt ett varv för att visa sina bröder hennes nya stil. 
Kol höjde lite på ögonbrynen. "Och du som alltid tyckt att du var så ful i blont?
Chanel fnös. "Har jag aldrig sagt."
"Eh.. jo." inflikade Tristan. "Vem var det som tjafsade om hårfärg förra året? Både Kol och Marlon tyckte.."
"Jaja!" utbrast Chanel och gav Tristan en hastig men ful grimas. "Åsikter ändras. Okej?
 
 
En plötsligt men häftig huvudvärk for över Kol. Om än den försvann lika fort som den kom. Chanel och Tristans tjafsande ekade i hela huvudet. "Okej, kan ni bara lägga ner!" utbrast Kol och stirrade irriterat på hans två syskon vars blickar med ens hamnade på honom. Det blev med ens tyst i rummet. "Är du okej..?" undrade Chanel en kort stund därpå. Hon gav Kol en smått orolig blick. Kol nickade. "Förlåt jag.. jag vet inte vad som hände." började han. "Jag fick bara en konstig smärta i huvudet som försvann nästan på en gång. Era röster ekade liksom." Tristan höjde lite på brynet. "Huvudvärk.." sa han bara och snörpte på munnen.
 
 
 
Deras konversation hann inte fortsätta något mer förrän en figur dök upp från ingenstans och omfamnade Kol i en långvarig kram. "Marlon.. d-du.. du kväver mig!" stönade Kol nästan besvärat. "Du.." började Marlon innan han släppte taget om hans bror. "Vi har ingen aning om hur länge ni kommer att vara borta. Nog förtjänar jag en ordentlig bro-kram!" fortsatte han och gav Kol en något besvärad blick. Marlon ville egentligen inte att Kol skulle åka men han visste att om Tristan hittade botemedlet, skulle resan vara värt det.
"Tro mig, jag ska tvinga till mig en brokram av storebror också." sa Marlon medan han satte händerna på höfterna och gav Kol, som himlat med ögonen åt honom, en bestämd blick. 
 
 
Under tiden Marlon och Kol pratade om sitt passade Tristan på att ta Celestia åt sidan. Celestia som precis kommit dit tittade något förvirrat på honom men hon förstod snart varför. "Kommer du ihåg vad vi talade om för ett tag sedan?" Tristans röst var dämpad.
"Alltså om en annan vampyr som drabbats av samma sak som Kol?
Celestia nickade. "Och du ville att jag skulle ta reda på mer om det, eller har jag fel?
Tristan skakade kort på huvudet medan han slängde en hastig blick mot Chanel som mest stod och fnissade åt Kol och Marlon. Han bet sig lite i läppen. "Se till så att hon inte vet vad du håller på med. Jag.. eh, typ lovade att inte berätta vidare men.." Celestia gav honom ett skevt leende. "Ha inte dåligt samvete över det." sa hon. 
"Jag kommer inte att säga vad du sagt eller liknande. Det man inte vet har man inte ont av.