Forgotten Hollow - Säsong 2 Avsnitt 7

 
Simstales del 7
 
 
 
 
Chanel och Marlon hade inte stannat kvar i Windenburg särskilt länge efter att de sagt hej då till tvillingarna. De hade som mest bara stannat till på ett café för att dricka kaffe, men inte så mycket mer än det. Chanel hade dock valt att inte gå hem till huset på en gång. Istället hade hon sagt till Marlon att hon, ensam, behövde hämta luft. Det var så många tankar som hade dragits igång i och med James. Så många minnen som kom tillbaka. Inte om James, utan om en annan. En kille som var minst lika gammal som James. Utav samma sort. Om än inte lika känslokall och psykopatisk. Snarare tvärtom. Emret. 
 
Minnen blommade upp inom Chanel. De fick henne att sluta sina ögon för att kunna se dem bättre. Se tillbaka på killen hon spenderade 52 år med, ett halvt århundrande. Emret var någon hon inte hade tänkt på på flera, flera år. Om än känslorna fortfarande fanns där, men inte lika starka som de en gång var. 
 
 
Mirza hade lämnat Evelynne i köket då han bestämde sig för att gå ut och dribbla lite. På vägen ut fick han syn på Chanel som ensam passerat deras hus och fortsatte bort mot gläntan som låg en bit bakom huset. Mirza ville inte verka som om han förföljde henne, och han hade stått en stund och funderat på ifall han skulle gå och kolla till henne eller inte. Chanel kanske ville vara ensam? Eller något annat kanske hade hänt: hon kanske var ledsen? Mirza tog ett djupt andetag. Oavsett vad det kunde tänkas vara bestämde han sig för att gå och kolla till henne.
 
Chanel hade stannat vid den ensamma bänken och hade som mest tittat på floden som forsade nedanför. Hon funderade på allt möjligt. Emret, James, tvillingarna. Men mest funderade hon över sitt liv. Sin barndom. Det hade inte bara varit Emret som allt detta med tvillingarna och James dragit upp, det var också hennes relation med hennes egen far som då och då ploppat upp i hennes tankar. Chanel suckade och slöt sina ögon. Hon koncentrerade sig på ljuden runt omkring henne. Fåglarnas song. Ljudet av forsande vatten. Vinden som med ett lätt tag förde med sig trädens löv. Fotsteg. Chanel suckade återigen då hon trodde det var Marlon som kommit efter henne.
 
 
"Åh... Mirza." utbrast Chanel, något chockat då hon hade förväntat sig att se Marlons alltför bekanta skepnad stå böjd över henne. 
"Hej!" sa Mirza och log åt Chanels överraskade ansiktsuttryck. Hon skrattade lite nervöst. "Gud jag trodde du var Marlon." sa hon och drog efter andan. 
Mirza skrattade, lite smått nervöst han också. 

"Vad händer här då?" undrade han sedan. 
"Nej jag.. öh." Chanel pillade nervöst på sitt hår. Hon svalde. "Jag och Marlon har haft en hel del att stå i, så jag kom som mest bara hit för att få lite luft. Och slappna av." Mirza nickade kort. Stämningen mellan dem var så.. nervös. Nästan statisk. "Jag förstår." han funderade sedan på vad mer han skulle kunna säga.
 
 
De hade pratat om allt mellan himmel och jord fram tills Chanel menade på att det kanske var dags att bege sig hemåt. "Ja jo. Jag ska väl försöka mig på att göra några bra kast innan det blir för mörkt." skrattade Mirza, fortfarande något nervöst. Han hade ju aldrig varit ensam såhär på tu man hand med Chanel förut. Inte såhär länge i alla fall. "Låter som en bra idé." log Chanel. 
 
 
Då de hade börjat närma sig Stephanos hus hade Mirza tagit ledningen och stannat en liten bit framför Chanel. Som i sin tur stannat till och gett Mirza en något förundrande blick. "Jo eh.." Mirza kände med ens hur nervös han blev.
Detta var ju inte direkt genomtänkt, utan han agerade numera bara rent spontant.
"Det finns något eh.. coolt på Stephanos bakgård, om du vill se?" 
Chanel höjde lite på brynet. Om än ett litet leende kunde tydas. "Öh, visst." 
 
 
"Jaha." började Chanel och kliade sig lite i nacken. "Vart är det där..coola då?" hon flaxade omkring lite med blicken, som i ett försök till att se vad Mirza kunde tänkas ha menat. Men allt som fanns var i princip bara sten och träd. Och en bro. I alla fall av det som låg i närheten. Mirza skrattade lite nervöst. Vad skulle han säga? Detta hade kanske varit en dum idé från början, men något inom honom sa ändå att det var rätt. 
"Jo.." började han och svalde. Hans tankar gjorde allt för att komma på något. "Om du bara.. väntar här så jag.. jag ska bara.. jag menar." stammade Mirza. Han ville himla med ögonen åt sig själv. Åt sin egen dumhet. Vad hade han gett sig in på? Han tog ett par kliv framåt så att han hamnade lite bakom Chanel. 
 
 
Det var som om tiden stod stilla. Mirza och Chanel stod med ryggarna emot varandra. Han var rädd. Han hade fortfarande sin gamla kärlek kvar i sitt hjärta och han visste inte om han var redo eller inte. 

Hon var nervös. Trots att hon hade en crush på Mirza fanns fortfarande Emret kvar i hennes tankar. Hon visste att hon var redo. Det hade hon varit sedan länge. 
 
Mirza tog ett djupt andetag. Det kändes som om de stått där i flera timmar, men det hade inte varit så mycket längre än kanske en halv minut. För första gången var han helt ensam med Chanel utan att Evelynne, eller någon från Chanels familj, kom emellan dem. Det var nu eller aldrig. Mirza bestämde sig för att ge det en chans. 

"Mirza jag.." Chanel hade precis vänt sig mot honom. Det var nu eller aldrig. Mirza vände sig hastigt om. Han drog henne närmre sig genom att lägga en arm om hennes midja. Hon verkade inte ha något emot det. 

En kort stund senare och deras läppar möttes. Kyssen var varm. Om än det fortfarande var osäkert men kemin som fanns där emellan kanske, med tiden, kunde leda in dem på ett djupare plan.