Bremmer - Can you feel the love tonight

 
Skymningen har lagt sig över Windenburg och Jacen och Nicole befinner sig fortfarande vid klipporna. Ingen av dem har någon vidare lust att bege sig hemåt, och tiden - ja, den mer eller mindre bara flög iväg i och med deras långa samtal om livet och andra saker. Luften blev en aning kyligare sedan solen försvann bortom horisonten, Nicole framför allt var noga med att påpeka hur kallt det plötsligt blivit och Jacen som den gentleman han är hade inga problem att lägga en arm om henne i hopp om att det skulle kännas bättre. 
 
 
Plötsligt verkar Nicole känna sig obekväm och reser sig hastigt upp. "Jag.. jag borde nog gå hem." mumlade hon.
"Tack för att du i alla fall ville umgås med dig. J-jag gör gärna om det." var det sista hon sa innan hon vände Jacen ryggen och började gå därifrån. Jacen hade själv rest sig upp, han ville inte att kvällen redan skulle ta slut - men vad skulle han säga för att få henne att stanna?
"Du.. vänta!" utbrast han, utan att riktigt veta vad han egentligen skulle säga därefter.  
 
 
Jacen stannar framför Nicole som iakttar honom med en lite förvånad blick. Jacen kunde inte hjälpa att låta sin blick vandra längs med hennes kropp. Det var något så annorlunda med Nicole, jämfört med Elsa. Nicole hade mer.. på något sätt.
Elsa hade varit så smal med nästan inga kvinnliga former alls, medan Nicole... 
"Ser du något intressant..?" Nicole hade lagt händerna på höfterna och hennes undrande blick vilade på Jacens ansikte.
"V-vaa.. va nej... nej... hahah nej." Nicole höjde lite frågande på ena ögonbrynet. 
 
 
Jacen insåg att han förmodligen skämt ut sig själv och kanske fått Nicole att ha en helt annan uppfattning om honom.
"Jag såg nog vart din blick var." log Nicole, nästan lite retsamt, och slog lätt till honom på axeln. 
"Äsch det var inget.." mumlade Jacen, han hade ingen aning om vad han skulle säga. 
 
 
Nicole gav ifrån sig ett kort skratt. "Det gör ingenting, okej? Du är kille... en mycket attraktiv kille." mot slutet var det mer mummel snarare än klart och tydligt. "Tack, antar jag." svarade Jacen nästan på en gång. Återigen såg Nicole ut att bli lite blyg.
"Du är, ärligt talat, en utav de vackraste tjejer jag träffat." Trots att det var mörkt kunde Jacen se hur Nicoles kinder blev röda av rodnad över komplimangen. 
 
 
Tystnaden omslöt dem. Nicole tog ett steg närmre och plötsligt stod dem, bara några millimeter, ifrån varandras ansikten.
Utan att tänka lade Jacen en hand mot Nicoles midja och drog henne ännu närmre. 
Plötsligt möter Nicoles läppar hans under några sekunder innan hon hastigt ryggar tillbaka. 
 
 
Hennes blick for ner i marken. "Förlåt... jag borde inte ha... du har ju Elsa.
Jacen skakade på huvudet som svar, trots att Nicole fortfarande tittade ner i marken. 
"Du behöver inte be om förlåtelse. Jag var ju med på det. Dessutom.." Jacen tystade sig själv. 
Tillslut tittar äntligen Nicole upp igen, rakt in i hans ögon. "Dessutom... vadå?
 
 
Jacen svalde medan han gick ett halvt varv runt henne. "Du är en mycket bättre sim än Elsa." mumlade han till svar på hennes fråga. Återigen står de båda simmarna nära varandra. "Tänker du på samma sak som jag?
"Vill du...?" Nicoles ansikte ändrades från osäkert och blygt till att bli mer förföriskt. Men uttrycket försvann lika fort som det kom.
"Jag har aldrig..." hennes röst var låg och knappt hörbar. "J-jag... j-jag menar jag liksom aldrig.. g-gjort det f-förut.
"Om du inte vill så gör det inget." svarade Jacen med ett leende. Det sista han ville var att Nicole skulle känna sig tvingad till något.
"Jo det är klart jag vill. Jag ville bara att du... skulle veta.
Jacens leende verkade smitta av sig. Nicole, vars ansikte spruckit upp i ett leende, tog hans hand. 
"Lova att vara försiktig bara.
"Jag lovar.