Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 3


Simstales del 3
 

 
Tristan hade blivit alldeles omtumlad av besvärjelsen Richie använt för att knocka honom. Det värkte och snurrade i huvudet. Det hade varit en challange att ta sig uppför de långa trapporna, och han hade sjunkit ihop av utmattning då han nått toppen. En stund senare hade han kunnat resa sig och ta sig till närmaste soffa i allrummet. Men inte längre än så. Han orkade inte. 

Trots allt kunde han inte klandra Richie för det hon gjorde. I normala fall hade han varit rosenrasande och förmodligen försökt göra slut på henne.
Men inte den här gången. Kanske var det för att han var så trött? 
Eller också kanske han.. bara inte var så omänsklig. 
 
***
 
 
Chanel sprang det fortaste hon kunde hemåt. Aurora hade ändå varit upptagen med att sätta tänderna i alla de människor som var olyckliga nog att befinna sig på torget, och det hade tagit emot för Chanel att bara stå där och se på. Men det fanns ingenting hon kunde göra: förutom att hämta Tristan.
 
 
Chanel blev förvånad av synen av Tristan som låg utslagen på soffan.
"Är du vaken?" Chanel slog sig ner intill Tristan och petade lite på honom. Han ryckte som mest till och tog stöd av sin armbåge för att halvt som halvt sätta sig upp. "Hur står det till?" log Chanel då han tittade upp på henne. Tristan suckade och lade ner huvudet igen. "Bara bra."
 
"Alltid en sådan martyr." Chanel suckade hon med. Hade det varit bara bra hade han inte legat och sett så.. utslagen ut.
Dessutom var Aurora ute, alltså måste något ha hänt.
"Okej, inte bra då." suckade Tristan besvärat.
"Tänk att du har blivit så känslokall Tristan." sa Chanel. 
Tristan harklade sig. "Vadå känslokall?
"Du förstår nog vad jag menar. Och stänger ute allt och alla har du börjat göra också.
Tristan stirrade upp i det höga taket. Jo, det var ju faktiskt sant. Han hade börjat bli mer och mer introvert med tiden. Men som om det spelade någon roll. Det var ju inte som att Chanel eller någon annan tog skada av det.
 
"Jag sprang förresten på Rory." Chanel avbröt tystnaden som uppstått. 
"Jag antar att hon har med detta att göra? Alltså att du ligger här helt utslagen.
"Mhmm." mumlade Tristan. 
Chanel drog ett djupt andetag. "Vi kan ta det som hände sen så kan du vila upp dig först.
 
 
"Du kan sitta kvar ifall du vill." mumlade Tristan till svars. Chanel slog ner med blicken. Hon funderade. 
För första gången på väldigt länge verkade Tristan vara så.. sårbar på något sätt. Inte för att han hade fått det att verka så, utan det var snarare en känsla hon fått. Hon hade inte sett honom på ett sådant här sätt sedan.. åtminstone medeltiden. På den tiden då de alla var mänskliga.
Tristan, Aurora, Kol och Chanel. 
Chanel gav upp en suck. 
"Du verkar nästan mer besvärad än vad jag är." sa Tristan och gjorde ett försök till att skratta, men det slutade med att han fick en rejäl hostattack istället. 
 
"Jag tänker bara." sa Chanel. 
"På vad?" undrade han. Chanel svalde. "Nej, jag är bara barnslig." sa hon och skakade på huvudet.
"Vadå barnslig?
Chanel drog lite lätt på smilgroparna. "Jag tänkte bara tillbaka på tiden då du var en sårbar tonåring som tog hand om mig."
Tristan hostade till. "Huh det var ju typ.. tusen år sedan!
Chanel vände sig mot honom istället.
"Tusen år eller inte. Du räddade ju mig. Du gjorde något du absolut inte behövde. Och jag beundrade dig så mycket för att du vågade. Det gör jag fortfarande.
"Pff. Det var ju inte som att vår far var läskig." suckade han. 
Chanel himlade med ögonen. Han förstod uppenbarligen inte hennes poäng med det hela. 
"Det tyckte du då i alla fall!
"Inte vad jag minns." 
Chanel suckade besvärat. "Åh Tristan, du fattar inte poängen.
 
***
 
 
>>Vad är poängen då?<< 
>>Att du var en god person och jag vill att du ska minnas honom.<< 
Tristan fnös. 
>>Trots att du var en tonåring med egna intressen så valde du att ta hand om mig, även fast du inte behövde.<<
~~ 
>>Kommer du inte ihåg hur du brukade svinga runt mig i luften?<< 
>>Ja det är klart. Och varför skulle jag inte ha tagit hand om dig? Det var ju inte som att han tänkte göra det.<<
>>Precis. Du kunde inte låta honom kasta bort mig. Och du stod upp för mig trots att du var rädd för honom.<<
 
 
>>Kommer du ihåg den där gången när du skulle ta med mig på en marknad, och jag blev ledsen och kramade om ditt ben?<< 
>>Ja.<< 
~~ 
"Du behöver inte vara ledsen, Chanel." Tristan tittade ner på den ljushåriga flickan som kramade om hans ben. 
"Men varför får dem vara med deras mammor och inte jag?" snyftade Chanel där hon iakttog några av de andra barnen som befann sig framför dem, i sällskap av deras mammor. Hon förstod inte varför inte hon också kunde få ha sin mamma här med henne. Plötsligt kände hon ett par händer om sig, och hur hon strax därefter åkte upp i luften. "Därför det är upp till herren att avgöra vem han vill ska komma hem igen." sa Tristan och log åt Chanel. "Och han tyckte helt enkelt att det var hennes tur." fortsatte han, och torkade sedan bort några av de nya tårar som rann längs med Chanels kinder.
"Men varför säger han då att det är mitt fel?" undrade Chanel. Hon förstod inte.
Tristan sa alltid att det var Guds vilja, medan deras far stod fast vid att det var Chanels fel.
"Han är bara arg på Gud, men behöver någon annan att ta ut den ilskan på.
Tristan suckade medan han kramade om Chanel lite hårdare. "Allt kommer att bli bra igen, Chanel. Någon dag.
~~ 
>>Jag blev ledsen för att jag saknade mamma därför jag såg andra barn med deras mammor. Sen kände jag mig återigen skyldig till hennes död eftersom vår far alltid påstod att det var mitt fel att hon dog. Men du lyfte upp mig och sa att det var Guds vilja att hon skulle komma tillbaka till himlen. Sen lovade du att allt skulle bli bra.<< 
 
***
 
 
"Chanel jag är inte honom längre." sa Tristan och placerade en hand för sitt ansikte då dunkandet i huvudet övergick till en riktig värk istället. 
"Därför är poängen att försöka få dig att minnas honom. Ditt mänskliga jag.
Tristan suckade. "Det är försent för det." 
 
 
"Vadå försent?" Chanel spände blicken i honom. "Det är aldrig för.."
"Ibland är det det." han avbröt henne. "Jag fattar att du vill ändra mig. Tro mig, ibland vill jag ändra mig själv.
Men jag glider ifrån den personen mer och mer ju längre tiden går.
 
Chanel kämpade för att hålla tillbaka de tårar som tryckte. Det var inte bara för de ord som nyss sagts, utan också för bilderna som ploppat upp i hennes tankar då hon tänkt tillbaka. Hon drog blicken till golvet istället medan hon försökte kväva en snyftning. "Chanel.." Tristan kravlade sig upp såpass att han återigen stödde sig på sina armbågar. Chanel försökte kväva ytterligare en snyftning men misslyckades.
  Plötsligt kände hon en arm om henne. Tristan.
"Snälla, var inte ledsen." sa han och försökte ge henne ett leende då hon tillslut mötte hans blick. 
Han hade egentligen behövt fortsätta ligga ner eftersom det började snurra i huvudet igen.
Men hans syster var ledsen och huvudvärk och yrsel kunde inte hindra honom från att försöka trösta henne.  
  Hon betydde trots allt alldeles för mycket.