Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 1


 
Simstales Del 1
 

 
 
Tio veckor hade gått sedan de hade det seriösa samtalet vad gällde deras känslor för varandra. Om än Emret aldrig riktigt erkände sina, förutom att han mer hävde ur sig att han fortfarande gillar henne men inte kunde vara med henne. Sedan dess hade Emret pendlat lite mellan att vara med De Lamothe men också försökt spendera en del tid med James och hans två små kopior, samt såklart uträtt de ärenden Vahid aka Master bett honom att göra. Chanel i sin tur hade som mest vankat av och an hemma, umgåtts med Evelynne och Mirza samt försökt hålla sina känslor för Emret i schack för att inte brista ut i tårar över det faktum att han inte kunde - eller helt enkelt inte ville - vara med henne. Hon hade hållit dessa känslor för sig själv när hon umgicks med sina två kompisar, särskilt för Mirzas skull då hon inte ville såra honom på något sätt. Det var ju trots allt de två nu, och hon visste att hon skulle bli tvungen att trycka undan sina känslor för Emret helt och hållet. 
 
"Vad funderar du på?" undrade Emret då de två slog sig ner på en ensam bänk. De hade gått ut till gläntan som låg bakom Stephanos hus, för att få lite privacy från resterande De Lamothe som alla för en gång skull var hemma. "Kollar på vädret bara." svarade Chanel, som var glad över att det för första gången på länge faktiskt var en solig eftermiddag istället för mörk himmel och regn. "Jaha?" mumlade Emret. Det lät ju intressant. Och som världens sämsta ursäkt. Hon grubblade kanske på honom.. eller? Det var kanske dumt att fråga. 
 
 
Han funderade vidare. Det hade varit helt omöjligt att sluta tänka på Chanel den senaste tiden. Till och med när han sov kunde han inte låta bli att drömma om henne. Drömmar som handlade om hur de två återupptog där det en gång slutade. Han snörpte lite på munnen. Men, Vahid.. han stod fortfarande i vägen för att Emret skulle våga inleda något nytt med Chanel. Han ville ju inte att hon ens skulle komma i närheten av Vahid och hans drägg. Där och då ångrade sig Emret djupt att han överhuvudtaget gått med i den klanen. Men det hade ju varit för James, som såklart drogs dit därför Vahid lockade in honom med oändliga ransoner droger bara han gjorde Vahids dirty work. Emret suckade besvärat åt sig själv. Han kunde ju inte låta Vahid begränsa honom. James hade ju lyckats hålla undan sina barn från honom. Varför skulle då Emret inte kunna hålla undan Chanel? 

Så fick det bli. Han kunde inte lämna henne igen. Inte för någon crime boss i underworld. Det var ju inte som att Emret fruktade Vahid. Skulle han göra något så... de var ju lika starka. Dessutom skulle James direkt ställa sig på Emrets sida. Nej, nu fick det vara nog med att vara feg. Det var dags att låta Chanel få veta hur han faktiskt känner. 
 
 
"Jo.." harklade sig Emret varpå Chanel direkt tittade åt honom. Han svalde nervöst. 
"Ja?" log Chanel som såg på honom hur nervös han plötsligt blivit. 
Han drog ett djupt andetag samtidigt som han kände hur kinderna började hetta. 
"D-du gillar väl.. mig fortfarande?" började han och kände sig med ens dum som överhuvudtaget ställde en sådan fråga. Liksom, det var väl bara att komma direkt till saken? Att det skulle vara så förbannat svårt att bara säga det rätt ut, även till Chanel som han redan har varit tillsammans med. Hans tanke hade varit att säga direkt som det var. Inte att börja fråga henne en massa dumma frågor. 
"Ja det är klart." svarade Chanel och höjde lite på sitt bryn. I och med att hans kinder blev lika röda som två tomater började hon räkna ut vart det var han ville komma, varpå hennes hjärta började slå hårdare i bröstet. 
"Bra." sa han bara samtidigt som han drog lite i sin tröja. Det hade ju plötsligt blivit väldigt varmt. 

"Var det något.. särskilt?" fiskade Chanel. Trots att hon förstod vad det troligtvis var ville hon ändå höra honom säga det själv. "Jo.. jag sa ju att... jag eh, fortfarande gillade dig." stammade Emret vidare och bet sig i läppen åt sin egen dumhet. "Samt att jag inte kunde vara med dig. Men jag.. kan inte, öh, sluta tänka på dig och.... jagvillbarafådetklargjortattjagfortfarandeälskardig, okej!!" fumlade han ur sig.
Chanels hjärta hoppade över några skutt, Emrets likaså.
"Ursäkta, va?" retades hon. Han kunde ju allt säga det lite tydligare än så. 
"Eh, va?" sa Emret. 
"Vadå va? Säg bara vad du sa fast tydligare.
"Va? Vad sa jag ens?
"Men sluta!
Emret suckade. "Okeeej då." började han och harklade sig igen.
"Jag vill bara få det klargjort att jag fortfarande älskar dig.
Chanels kinder började bli lika röda som hans. Men, Mirza! 
"Åh.." började Chanel efter att Emret förklarat vidare om varför han ändrat sig och därmed bestämt sig för att erkänna att han fortfarande älskade henne. "Jag är rädd att det finns ett annat problem." sa hon. 
"Jaha? Och det är?"  
 
 
Utan att tänka på vad han gjorde reste sig Emret upp. Hans hjärta bankade hårt i bröstet på grund utav de ord Chanel precis sagt. Jag har en annan. Förlåt, jag borde ha sagt något mycket tidigare men det blev som aldrig tillfälle till det. Dessutom ville du ju inte vara med mig på det sättet så jag... 

Inte ville? Det handlade faktiskt om något helt annat. Han kunde inte. Eller han trodde att han inte kunde. Ja men vad hade han egentligen förväntat sig? Såklart han skulle få konkurrens om Chanel! Dessutom hade de ju varit åtskilda i flera år så.. "Emret?" Chanels mjuka röst fick honom att komma tillbaka till verkligheten igen. 
"Vad?!" utbrast han. Han kunde känna hennes blick i nacken, men han kunde inte förmå sig att möta den. Inte just nu i alla fall. Chanel förstod att det verkligen inte var något han hade förväntat sig, om än hon inte kunde låta bli att le åt det faktum att Emret var svartsjuk. "Är det inte ett uns av svartsjuka jag ser?" sa hon som i ett försök att starta igång en konversation om det hela. "Svartsj... VADÅ svartsjuk?!" spottade han ur sig. 
"Jag är inte ett dugg svartsjuk.
"Tror jag det. Kan du se mig i ögonen och säga att du inte är det?
Emret fnös och lade armarna bestämt i kors utan att svara henne. 
"Då var den saken klar." envisades Chanel. 
"Vad är klart?
"Att du är svartsjuk.. men det är bara gulligt. Visar att du ändå.."
"Jag sa ju att jag inte är det!" Emret vände sig tillslut mot henne igen. 

"Nähä och jag heter Agusta." Chanel lade även hon sina armar i kors. 
Han fnös igen. "Men gud vad lustig du är." Hela hans inre stod i brand.
Han borde ju ha förstått att den där.. Mirza var något utav det extra hos henne. Därav att hon inte hade varit lite extra på Emret efter att han berättat att han inte kunde vara med henne. Emret knöt sina nävar. Bäst för den där Mirza att han var en bra kille. 
 
***
 
 
Samtidigt fast i en annan stad försöker Tristan tillsammans med Lilith få Aurora att bege sig hem till Forgotten Hollow istället. Om än deras försök hittills har alla varit misslyckade. De fick helt enkelt pröva att resonera med en totalt oresonlig person. "Men att du ska vara så envis med att få mig tillbaka till den där hålan." fnös Aurora till vilket Tristan suckade. Det var ju inte som att han ville ha Aurora i samma hus men vad hade han för val? Han hade ju trots allt valt att väcka henne igen och han kunde därefter inte låta henne fritt härja omkring. Det hade börjat stå alltför mycket i tidningarna om folk som försvunnit under mystiska omständigheter, för att sedan hittas döda med märken efter två huggtänder på halsen. Allt detta hade börjat sedan Aurora försvunnit iväg från deras hem, och Tristan själv var inte ett dugg förvånad. Snarare tvärtom. Det hade tillochmed gått så långt att Tristans vän sedan länge, lokalkommisarie Michelle Holst, ringt upp honom och berättat om alla döda på så kort tid. Michelle hade sagt att det snart blir svårt för henne att täcka upp för denna höga summa av antalet döda under mystiska omständigheter, och Tristan hade lovat henne att se till att detta upphörde snarast.
 
 
"Kanske för att du inte kan springa runt och härja som du gör." svarade han henne. Lilith nickade instämmande. Hon hade varit med familjen länge nog för att veta hur Aurora fungerade. "Så du påstår att jag inte kan klara mig själv?" fnös Aurora till svar. "Snälla Tristan, jag har alltid fått klara mig själv eftersom du alltid varit så upptagen med att se efter lipsillen som faktiskt är det riktiga problemet." Tristan och Lilith suckade besvärat ikapp.
"Jag tänker inte dra upp anledningarna till varför allting blivit som det blivit runt dig igen." sa han. 
"Nä såklart du inte tänker göra. Men hade det varit Chanel så..
"Men detta handlar inte om Chanel!
"Jaså? Det tycker i alla fall jag." Aurora fnös igen. 
Tristan bet sig hårt i läppen för att inte slänga ur sig alltför grova skälsord. 
"Hade det gjort det hade han, vi, inte stått här med dig." suckade Lilith. 
 
 
"Och vart fick du luft ifrån?" Aurora vände sig direkt mot Lilith. "Bara för att du varit hans flickvän i... ja, sedan typ 1500-talet så betyder inte det att du har rätten till att lägga dig i allt." fortsatte hon och knyckte med ena mungipan som för att hålla inne ett kort skratt.  
"Men det var ju ändå onödigt sagt." suckade Tristan. Inte nog med att Aurora försöker styra in deras konversation samt skylla allting på Chanel - igen, utan nu ska hon också försöka vara taskig mot Lilith. 
"Ingen skada gjord." log Lilith åt honom. 
"Men vilken tur då. Så att inte lilla söta Lilith tar till sig av stora stygga Auroras ord." sa Aurora med en tillgjord röst. 
 
 
Tristan himlade med ögonen och drog handen irriterat genom håret. Att man ens kunde vara såhär oresonlig var för honom ett mysterium. Aurora hade blivit värre än någonsin, och Tristan insåg att han borde ha slängt hennes kista någonstans i havets djup istället för att väcka henne. Så hade ingen kunnat hitta den och hon skulle för alltid ligga på havets botten där hon inte kunde göra någon något - allra minst Chanel. 
"Nä men det börjar väl bli dags för dig att bege dig hem till lilla Chanel? Hon kanske inte klarar sig utan dig så länge till.

"Men seriöst!" utbrast Tristan argt. "Att du aldrig kan ge dig någon gång! Jag har haft tillräckligt med tålamod med dig men..
"Pff." Aurora avbröt honom. "Men med.."
"Okej, det räcker." ilskan brann inom honom. 
"Du vet mycket väl varför Chanel HADE ett större behov av mig än du. När hon var LITEN." vrålade han ilsket. 
"Du hade i alla fall vår far som älskade dig medan han beskyllde Chanel för mors död, och du vet lika väl som jag att han på grund utav det försökte göra sig av med henne.
Aurora blinkade förvånat några gånger med sina långa fransar. Tanken hade ju faktiskt inte varit att reta upp honom sådär.
"Men gud förlåt då. Du behöver inte bli så arg." suckade hon. 
"Sluta vara så jävla barnslig då." muttrade han medan han stegade fram till Aurora och grabbade tag i hennes arm.
"Vad gör du?!" utbrast hon då han började dra med sig henne mot parkeringen. 
"Du är helt oresonlig så jag får väl helt enkelt släpa tillbaks dig till Forgotten Hollow.