Forgotten Hollow - Säsong 2 Avsnitt 2
Kol och Tristan hade farit iväg för flera timmar sedan, och sedan dess hade Chanel som mest bara stått på husets takterrass och blickat ut över bergen. Hips vips hade det blivit mörkt och snart stod fullmånen högt på himlavalvet.
".. du av alla borde väl veta att man inte smyger sig på en dam på det där sättet." sa Chanel då hon inte bara kände av en närvaro utan också hörde ett par hastiga fotsteg närma sig henne bakifrån. "Pff." Marlon stannade bakom sin syster och kollade in i hennes ryggtavla. "Dam och dam." började han.
"Jag skulle då säga flicka."
Chanel vände sig mot honom och fnös. "Flicka." hon upprepade honom. "Jag är då för gammal för att bli kallad det."
"Jag skulle då säga flicka."
Chanel vände sig mot honom och fnös. "Flicka." hon upprepade honom. "Jag är då för gammal för att bli kallad det."
Marlon skrattade åt Chanel. "Jag driver ju bara med dig fattar du väl."
Hon log. "Såklart jag vet."
"Och vad kan du tänkas vilja då?" undrade Chanel.
Marlon drog ett djupt andetag. "Nä jag tänkte bara höra ifall du ville följa med mig till Windenburg?"
Chanels ansikte sprack upp i ett leende. "Absolut!" utbrast hon. Chanel hade då inte varit ute och festat för festandets skull på bra länge. Nästan lite för längsedan. "Får bara hoppas på att det är någon vild fest på gång då." log Marlon. Han var glad över att Chanel ville följa med honom.
Marlon drog ett djupt andetag. "Nä jag tänkte bara höra ifall du ville följa med mig till Windenburg?"
Chanels ansikte sprack upp i ett leende. "Absolut!" utbrast hon. Chanel hade då inte varit ute och festat för festandets skull på bra länge. Nästan lite för längsedan. "Får bara hoppas på att det är någon vild fest på gång då." log Marlon. Han var glad över att Chanel ville följa med honom.
Men om det var några fester var dem troligtvis långt borta. "Det var konstigt." sa Marlon.
"Nattklubbarna brukar inte vara stängda.. och klockan är ju bara tolv så de borde ha öppnat för längesedan." han suckade. De bestämde sig istället för att ta en promenad runt den gamla staden. Chanel hade ju inte varit i WIndenburg sedan.. ja, alltför längesedan. Egentligen hade hon inte känt någon större lust för att festa då de anlänt till staden, så att nattklubbarna höll stängt hade egentligen inte gjort henne något.
"Nattklubbarna brukar inte vara stängda.. och klockan är ju bara tolv så de borde ha öppnat för längesedan." han suckade. De bestämde sig istället för att ta en promenad runt den gamla staden. Chanel hade ju inte varit i WIndenburg sedan.. ja, alltför längesedan. Egentligen hade hon inte känt någon större lust för att festa då de anlänt till staden, så att nattklubbarna höll stängt hade egentligen inte gjort henne något.
En promenad i den härliga nattluften var ett mycket bättre alternativ.
***
"Är du verkligen säker på att det är hon, Elinore?" Damien flackade ängsligt med blicken mellan sin syster och de två simmarna som befann sig en bit framför dem. "Jag är helt säker på att det där är Chanel De Lamothe." mumlade Elinore tillbaka. Hennes blick föll sedan på hennes bror.
"Jag är också säker på att det är Marlon De Guilbert i hennes sällskap." Elinore log.
De två tvillingarna drog sig undan från gatlyktans ljus och placerade sig i skuggorna vars mörker dolde dem än mer. "Vad ska vi säga då? De kommer ju tycka att vi är freaks som bara kommer fram och vet vilka dem är." Damien skakade på huvudet åt sin syster som lade armarna bestämt i kors.
"Fegis!" fnös hon.
"Har vi kommit såhär långt så kan vi ju inte backa nu heller."
"Vi kan ju alltid skriva brev istället." inflikade Damien, till vilket Elinore himlade med ögonen åt.
"Vill du veta någonting mer om honom?"
Damien fnös. "Pff. Det vet du att jag vill."
"Dåså din tönt." fräste Elinore. "Det är nu eller aldrig. Chanel om någon vet vem han är."
"Har vi kommit såhär långt så kan vi ju inte backa nu heller."
"Vi kan ju alltid skriva brev istället." inflikade Damien, till vilket Elinore himlade med ögonen åt.
"Vill du veta någonting mer om honom?"
Damien fnös. "Pff. Det vet du att jag vill."
"Dåså din tönt." fräste Elinore. "Det är nu eller aldrig. Chanel om någon vet vem han är."
***
Marlon kliade sig fundersamt i huvudet där han satt och försökte lista ut sitt nästa drag. Han hade inte spelat schack på år och dar, och nog var det allt svårare än han minns det. "Hmm.." mumlade Chanel, mest för sig själv då även hon funderade. Marlon utbrast plötsligt i skratt.
"Vem.. jag undrar bara VEM sätter sig i en park och spelar schack mitt i natten?!"
Chanel frustade till. "Vi, tydligen." sa hon och skrattade.
"Men jag har kört fast." fortsatte hon. Marlon nickade instämmande. "Ska vi ge oss och gå vidare kanske?"
"Men jag har kört fast." fortsatte hon. Marlon nickade instämmande. "Ska vi ge oss och gå vidare kanske?"
Dock hann syskonparet inte längre än att försöka resa sig innan ett tystlåtet harklande hördes precis intill dem.
Chanel och Marlon tittade förvånat på de två okända simmarna som stod framför dem.
"Öh jaha.." mumlade Marlon. "Vad kan vi göra för er då?" Men inget svar kom.
Chanel och Marlon tittade förvånat på de två okända simmarna som stod framför dem.
"Öh jaha.." mumlade Marlon. "Vad kan vi göra för er då?" Men inget svar kom.
Chanel tittade förundrat på de två unga simmarna. Det fanns något så.. bekant med dem. Om än det var två ansikten hon aldrig hade sett förut.
Men däremot deras drag.. "Jo.." började den brunhåriga flickan. Hon blev med ens blyg. Pojken likaså som till en början stått bakom flickan, och verkade inte våga sig fram förrän nu. "D-du får inte ta det här på fel sätt men.." flickan avbröt sig själv medan hon spände blicken i Chanel.
Chanel höjde lite på ögonbrynet. "Öh okej."
Den brunhåriga flickan svalde. "Du.. du heter Chanel De Lamothe, va?"
Chanels ögonbryn stannade kvar i sin förhöjda ställning. Hur kunde flickan veta vem hon var? Hur hon såg ut?
"Ja, det är jag." svarade Chanel efter en kort stund av tystnad.
Chanel höjde lite på ögonbrynet. "Öh okej."
Den brunhåriga flickan svalde. "Du.. du heter Chanel De Lamothe, va?"
Chanels ögonbryn stannade kvar i sin förhöjda ställning. Hur kunde flickan veta vem hon var? Hur hon såg ut?
"Ja, det är jag." svarade Chanel efter en kort stund av tystnad.
Två personer han aldrig tidigare sett röra sig i staden han kände alltför väl. Flickan stod tyst.
Pojken var den som öppnade munnen. "Vi heter Damien och Elinore Boutroux och.." han tystnade och vände sin blick åt Chanel.
Pojken var den som öppnade munnen. "Vi heter Damien och Elinore Boutroux och.." han tystnade och vände sin blick åt Chanel.
"Förlåt oss, vi menade inte att verka konstiga med att vi kände till vem du var.."
Chanel skakade på huvudet. "Det är ingen fara. Var det något särskilt ni ville mig?"
Elinore svalde och blickade ner på sina händer som hon fumlade med. "Jo.. i och med att du är en De Lamothe så.." hon tystnade och svalde igen. "För kanske.. öh, flera hundra år sedan så hade din familj en person som.. ja, bodde med er eller något sådant." Chanel höjde återigen på sitt bryn.
Chanel skakade på huvudet. "Det är ingen fara. Var det något särskilt ni ville mig?"
Elinore svalde och blickade ner på sina händer som hon fumlade med. "Jo.. i och med att du är en De Lamothe så.." hon tystnade och svalde igen. "För kanske.. öh, flera hundra år sedan så hade din familj en person som.. ja, bodde med er eller något sådant." Chanel höjde återigen på sitt bryn.
"Förlåt men du får nog vara lite mer specifik då det är fler än en person som kommit och gått i vår familj genom åren."
Elinores blick hamnade på schackpjäserna som låg huller om buller på spelplanen.
"Jag vet inte vad för namn han gick under då men nuför tiden kallas han James."
Chanel placerade fundersamt sina fingrar på sin haka. James?
Polletten trillade ner på en gång för Chanel då Elinore beskrev killen.
"Jaså han!" utbrast Chanel.
Elinores blick hamnade på schackpjäserna som låg huller om buller på spelplanen.
"Jag vet inte vad för namn han gick under då men nuför tiden kallas han James."
Chanel placerade fundersamt sina fingrar på sin haka. James?
"Mörkhyad.. han kom från Australien. Aboriginskt ursprung."
Polletten trillade ner på en gång för Chanel då Elinore beskrev killen.
"Jaså han!" utbrast Chanel.
"Tja, det var ju bara sisådär 1000 år sedan så ifall ni skulle vilja ha kontakt med honom så vet jag tyvärr inte hur jag ska kunna hjälpa er."
Damien skakade lite på huvudet. "Vi ville bara kolla ifall du kanske kunde ge oss något vi inte redan visste." mumlade han.
Damien skakade lite på huvudet. "Vi ville bara kolla ifall du kanske kunde ge oss något vi inte redan visste." mumlade han.
"Och vad vill ni den grabben då?" undrade Marlon som nu blivit nyfiken på det hela.
"Jo.." började Elinore. "Han är.. ganska så viktig, för oss." fortsatte hon.
"Han är vår far." sa Damien.
"Jo.." började Elinore. "Han är.. ganska så viktig, för oss." fortsatte hon.
"Han är vår far." sa Damien.