Kort info

 
Jag tänkte bara slänga in ett snabbt info-inlägg om när och hur familjen Stuart samt Forgotten Hollow kommer att publiceras här. Forgotten Hollow är sedan länge bestämt att den publiceras varje måndag och fredag kl 18:00, och jag tänkte i alla fall till en början att Stuart tillsvidare publiceras på onsdagar kl 15:00. 
 
Kort sagt kommer alltså första avsnittet av Stuart släppas nu på onsdag (3 maj) klockan 15:00. 
Skulle ni ha önskemål om någon mer dag är det bara att säga till så ska jag se över det. 
 
Annars önskar jag er en trevlig valborg! :D 

Forgotten Hollow - Säsong 2 Avsnitt 8


 
Simstales Del 8
 

 
Det hade blivit kväll då Tristan åter befann sig i Forgotten Hollow. Ensam. Kol hade inte följt med tillbaka då han hade fått stanna med några häxor längre upp i landet. Häxorna kunde bromsa sjukdomen med någon formel som skulle ta ett tag att arbeta med. Tristan hade till en början känt sig dum som bara lämnat hans bror där, men han hade varit tvungen att fortsätta för att hitta det andra han var ute efter. 

Torget var så gott som tomt på simmar, vilket han hade tyckt var skönt. Det var trots allt skönt att få vara ensam. Men det skulle han inte få vara särskilt länge. Tristan stannade och suckade åt synen av den bekanta flickan som stod vid statyn. Om än en inre irriteration av hennes närvaro började störa honom.
 
 
Det hade varit alltför längesedan Tristan fått användning utav jägaregenskaperna som kom med vampyrism. Så som snabbhet, sättet att kunna ta sig fram utan att höras eller synas - om man inte ville det. Han hoppade över staketet och stannade vid det närliggande trädet. Irritationen han känt började hastigt växa sig starkare och.. han hade ju inte ätit på ett par timmar. Den nästintill vithåriga flickan, Stephanos flickvän, som en gång hade irriterat honom.. stod bara där, utan någon irriterande Stephano vid sin sida. Hon var helt ensam. Tristan hade övertaget. Precis som han alltid hade. Han gav upp ett kort hånflin åt tanken. Oavsett om Stephano var där eller inte, kunde Tristan hur enkelt som helst grabba tag i den mänskliga flickan och.. göra som han ville. 

Dock slog det honom plötsligt. Stephanos flickvän? Han gav flickan en sista, hastig blick innan han gick bakom trädet och tvingade tillbaka sin mörka form. Tristan bet sig i läppen. >>Den irländska häxlinjen spred ut sig för ett par år sedan. Några utav dess häxor hamnade i Österrike<< 
 
Det hade i alla fall en utav häxorna som tagit hand om Kol berättat. Och Stephano hade så gott som aldrig visat något intresse över att ha en flickvän. 
 
 
Tristans blick drogs åt det röda huset på andra sidan gatan. Häxans ord upprepades i hans huvud. Irländska häxlinjen spred ut sig, några hamnade i Österrike. Han tänkte efter. Flickan dök inte upp i Forgotten Hollow förrän.. två år sedan. Och för två år sedan ägde också ett mord rum på en häxfamilj: som bodde i huset hans blick vilade på. Samma natt mordet hade utförts, hade Tristan stått och pratat med Chanel i hennes sovrum och de båda hade fått syn på ett mystiskt ljussken som uppstod... över torget. Efter det hade den förvuxna barnrumpan börjat gå omkring i Forgotten Hollow, och bosatt sig hos Stephano. 
 
 
Med ett höjt ögonbryn vred Tristan blicken mot flickan. Ett hånleende spred sig över hans ansikte. 
Tänk att världen kunde vara så liten, trots allt. Den person han letat efter befann sig i själva verket i Forgotten Hollow. Hos Stephano, av alla. Flickan måste vara en häxa. Den häxan han behöver för att kunna väcka Aurora. Ja, så måste det vara. Tristan gav upp en djup suck. Han behövde så mycket självdiciplin och tålamod han bara kunde få för att orka handskas med henne. Hon var ju trots allt omogen och förstod då verkligen inte vilka man ska respektera och vilka man kan vara barnslig med. När han tillslut kände sig redo började han gå emot henne. 

Forgotten Hollow - Säsong 2 Avsnitt 7


 
Simstales del 7
 
 

 
 
Chanel och Marlon hade inte stannat kvar i Windenburg särskilt länge efter att de sagt hej då till tvillingarna. De hade som mest bara stannat till på ett café för att dricka kaffe, men inte så mycket mer än det. Chanel hade dock valt att inte gå hem till huset på en gång. Istället hade hon sagt till Marlon att hon, ensam, behövde hämta luft. Det var så många tankar som hade dragits igång i och med James. Så många minnen som kom tillbaka. Inte om James, utan om en annan. En kille som var minst lika gammal som James. Utav samma sort. Om än inte lika känslokall och psykopatisk. Snarare tvärtom. Emret. 
 
Minnen blommade upp inom Chanel. De fick henne att sluta sina ögon för att kunna se dem bättre. Se tillbaka på killen hon spenderade 52 år med, ett halvt århundrande. Emret var någon hon inte hade tänkt på på flera, flera år. Om än känslorna fortfarande fanns där, men inte lika starka som de en gång var. 
 
 
Mirza hade lämnat Evelynne i köket då han bestämde sig för att gå ut och dribbla lite. På vägen ut fick han syn på Chanel som ensam passerat deras hus och fortsatte bort mot gläntan som låg en bit bakom huset. Mirza ville inte verka som om han förföljde henne, och han hade stått en stund och funderat på ifall han skulle gå och kolla till henne eller inte. Chanel kanske ville vara ensam? Eller något annat kanske hade hänt: hon kanske var ledsen? Mirza tog ett djupt andetag. Oavsett vad det kunde tänkas vara bestämde han sig för att gå och kolla till henne.
 
Chanel hade stannat vid den ensamma bänken och hade som mest tittat på floden som forsade nedanför. Hon funderade på allt möjligt. Emret, James, tvillingarna. Men mest funderade hon över sitt liv. Sin barndom. Det hade inte bara varit Emret som allt detta med tvillingarna och James dragit upp, det var också hennes relation med hennes egen far som då och då ploppat upp i hennes tankar. Chanel suckade och slöt sina ögon. Hon koncentrerade sig på ljuden runt omkring henne. Fåglarnas song. Ljudet av forsande vatten. Vinden som med ett lätt tag förde med sig trädens löv. Fotsteg. Chanel suckade återigen då hon trodde det var Marlon som kommit efter henne.
 
 
"Åh... Mirza." utbrast Chanel, något chockat då hon hade förväntat sig att se Marlons alltför bekanta skepnad stå böjd över henne. 
"Hej!" sa Mirza och log åt Chanels överraskade ansiktsuttryck. Hon skrattade lite nervöst. "Gud jag trodde du var Marlon." sa hon och drog efter andan. 
Mirza skrattade, lite smått nervöst han också. 

"Vad händer här då?" undrade han sedan. 
"Nej jag.. öh." Chanel pillade nervöst på sitt hår. Hon svalde. "Jag och Marlon har haft en hel del att stå i, så jag kom som mest bara hit för att få lite luft. Och slappna av." Mirza nickade kort. Stämningen mellan dem var så.. nervös. Nästan statisk. "Jag förstår." han funderade sedan på vad mer han skulle kunna säga.
 
 
De hade pratat om allt mellan himmel och jord fram tills Chanel menade på att det kanske var dags att bege sig hemåt. "Ja jo. Jag ska väl försöka mig på att göra några bra kast innan det blir för mörkt." skrattade Mirza, fortfarande något nervöst. Han hade ju aldrig varit ensam såhär på tu man hand med Chanel förut. Inte såhär länge i alla fall. "Låter som en bra idé." log Chanel. 
 
 
Då de hade börjat närma sig Stephanos hus hade Mirza tagit ledningen och stannat en liten bit framför Chanel. Som i sin tur stannat till och gett Mirza en något förundrande blick. "Jo eh.." Mirza kände med ens hur nervös han blev.
Detta var ju inte direkt genomtänkt, utan han agerade numera bara rent spontant.
"Det finns något eh.. coolt på Stephanos bakgård, om du vill se?
Chanel höjde lite på brynet. Om än ett litet leende kunde tydas. "Öh, visst.
 
 
"Jaha." började Chanel och kliade sig lite i nacken. "Vart är det där..coola då?" hon flaxade omkring lite med blicken, som i ett försök till att se vad Mirza kunde tänkas ha menat. Men allt som fanns var i princip bara sten och träd. Och en bro. I alla fall av det som låg i närheten. Mirza skrattade lite nervöst. Vad skulle han säga? Detta hade kanske varit en dum idé från början, men något inom honom sa ändå att det var rätt. 
"Jo.." började han och svalde. Hans tankar gjorde allt för att komma på något. "Om du bara.. väntar här så jag.. jag ska bara.. jag menar." stammade Mirza. Han ville himla med ögonen åt sig själv. Åt sin egen dumhet. Vad hade han gett sig in på? Han tog ett par kliv framåt så att han hamnade lite bakom Chanel. 
 
 
Det var som om tiden stod stilla. Mirza och Chanel stod med ryggarna emot varandra. Han var rädd. Han hade fortfarande sin gamla kärlek kvar i sitt hjärta och han visste inte om han var redo eller inte. 

Hon var nervös. Trots att hon hade en crush på Mirza fanns fortfarande Emret kvar i hennes tankar. Hon visste att hon var redo. Det hade hon varit sedan länge. 
 
Mirza tog ett djupt andetag. Det kändes som om de stått där i flera timmar, men det hade inte varit så mycket längre än kanske en halv minut. För första gången var han helt ensam med Chanel utan att Evelynne, eller någon från Chanels familj, kom emellan dem. Det var nu eller aldrig. Mirza bestämde sig för att ge det en chans. 

"Mirza jag.." Chanel hade precis vänt sig mot honom. Det var nu eller aldrig. Mirza vände sig hastigt om. Han drog henne närmre sig genom att lägga en arm om hennes midja. Hon verkade inte ha något emot det. 

En kort stund senare och deras läppar möttes. Kyssen var varm. Om än det fortfarande var osäkert men kemin som fanns där emellan kanske, med tiden, kunde leda in dem på ett djupare plan.