Forgotten Hollow - Säsong 2 Avsnitt 6
En ny morgon var kommen. Celestia hade följt med Caleb till nattklubben och stannat där ända tills hans skift var över, och de två började sin resa hem i soluppgången. Nu när hon snart var hemma kände hon hur ivrig hon började bli över att få berätta nattens upplevelser för de andra i huset - inte minst för Chanel.
Det enda ljudet som hördes i rummet var knapprandet av tangenterna Chanel skrev på. Hon hade alltid varit en kreativ person, och sedan datorerna kom hade hon fått nöjet att börja skriva noveller och romaner i programmet word. Om än det oftast var texter hon aldrig delade med sig av till någon. Inte ens till hennes syskon, som alla gjort flera tappra försök till att få veta vad det är hon faktiskt sitter och skriver. Men nej. Det var Chanels egna verk där hon fick utlopp för sina tankar och känslor: även om det så handlade om en specifik karaktär hon själv kommit på och skrev om.
Ett knackade på hennes dörr lyfte Chanels uppmärksamhet från skärmen till dörren. "Kom in."
Då Celestias bekanta skepnad syntes i dörröppningen var Chanel snabb med att stänga av skärmen.
"Är det hemligheter du skriver igen?" suckade Celestia då hon allt hann se Chanels reaktion.
Chanel gav ifrån sig ett kort skratt. "Nä, bara någon fånig novell.. typ. Ingen märkvärdig. Men du kan få läsa den när den blir klar.. om den blir klar." Celestia log åt Chanel. "Det ser jag fram emot i så fall."
Ett knackade på hennes dörr lyfte Chanels uppmärksamhet från skärmen till dörren. "Kom in."
Då Celestias bekanta skepnad syntes i dörröppningen var Chanel snabb med att stänga av skärmen.
"Är det hemligheter du skriver igen?" suckade Celestia då hon allt hann se Chanels reaktion.
Chanel gav ifrån sig ett kort skratt. "Nä, bara någon fånig novell.. typ. Ingen märkvärdig. Men du kan få läsa den när den blir klar.. om den blir klar." Celestia log åt Chanel. "Det ser jag fram emot i så fall."
"Nåväl.. var det något särskilt du ville?" undrade Chanel. "Eller ville du bara försöka få en glimt av mina.. ädla verk!" skrattade hon vidare. Celestia log brett medan hon skrattade med Chanel. "Nej nej."
Då deras skratt lagt sig harklade sig Celestia. "Du kan aldrig gissa vem Caleb och jag sprang p.. eller ja, snarare såg inatt!" Chanel höjde lite på sitt bryn. "Öh.." började hon och funderade.
"Tristan?"
Celestia skrattade kort och skakade på huvudet. "Kom igen. Bättre kan du."
Efter en tids funderande och många olika förslag som alla var fel, gav Celestia upp.
Hon suckade. "Ledtråd: hans namn börjar på J."
Chanels ansikte sprack upp i ett leende. "James?"
Celestia höjde lite på brynen åt sin systers leende. James var ju knappast bra nyheter.
"Ja. Jag vart då förvånad av att se honom. Han har ju inte varit här sedan tidigt 1800 tal - vad jag vet."
"Åh.." Chanel tittade mot dörren. Hon skulle precis till att resa sig när hon kom på sig själv med att tvillingarna faktiskt också var vampyrer och troligtvis hade hört deras konversation. Och nog hade hon rätt.
Då deras skratt lagt sig harklade sig Celestia. "Du kan aldrig gissa vem Caleb och jag sprang p.. eller ja, snarare såg inatt!" Chanel höjde lite på sitt bryn. "Öh.." började hon och funderade.
"Tristan?"
Celestia skrattade kort och skakade på huvudet. "Kom igen. Bättre kan du."
Efter en tids funderande och många olika förslag som alla var fel, gav Celestia upp.
Hon suckade. "Ledtråd: hans namn börjar på J."
Chanels ansikte sprack upp i ett leende. "James?"
Celestia höjde lite på brynen åt sin systers leende. James var ju knappast bra nyheter.
"Ja. Jag vart då förvånad av att se honom. Han har ju inte varit här sedan tidigt 1800 tal - vad jag vet."
"Åh.." Chanel tittade mot dörren. Hon skulle precis till att resa sig när hon kom på sig själv med att tvillingarna faktiskt också var vampyrer och troligtvis hade hört deras konversation. Och nog hade hon rätt.
Dörren bakom dem åkte upp och in kom Damien med Elinore hack i häl. Elinore stannade dock lite bakom hennes bror. "Tyckte vi hörde.." började Damien men tystnade då han insåg hur stel stämningen med ens blev. Celestia vände sig om och stirrade på de två unga simmarna framför henne. Chanel reste sig från stolen.
Hon harklade sig. "Jo.. jag tänkte precis säga att vi har gäster." sa Chanel. "Speciella gäster." fortsatte hon och placerade en hand mot sitt bakhuvud. "Ja nog ser jag det. Vilka är ni då?" sa Celestia och snörpte lite på munnen. Damien och Elinore började med att presentera sig för att sedan berätta deras story även för Celestia.
"Oh my.." Celestia tittade något bekymrat på de båda tvillingarna då de berättat klart. "Ja en del ska ju inte bli föräldrar. Den saken är klar." fortsatte hon och himlade lite med ögonen då hon med ens insåg att det även var en pik åt henne själv vad gällde Stephano. Men det visste ju inte tvillingarna om och Chanel skulle högst troligt inte säga något heller. Om än James var ett känt asshole och övergav troligtvis sina barn bara för att, medan det i Celestias fall hade sett helt annorlunda ut. "Men ni är verkligen säkra på att ni vill hitta honom? Trots att han övergav er och allt?" till vilket de båda tvillingarna nickade. "Vill man ha svar så är ju det det enda sättet." sa Elinore. "Sen om han vill veta av oss då är väl en sak. Men huvudsaken vi får veta varför." insköt Damien.
"Nej Damien.." mumlade Elinore. "Enligt Vlad så är han en skummis. En sådan där som tillhör the underworld. Men jag tror och hoppas att vi kanske kan.. vad säger man? Omvända honom?" fortsatte hon. Celestia skakade lite på huvudet. "Vlad har rätt i det han säger. Dessutom är James en iskall och ond varelse som inte är kapabel till att älska någon. Han roar sig genom att leka med dem som är olyckliga nog att trilla dit. Tro mig, jag var själv där en gång. Det var visserligen en natt bara men jag drog mig ur det fortare än ögat kunde blinka." Celestia hämtade andan och skakade återigen lite på huvudet åt tvillingarnas idéer. Om än hon inte kunde döma dem för vad dem ville. "Men det kanske blir en annan sak med er. Oavsett får ni lycka till så mycket." tillade hon snabbt. Innan tvillingarna eller Chanel hann svara på allt hon just berättat, började hon istället förklara vart hon sprang på James.
"Oh my.." Celestia tittade något bekymrat på de båda tvillingarna då de berättat klart. "Ja en del ska ju inte bli föräldrar. Den saken är klar." fortsatte hon och himlade lite med ögonen då hon med ens insåg att det även var en pik åt henne själv vad gällde Stephano. Men det visste ju inte tvillingarna om och Chanel skulle högst troligt inte säga något heller. Om än James var ett känt asshole och övergav troligtvis sina barn bara för att, medan det i Celestias fall hade sett helt annorlunda ut. "Men ni är verkligen säkra på att ni vill hitta honom? Trots att han övergav er och allt?" till vilket de båda tvillingarna nickade. "Vill man ha svar så är ju det det enda sättet." sa Elinore. "Sen om han vill veta av oss då är väl en sak. Men huvudsaken vi får veta varför." insköt Damien.
"Nej Damien.." mumlade Elinore. "Enligt Vlad så är han en skummis. En sådan där som tillhör the underworld. Men jag tror och hoppas att vi kanske kan.. vad säger man? Omvända honom?" fortsatte hon. Celestia skakade lite på huvudet. "Vlad har rätt i det han säger. Dessutom är James en iskall och ond varelse som inte är kapabel till att älska någon. Han roar sig genom att leka med dem som är olyckliga nog att trilla dit. Tro mig, jag var själv där en gång. Det var visserligen en natt bara men jag drog mig ur det fortare än ögat kunde blinka." Celestia hämtade andan och skakade återigen lite på huvudet åt tvillingarnas idéer. Om än hon inte kunde döma dem för vad dem ville. "Men det kanske blir en annan sak med er. Oavsett får ni lycka till så mycket." tillade hon snabbt. Innan tvillingarna eller Chanel hann svara på allt hon just berättat, började hon istället förklara vart hon sprang på James.
***
Natten hade ännu varit ung då James nådde Windenburgs hamn. Staden var inte riktigt som han mindes den. Men såklart.. det hade ju bara gått sisådär 191 år sedan han sist befann sig här. Vad hade han förväntat sig, egentligen? James fnös åt sin spegelbild han såg i det gröna vattnet. Åt sina förvirrade tankar som ständigt hemsökte honom. I 3000 år hade han vandrat på denna jord. 3000 år av ständiga plågor som aldrig kunde få ett slut. >>Du är så patetisk<< James blick gick från vattnet till att änglisgt titta runt omkring sig. Det fanns ingen där. Ingen som hade kunnat säga något till honom. Ett hastigt >>Här din patetiska jävel<< hördes från hans vänstersida, vilket fick James att flämta till i samma sekund som han drog blicken ditåt. >>Du är för långsam<< sa en annan röst som den här gången hördes från hans högersida.
Det tog en stund tills allt började kännas mer okej igen. Om än den stunden inte varade särskilt länge.
En bekant doft och ett stönade fick honom att dra sin uppmärksamhet från påsen som numera sjunkit till botten, till en bit ifrån honom. En ung pojke som inte kunde vara så mycket yngre än James fysiska ålder stod en bit bort och höll sig om sitt knä. Knappt en halvmeter ifrån honom låg en skateboard. >>Gör det!<<
En bekant doft och ett stönade fick honom att dra sin uppmärksamhet från påsen som numera sjunkit till botten, till en bit ifrån honom. En ung pojke som inte kunde vara så mycket yngre än James fysiska ålder stod en bit bort och höll sig om sitt knä. Knappt en halvmeter ifrån honom låg en skateboard. >>Gör det!<<
Trots vetskapen om att det var hans egna huvud som talade till honom, drogs James huvud åt det håll han trodde rösten kom ifrån. Som vanligt var det ingen där. >>Vad väntar du på?<<
En konflikt uppstod inom honom. Skulle han attackera pojken för att stilla sin törst och riskera att bli än mer sen än han redan var, eller skulle han låta pojken gå och själv skynda sig iväg? >>Gör det!<< Rösterna upprepade samma ord om och om och om igen. >>Gör det!<< , >>Låt honom inte gå<<
James ställde sig upp igen. Hans rödlysnade ögon iakttog pojken som inte verkat lägga märke till James, än.
Det var med ett par hastiga och bestämda steg James satte fart mot pojken.
"Öh.. vem är du?" pojken tittade förvirrat på den andra pojken framför honom. Han svarade inte. Istället lade han huvudet lite på sned. Ett hånleende spred sig över James ansikte. "Hallå? Är du döv eller?" nästan ropade pojken. >>Gör det!<<
Det var med ett par hastiga och bestämda steg James satte fart mot pojken.
"Öh.. vem är du?" pojken tittade förvirrat på den andra pojken framför honom. Han svarade inte. Istället lade han huvudet lite på sned. Ett hånleende spred sig över James ansikte. "Hallå? Är du döv eller?" nästan ropade pojken. >>Gör det!<<
En halvsekund senare och James huggtänder satt i pojkens hals. Pojken hade först gjort motstånd men ganska snart hade han blivit avslappnad och James fick hålla upp honom för att han inte skulle falla till marken.
James släppte taget om pojken som förlorat medvetandet. Han for i marken med en kraftig duns.
James gav ifrån sig ett kort hånflin där han stod och tittade ner på pojken som låg vid hans fötter. Han puttade lite på pojkens arm med sin sko och skakade på huvudet. "Pff, småglin nuför tiden.. tål ju ingenting."
Rösterna inom honom hade tystnat. För stunden. Dem gjorde det ibland då han gjorde som dem ville. Om än det inte brukade dröja särskilt länge tills de kom tillbaka igen. Men James tog varje tillfälle i akt att njuta av den korta tid han fick vara helt ensam. Den korta stund han kunde kontrollera sitt eget sinne - det var något han lärt sig göra med tiden.
James tog upp sin telefon för att kolla på klockan. Han gav upp en besvärad suck då han såg minst 15 missade samtal och dubbelt så många meddelanden där det bland annat stod >>hallååå! kan du svara?<< , >>JAMES!<< , >>juuuuhuuu sötnos nu får du allt ta och svara!<< , >>Vad har du telefonen till för egentligen?! Glo på porr?<<
James gav ifrån sig ett kort hånflin där han stod och tittade ner på pojken som låg vid hans fötter. Han puttade lite på pojkens arm med sin sko och skakade på huvudet. "Pff, småglin nuför tiden.. tål ju ingenting."
Rösterna inom honom hade tystnat. För stunden. Dem gjorde det ibland då han gjorde som dem ville. Om än det inte brukade dröja särskilt länge tills de kom tillbaka igen. Men James tog varje tillfälle i akt att njuta av den korta tid han fick vara helt ensam. Den korta stund han kunde kontrollera sitt eget sinne - det var något han lärt sig göra med tiden.
James tog upp sin telefon för att kolla på klockan. Han gav upp en besvärad suck då han såg minst 15 missade samtal och dubbelt så många meddelanden där det bland annat stod >>hallååå! kan du svara?<< , >>JAMES!<< , >>juuuuhuuu sötnos nu får du allt ta och svara!<< , >>Vad har du telefonen till för egentligen?! Glo på porr?<<
Allt från Master.
Det var bäst att gå vidare. Han var redan tillräckligt sen.
***
"Ja.. här är han ju som förväntat inte kvar." sa Marlon och placerade sina händer på höfterna.
"Nej men det kanske finns spår.. vittnen som sett vart han gick." tvillingarna pratade i munnen på varandra om olika förslag på hur de kunde gå tillväga. Men nu visste dem i alla fall att James fanns någonstans i Österrike, förhoppningsvis fortfarande i Windenburg, vilket skulle förenkla deras letande än mer.
"Nej men det kanske finns spår.. vittnen som sett vart han gick." tvillingarna pratade i munnen på varandra om olika förslag på hur de kunde gå tillväga. Men nu visste dem i alla fall att James fanns någonstans i Österrike, förhoppningsvis fortfarande i Windenburg, vilket skulle förenkla deras letande än mer.
"Men är ni säkra på att ni klarar er härifrån?" undrade Chanel efter deras diskussion om att tvillingarna kunde återgå till att stå på egna ben. Hon hade, trots att hon inte kände dem, fattat tycke för dem. Det var så.. tragiskt. Deras situation med deras far påminde henne lite om hur det hade varit med hennes egen. Och hon hade börjat fundera hur hennes liv hade sett ut om inte Tristan funnits där för henne. Om hon överhuvudtaget hade levt kvar, om det inte vore för hennes bror som så tappert tagit henne ifrån deras far. Som räddade hennes liv. "Ja det är säkert." log Elinore. "Men vi är så oerhört tacksamma att ni ställde upp. Verkligen, tack!"
Marlon trodde absolut att tvillingarna kunde fortsätta vidare utan deras hjälp. Dem hade ju trots allt gjort det även innan de sökte upp Chanel. Om än han tyckte att det var synd att det korta men spännande äventyret skulle sluta här för Chanel och honom själv. Men, sånt var livet. Snart skulle troligtvis Marlon bli sysselsatt med något annat. Förmodligen med att hjälpa Chanel komma över sin blyghet vad gällde den där basketpojken. Tanken fick honom att dra på smilgroparna.
Chanel omfamnade Elinore i en varm kram. "Du får lova att höra av dig om det är något." sa hon och himlade med ögonen åt Marlon som skrattade åt henne i bakgrunden. "Så moderlig du är, Cookie." log Marlon.
Elinore skrattade hon också. "Det är en fin egenskap, och ja.. jag lovar."
Chanel rätade på sig och gav Marlon en ful grimas. "Där hör du. Du kanske ska börja bli lite moderlig du med Marlon." sa hon och blinkade med ena ögat.
Elinore skrattade hon också. "Det är en fin egenskap, och ja.. jag lovar."
Chanel rätade på sig och gav Marlon en ful grimas. "Där hör du. Du kanske ska börja bli lite moderlig du med Marlon." sa hon och blinkade med ena ögat.
Deras konversation fortsatte en stund till, innan det tillslut blev dags för tvillingarna att gå vidare.