Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 8

Simstales del 8
 
 
"Kom igen Elli, det är inget fel på ditt utseende." suckade Damien där han stod och väntade på sin syster som knappt ens vågade runda hörnet och ta sig ut på det stora torget. "Du har ju lyckats ta dig ända hit. Nog kan du gå lite till." fortsatte han.
"Men.." hördes en ljus stämma säga från någonstans bakom hörnet.
 
 
Tillslut vågade sig Elinore fram. Hon rundade hörnet och stannade precis framför Damien. 
"Okej.. detta var världens sämsta idé." sa hon. "Att du inte sa åt mig tidigare!" 
Damien himlade med ögonen åt hennes fåniga fasoner. "Som om du ens skulle lyssna på mig. Du var ju så himla envis med att vara on fleek inför Ella." 
"Kanske för att jag inte ville känna mig som en ful satmara bredvid henne igen, som såg så himla bra ut." 
Han suckade igen. "För det första är du inte ful. För det andra är det väl bara bra att kunna vara sig själv och ta på sig det man gillar? Liksom hallå, som om du måste ha ett sådant starkt bekräftelsebehov från henne?" sa han och tog sedan ett par kliv närmre. Han petade lite retsamt på hennes axel.
"Du ser jätte bra ut, lovar." 
 
 
"Är du nervös?" undrade Elinore då de börjat bege sig mot platsen de skulle möta upp Ella på. 
"Nä." började Damien. "Jag ser väl fram emot att få ytterligare en syster att reta." log han sedan. 
Elinore fnös. Han var förmodligen den mest irriterande personen på denna jord - förutom den uppsnoffsade gorillan som hade varit så himla pjoskig av sig. Som hon hade svårt för sådana personer. 
"Jag rekommenderar dig att vänta ett tag innan du prompt måste börja med det. Lär åtminstone känna henne först, annars får man ju bara skämmas." suckade hon. 
 
"Vad tror du om mig egentligen?" skrattade Damien och drog på sitt allra charmigaste leende åt sin syster. 
"Jag tror inte någonting. Jag sa bara ett faktum." 
 
***
 
"Åh men du är säker på att det inte gör något?" undrade den rödhåriga flickan intill Ella. 
"Nej det tror jag inte. De förstår nog." svarade Ella och gav henne ett varmt leende. 
Hon vände sig sedan bort mot det håll hon hörde ett par fotsteg komma ifrån. Det varma leendet kvarstod då hon fick syn på tvillingarna som nu bara stod en liten bit ifrån dem. Som hon hade sett fram emot denna stund. 
 
 
Då de fick syn på Ella stannade tvillingarna till i änden av den mindre dalen av japanska sagoträd. Elinore blev återigen osäker över sitt klädval, och frisyr, då hon såg Ella som även denna gången såg fantastisk ut. Men inte hon. Damien suckade innan han bara grabbade tag i Elinores arm och förde henne med sig bort mot Ella. Elinore hade absolut ingenting att skämmas över, tyckte han. Och han hade ingen lust att stå och predika och försöka få henne att fatta att hon faktiskt ser bra ut hon med. 
 
 
"Jag trodde nästan att ni ångrade er och inte skulle dyka upp." log Ella åt dem då de faktiskt var lite sena. 
Damien ursäktade sig med att Elinore bara var nervös och tog lite extra tid på sig. 
"Jo, jag hoppas att det inte gör något men.. eftersom detta skulle vara ett lärakännavarandramöte så drog jag med mig min andra halva." sa Ella och tog sedan ett par kliv åt sidan. Bakom henne stod en annan tjej, som även hon var uppklädd. Hon log och slängde ur sig ett glatt hej. 
"Cheryl." presenterade hon sig som. 
"Ah, detta är min flickvän." log Ella.  
 
 
"Åh." Elinore sken upp. "Det gör ingenting. Trevligt att råkas." sa hon och sträckte fram handen åt Cheryl, som med ens tog den och skakade den. "Detsamma." log hon. 
"Hur länge har ni varit tillsammans då?" undrade Damien efter att han hälsat på Cheryl han med. 
"Öh.. ja, vad blir det?" Cheryl tittade åt Ella. "Sedan 1890 i alla fall." 
"Sisådär 127 år." 
"Oh, men hur gick det på den tiden då sådant inte var accepterat?" undrade Elinore. 
"Åh det var inga större problem." skrattade Ella. "Dessutom var ju vi vampyrer så det underlättade väl hela situationen." 
 
 
Gänget slog sig ner på en närliggande bänk för fyra och pratade om allt de kunde komma på, som för att lära känna varandra bättre. Ella berättade bland annat om hennes barndom, och hur James trots sin närvaro ändå varit så frånvarande. "Det var ju inte som att han gav mig någon uppmärksamhet, eller ens brydde sig om mig överhuvudtaget." sa hon. "Sen när han väl försvann så.. eller, det var väl lika bra bara antar jag. Men jag är då glad för er skull, och att han tillslut verkar ha ändrat sig." 
 
En senare bit in i deras samtal kom det fram att även Cheryl var en tvilling. "Jag har också en tvillingbror." förklarade hon. "Jason heter han, och han borde ju nästan ha följt med." skrattade hon vidare. 
"Ja då kanske Damien äntligen skulle få en jämlike. Särskilt om Jason gillar att retas då." log Elinore. 
"Jo tack det gör han. Men det är mest mamma han går på nerverna, om jag ska vara ärlig." sa Cheryl. 
 
 
"Juste!" Ella slängde en hastig blick åt Cheryl, som höjde lite på sitt bryn. Om än det inte tog henne särskilt lång tid att förstå vad Ella menade. 
"Min mamma är förresten även hon en originalvampyr." sa hon. 
Elinore och Damien höjde båda lite på sina bryn. "Jaså?" 
"Amenia." 
"Det namnet låter bekant.." började Elinore. Hon hade hört det namnet förut, men kunde inte komma på vart. 
"Tja, hon är ju en ursprungsvampyr hon också. Vi kanske.." började Damien men blev abruten. 
"Nej jag har hört det från ett annat håll. Men det kanske är någon annan jag tänker på." 
Cheryl log åt dem båda. "Ifall det är Tutankhamuns fru du tänker på så har du rätt." 
"Jaaa.. vänta va? Så din mamma är..?" 
"Var gift med honom, ja. I sitt mänskliga liv."
"Coolt." sa Damien. "Så du är alltså halvsyskon med Imhotep?" sa Elinore som knappt kunde tro sina öron. 
Elinore hade alltid varit så fascinerad av historia, särskilt Egyptens. Hon hade till och med läst det på universitetet. Cheryl nickade till svar. 

"Du vet inte om James har något sådant coolt i bagaget?" frågade Damien Ella. 
Hon kanske visste mer om James än vad han och Elinore gjorde. Men Ella ryckte som mest på sina axlar. 
"Han berättade aldrig direkt något för mig." hon suckade. 
"Han är tydligen väldigt introvert, i alla fall enligt mamma." insköt Cheryl då hon mindes lite utav det mamma Amenia berättat om James för henne, om än det inte hade varit särskilt mycket. 
"Men ifall han någonsin berättar något om sig själv för er så kanske ni kan föra det vidare till mig, så att jag också får veta lite mer." log Ella.