Forgotten Hollow - Säsong 2 Avsnitt 3
Solens varma strålar slog emot den lilla staden och den annars mörka herrgården såg ljusare ut än vad den egentligen var. Varken Chanel eller Marlon hade fått en blund på hela natten. De hade som mest stannat på varsitt rum och funderat över det något aviga mötet de haft med tvillingarna. När morgonen senare kom hade Chanel kommit med förslaget om att de skulle ta en promenad för lätta på trycket som uppstått.
"Så vem var James?" undrade Marlon då de långsamt gick längs med den slingriga vägen.
Chanel svalde. "Auroras första pojkvän. Vampyren som gjorde henne till en vampyr."
Marlons blick föll ner till marken. Han följde sina egna steg. Chanel harklade sig.
"Deras förhållande var komplicerat. James var inte.. tja, han var inte som alla andra."
"Vad menar du med att han inte var som alla andra?" Marlon tittade upp på sin syster.
"Det är en lång historia som vi kan ta en annan gång, och jag vet heller inte precis allt som hände så du får fråga Tristan eller Kol. Men nu tycker jag att vi njuter av vädret istället."
Marlon nickade kort men instämmande. "Ja jo.. för en gång skull är det ju inga moln som skymmer solen."
Chanel svalde. "Auroras första pojkvän. Vampyren som gjorde henne till en vampyr."
Marlons blick föll ner till marken. Han följde sina egna steg. Chanel harklade sig.
"Deras förhållande var komplicerat. James var inte.. tja, han var inte som alla andra."
"Vad menar du med att han inte var som alla andra?" Marlon tittade upp på sin syster.
"Det är en lång historia som vi kan ta en annan gång, och jag vet heller inte precis allt som hände så du får fråga Tristan eller Kol. Men nu tycker jag att vi njuter av vädret istället."
Marlon nickade kort men instämmande. "Ja jo.. för en gång skull är det ju inga moln som skymmer solen."
Om än Marlon helst av allt hade velat höra hela storyn. Han själv hade ju bara varit en del av De Lamothe i sisådär 500 år. Trots att han visste i princip hela deras historia från det innan han blev en del utav dem. så fanns det fortfarande några frågetecken. Så som James - om än han faktiskt hade hört någon kort historia om Auroras omvändare, men ingenting utav det hade varit särskilt märkvärdigt. Förrän nu.
"Nä du får allt vara lite snabbare nästa gång!" skrattade Marlon där han stod vid vägens ände och väntade på Chanel som försökt komma ikapp honom. "Bara för att du går på gym!" fnös Chanel då hon tillslut kom fram. Hon slog till Marlons muskulösa arm och frustade. "Gym ger en dock inte den speed man får som vampyr." sa Marlon. "Dessutom är det inte som att gymmet ger mig mer än bara muskler. Kondis och allt sådant får man ju ändå på köpet av vampyrism." Marlon skulle precis till att blinka med ena ögat åt sin syster då han lade märke till att hon inte var särskilt närvarande. ".. Chanel?" sa han och viftade lite med handen framför hennes ansikte. "Hoho. Jorden till Chanel!"
"Va.. va?" Chanel skakade lite på huvudet. "Och till vilken värld försvann du?" Marlon behövde dock inte vänta på något svar för att förstå vad det var hans syster tittade åt. "Kan det möjligtvis vara pojken där borta?" Marlon ställde sig framför Chanel och placerade sina händer på höfterna.
"Nej.. nej det är.."
"Du erkände en gång att du hade ett thing för en utav Stephanos pojkar. Eller ja.. någon därifrån i alla fall. Och eftersom du glor dit bort, på den där pojken som spelar basket, så måste det ju vara han. Jag menar, jag ser ju på dig hur nervös du vart."
Chanel placerade en hand på sitt bakhuvud och bet sig nervöst i läppen. Hjärtat tog dessutom ett extra skutt när Marlon föreslog att de skulle gå dit och säga hej. "Nej Marlon. Nej det behöver vi väl inte.."
"Du ska vara glad att jag inte är Tristan som skulle skrämma iväg honom. Jag försöker i alla fall att hjälpa dig." sa Marlon och log åt Chanel som med ens blev oerhört blyg. "Ja Tristan kan verka läskig särskilt för de som tillhör Stephanos familj. Men ibland kanske han har en poäng när han ibland är överbeskyddande mot mig." stammade Chanel ur sig, till vilket Marlon skakade på huvudet åt. "Storebror menar väl när det kommer till sådant, men hans sätt som han ibland har mot dig kommer aldrig hjälpa dig att komma över din blyghet." sa Marlon och med ett leende började han långsamt att gå baklänges åt det håll Mirza befann sig. "Kom nu."
"Du erkände en gång att du hade ett thing för en utav Stephanos pojkar. Eller ja.. någon därifrån i alla fall. Och eftersom du glor dit bort, på den där pojken som spelar basket, så måste det ju vara han. Jag menar, jag ser ju på dig hur nervös du vart."
Chanel placerade en hand på sitt bakhuvud och bet sig nervöst i läppen. Hjärtat tog dessutom ett extra skutt när Marlon föreslog att de skulle gå dit och säga hej. "Nej Marlon. Nej det behöver vi väl inte.."
"Du ska vara glad att jag inte är Tristan som skulle skrämma iväg honom. Jag försöker i alla fall att hjälpa dig." sa Marlon och log åt Chanel som med ens blev oerhört blyg. "Ja Tristan kan verka läskig särskilt för de som tillhör Stephanos familj. Men ibland kanske han har en poäng när han ibland är överbeskyddande mot mig." stammade Chanel ur sig, till vilket Marlon skakade på huvudet åt. "Storebror menar väl när det kommer till sådant, men hans sätt som han ibland har mot dig kommer aldrig hjälpa dig att komma över din blyghet." sa Marlon och med ett leende började han långsamt att gå baklänges åt det håll Mirza befann sig. "Kom nu."
"Jag.. j-jag är inte ssså.. säker på att dddetta är en s-så bra idé Marlon." stammade Chanel och pillade nervöst med sina händer medan syskonparet, med långsamma steg, begav sig mot Stephanos hus. "Chanel du har ju antagligen pratat med grabben förr. Vad är det som är annorlunda, egentligen?" Marlon gav sin syster ett brett leende. "Jag v-vet faktiskt.. inte." mumlade Chanel. Han skrattade.
"Ingenting förutom dina känslor. Jag vet hur det är men ingenting kommer hända om du inte gör något åt det. Du måste ju liksom visa honom att du har ett intresse." sa han. "Det kommer att gå bra. Det är ju inte som att jag, eller du för den delen, kommer att skrika ut att du gillar honom."
"Ingenting förutom dina känslor. Jag vet hur det är men ingenting kommer hända om du inte gör något åt det. Du måste ju liksom visa honom att du har ett intresse." sa han. "Det kommer att gå bra. Det är ju inte som att jag, eller du för den delen, kommer att skrika ut att du gillar honom."
Marlon och Chanel stannade till precis vid staketet, dock stannade hon lite bakom honom.
"Nä men hallå där." sa Marlon och vinkade åt Mirza som överraskat tittade åt dem.
"Eh.. hej!" sa Mirza medan han stegade fram till staketet. Inte hade han förväntat sig att se någon annan från De Lamothe än Chanel såhär. "Jo, vi två kanske inte har träffats såhär förut men.. Marlon var namnet." sa Marlon och sträckte fram en hand åt Mirza som tog den och skakade den. "Mirza. Trevligt att träffas." sa Mirza och besvarade det leende Marlon gav honom. "Hej Chanel." sa han sedan och tittade på Chanel som med ens kände hur ansiktet hettades upp. Hon harklade sig. "Hej."
"Nä men hallå där." sa Marlon och vinkade åt Mirza som överraskat tittade åt dem.
"Eh.. hej!" sa Mirza medan han stegade fram till staketet. Inte hade han förväntat sig att se någon annan från De Lamothe än Chanel såhär. "Jo, vi två kanske inte har träffats såhär förut men.. Marlon var namnet." sa Marlon och sträckte fram en hand åt Mirza som tog den och skakade den. "Mirza. Trevligt att träffas." sa Mirza och besvarade det leende Marlon gav honom. "Hej Chanel." sa han sedan och tittade på Chanel som med ens kände hur ansiktet hettades upp. Hon harklade sig. "Hej."
"Du.. har färgat håret va? Det passar dig." sa Mirza som för att starta en konversation även med Chanel då hon var märkbart lite distansierad. "Åh.. eh, tack." fnissade Chanel och lade en hand mot sitt bakhuvud. "Där hör du systeryster." inflikade Marlon och gav sin syster ett hastigt leende innan hans blick lades på Mirza istället. "Du skulle hört henne förra året. Som hon tjafsade med Kol och mig angående hårfärg.. hon tyckte att hon var ful i blont."
"Marlon!" utbrast Chanel och tog ett kliv närmre grabbarna, och kände hur hela hennes ansikte blev tomatrött.
"Marlon!" utbrast Chanel och tog ett kliv närmre grabbarna, och kände hur hela hennes ansikte blev tomatrött.
"Du skämmer ut mig." viskade Chanel mellan tänderna till Marlon. Om än Mirza verkade ha roligt åt det hela då han skrattade. Likaså gjorde Marlon.
"Vad har man inte storebröder till."
"Nej. Vi ska väl promenera vidare." insköt Chanel då trion skrattat klart åt, enligt Chanel, Marlons dåliga skämt. "Ja jo." började Marlon. "Snyggt kast du gjorde förut förresten. Du kanske kan visa mig hur man gör någon gång.. jag är sämst på basket." Marlon log åt Mirza som nickade. "Varför inte. Det är inte svårare än det ser ut, bara så du vet." sa han och gav ifrån sig ett kort skratt. "Det ska vi nog bli två om." skrattade Marlon.
"Trevligt att träffas hörru. Ha det bra."
"Hej då Mirza." sa Chanel strax efter Marlon talat klart. Hon gav Mirza ett kort leende då han svarade med ett hej då, innan hon och Marlon fortsatte vidare längs med gatan.
"Nej. Vi ska väl promenera vidare." insköt Chanel då trion skrattat klart åt, enligt Chanel, Marlons dåliga skämt. "Ja jo." började Marlon. "Snyggt kast du gjorde förut förresten. Du kanske kan visa mig hur man gör någon gång.. jag är sämst på basket." Marlon log åt Mirza som nickade. "Varför inte. Det är inte svårare än det ser ut, bara så du vet." sa han och gav ifrån sig ett kort skratt. "Det ska vi nog bli två om." skrattade Marlon.
"Trevligt att träffas hörru. Ha det bra."
"Hej då Mirza." sa Chanel strax efter Marlon talat klart. Hon gav Mirza ett kort leende då han svarade med ett hej då, innan hon och Marlon fortsatte vidare längs med gatan.
Hej