Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 6

 
Simstales del 6
 
 
James drog med sig tvillingarna till en närliggande park istället. Den var i alla fall tillräckligt långt bort och troligtvis en plats Master inte skulle komma till om han inte var illa tvungen. "Vad gör vi här?" undrade tvillingarna. "Håll er borta från den baren." sa James plötsligt.
Tvillingarna höjde på sina bryn. "Varför?" 
"Därför jag säger det. Det är inget bra ställe och ni är.. alldeles för lika mig till utseendet. Han skulle fatta." 
Varken Elinore eller Damien förstod vad han pratade om. Men en sak var klar, han var då inte helt nykter. 
"Vem är han?" 
"Master, en farlig snubbe. Mer behöver ni inte veta förutom att ni ska hålla er borta från barerna i den här staden." 

Elinore suckade. Detta var ju inte direkt hur hon hade föreställt sig deras första möte. 
"Vad skulle han fatta?" undrade Damien. 
"Att ni är mina barn och därmed skulle han vilja sätta sina klor i er. Jag vill ju trots allt inte att ni ska råka illa ut." 
 
 
En hård vindpust slog emot dem och fick Elinore att backa ett steg. Så många frågor som fortfarande väntade på svar. Men hennes magkänsla sa henne att dem förmodligen skulle förbli obesvarade. Skulle det ens vara någon idé att ställa dem? James kanske bara skulle gå iväg nu när han fått bort dem från baren som tydligen var farlig. Hon drog ett djupt andetag, som ett försök att kväva de ångestladdade känslorna som började blomma upp inom henne. Hjärtat hoppade över några slag då tanken på att Chanel och dem kanske hade haft rätt om honom slog henne. 
 
 
"Och för den delen, kan ni inte ta en hint?" utbrast James. "Tro inte att jag inte vetat om att ni letat efter mig i... fyra-femhundra år. Jag har medvetet hållit mig undan därför jag har inte haft något intresse av att bli hittad av er." hans ord kom som en hård smäll rätt i ansiktet, speciellt för Elinore vars hjärta och hopp med ens gick i tusen bitar. En utav de viktigaste personerna och den sista delen som fattades i hennes liv för att göra det komplett. Den personen som nu stod framför henne och skulle föreställa hennes mycket efterlängtade far. Han ville inte veta av henne. Såklart, det var ju därför han inte sökt upp dem trots att han visste. 
 
"Svikare.." lyckades hon få fram trots att hon gjorde allt för att hålla tillbaka snyftningar. 
"Ursäkta?" James spände blicken i den mörkhåriga flickan. 
".. s-svikare." snyftade Elinore. 
"Pff" han fnös. "Om du inte hade varit en sådan desperat bitch så hade du kanske sluppit känna dig sviken." 
 
 
Desperat.. bitch. Orden ekade inom Elinore, som fortfarande gjorde allt för att lyckas hålla modet uppe. Att se sin syster bli så knäckt fick Damien att bli rasande. Om än han själv var oerhört sårad men han kunde inte visa sig svag eller sårbar. Inte om han ville stå upp för hans syster. Å andra sidan var han faktiskt inte helt förvånad över James beteende. James var ju trots allt bara en tonåring han också. Liksom varför skulle en 3000 årig 18 åring vilja åta sig det ansvar som innebar med barn? Speciellt barn som kunnat växa ikapp till att själva bli två tonåringar fast på 16 år. 
 
Utan att tänka sig för tog Damien ett kliv fram. Han spände sina nävar som för att visa sin ilska. 
"Jaha. Ska jag bli rädd?" sa James kallt och lade armarna i kors, där han stod och iakttog Damien som med ens insåg att han bara skulle göra bort sig. 
 
 
Bakom honom brast Elinore ut i gråt. Utan att svara James vände Damien honom ryggen och ägnade sig åt att försöka trösta hans syster istället. En del utav honom hoppades på att James skulle gå därifrån nu när han fått sagt hur han kände. Han hade förstört tillräckligt, speciellt för Elinore som hade ett större behov av hans närvaro. Elinore i sin tur kunde inte förstå hur James kunde göra såhär. Hur kunde han inte älska sina egna barn? Varför skulle hon och Damien få en sådan urusel och känslokall far som förmodligen bara brydde sig om sig själv? Kunde dem inte fått någon annan?
Vem som helst, men inte James. 
 
 
Förundrad över att han fortfarande var kvar stod James och iakttog tvillingarna. En del av honom ville bara gå därifrån, medan en annan sa åt honom att stanna. De två unga tonåringarna framför honom var ju trots allt en del av honom. Hans inre demoner som hade varit tysta ett tag började åter att tala till honom. Även dem var i konflikt. James bet sig i läppen. Vad skulle han göra? Det behövde ju i alla fall inte sluta såhär. 
 
Kanske, kunde han få användning av tvillingarna ändå? 
  Men kunde han hålla dem undan Master? Om han kom på James skulle det nog inte bli särskilt roligt.. men det var en risk han kunde ta, om det innebar att han ändå kunde hålla tvillingarna i säkerhet. 
 
 
Han tvekade lite först men tog tillslut ett par steg emot tvillingarna.  "Elinore." han upprepade sig tills han lyckades fånga Elinores uppmärksamhet. Hans rödlysnade ögon mötte hennes tårdränkta bruna, den ögonfärg som en gång hade varit hans egna. "Elli förlåt mig." sa han, dock utan att få någon större reaktion från henne. Istället sjönk hennes blick till marken och han insåg ganska direkt att hans beteende hade fått dem att tappa alla förväntningar på honom - vilket kanske inte var så konstigt. James suckade och tog ytterligare några kliv närmre dem. Den här gången stod han såpass nära att Elinore var inom hans räckhåll. Hon tittade upp och ryckte till då hon insåg hur nära James numera stod. Damien gick undan då han inte ville stå för nära och skulle precis till att dra med sig Elinore då James grabbade tag i henne och drog henne till sig istället.
 
"Men.." snyftade hon och försökte göra sig fri men James lät henne inte gå. Istället omfamnade han henne i en något stel kram, som ett försök att trösta. "Förlåt mig. Jag borde inte ha sagt så." sa han medan han lät luta sin kind mot Elinores panna. "D-det är okej antar jag." mumlade Elinore. "Varför sa du ens så då?" utbrast Damien som ställt sig precis framför dem och kollade skeptiskt mot James. "Det bara flög ur mig. Chock, antar jag. Det var ju inte som att jag förväntade mig att.." James suckade. "Jag är ju inte helt nykter heller." fortsatte han och tittade ner på den ynkliga lilla flickan. Elinore hade slutat gråta. Hon kunde inte förneka att hon uppskattade den stela kramen - det märktes ju att han inte var särskilt erfaren vad gällde att vara såhär nära någon som henne, som han delade blodsband med. Men på något sätt kändes den ändå genuin. Hon kände sig trygg i hans famn.
Kanske var det just för det faktum att han var just han. 
   "Tänk att sist jag såg er såhär var ni bara bebisar." sa James en stund senare och gjorde sitt bästa för att dra på smilgroparna.
Han berättade sedan kort om den gången han träffade tvillingarna när dem var riktigt små. Han var ju tvungen att vinna deras förtroende på något sätt, och vad passade då inte bättre än att ge dem en kort story om den gången han råkade få syn på dem när de var små. 
"Så.. är jag förlåten?" undrade han kort därefter, varpå han gav dem en varsin blick. "Visst." svarade dem efter en stund av betänketid. 
"Bra. Men vi kan inte stå här hela natten." 
"Nej vi ska väl dra vidare." suckade Damien. "Men det var trevligt att råkas." 
"Vad menar du?" James släppte taget om Elinore och lade huvudet lite på sned.
"Så ni vill inte följa med mig då?" 
Tvillingarna utbytte ett par hastiga blickar. James log. 
"Ni sökte er far och nu har ni hittat honom. Jag kanske inte är perfekt men jag ska göra mitt bästa."