Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 3


Simstales del 3
 

 
Tristan hade blivit alldeles omtumlad av besvärjelsen Richie använt för att knocka honom. Det värkte och snurrade i huvudet. Det hade varit en challange att ta sig uppför de långa trapporna, och han hade sjunkit ihop av utmattning då han nått toppen. En stund senare hade han kunnat resa sig och ta sig till närmaste soffa i allrummet. Men inte längre än så. Han orkade inte. 

Trots allt kunde han inte klandra Richie för det hon gjorde. I normala fall hade han varit rosenrasande och förmodligen försökt göra slut på henne.
Men inte den här gången. Kanske var det för att han var så trött? 
Eller också kanske han.. bara inte var så omänsklig. 
 
***
 
 
Chanel sprang det fortaste hon kunde hemåt. Aurora hade ändå varit upptagen med att sätta tänderna i alla de människor som var olyckliga nog att befinna sig på torget, och det hade tagit emot för Chanel att bara stå där och se på. Men det fanns ingenting hon kunde göra: förutom att hämta Tristan.
 
 
Chanel blev förvånad av synen av Tristan som låg utslagen på soffan.
"Är du vaken?" Chanel slog sig ner intill Tristan och petade lite på honom. Han ryckte som mest till och tog stöd av sin armbåge för att halvt som halvt sätta sig upp. "Hur står det till?" log Chanel då han tittade upp på henne. Tristan suckade och lade ner huvudet igen. "Bara bra."
 
"Alltid en sådan martyr." Chanel suckade hon med. Hade det varit bara bra hade han inte legat och sett så.. utslagen ut.
Dessutom var Aurora ute, alltså måste något ha hänt.
"Okej, inte bra då." suckade Tristan besvärat.
"Tänk att du har blivit så känslokall Tristan." sa Chanel. 
Tristan harklade sig. "Vadå känslokall?
"Du förstår nog vad jag menar. Och stänger ute allt och alla har du börjat göra också.
Tristan stirrade upp i det höga taket. Jo, det var ju faktiskt sant. Han hade börjat bli mer och mer introvert med tiden. Men som om det spelade någon roll. Det var ju inte som att Chanel eller någon annan tog skada av det.
 
"Jag sprang förresten på Rory." Chanel avbröt tystnaden som uppstått. 
"Jag antar att hon har med detta att göra? Alltså att du ligger här helt utslagen.
"Mhmm." mumlade Tristan. 
Chanel drog ett djupt andetag. "Vi kan ta det som hände sen så kan du vila upp dig först.
 
 
"Du kan sitta kvar ifall du vill." mumlade Tristan till svars. Chanel slog ner med blicken. Hon funderade. 
För första gången på väldigt länge verkade Tristan vara så.. sårbar på något sätt. Inte för att han hade fått det att verka så, utan det var snarare en känsla hon fått. Hon hade inte sett honom på ett sådant här sätt sedan.. åtminstone medeltiden. På den tiden då de alla var mänskliga.
Tristan, Aurora, Kol och Chanel. 
Chanel gav upp en suck. 
"Du verkar nästan mer besvärad än vad jag är." sa Tristan och gjorde ett försök till att skratta, men det slutade med att han fick en rejäl hostattack istället. 
 
"Jag tänker bara." sa Chanel. 
"På vad?" undrade han. Chanel svalde. "Nej, jag är bara barnslig." sa hon och skakade på huvudet.
"Vadå barnslig?
Chanel drog lite lätt på smilgroparna. "Jag tänkte bara tillbaka på tiden då du var en sårbar tonåring som tog hand om mig."
Tristan hostade till. "Huh det var ju typ.. tusen år sedan!
Chanel vände sig mot honom istället.
"Tusen år eller inte. Du räddade ju mig. Du gjorde något du absolut inte behövde. Och jag beundrade dig så mycket för att du vågade. Det gör jag fortfarande.
"Pff. Det var ju inte som att vår far var läskig." suckade han. 
Chanel himlade med ögonen. Han förstod uppenbarligen inte hennes poäng med det hela. 
"Det tyckte du då i alla fall!
"Inte vad jag minns." 
Chanel suckade besvärat. "Åh Tristan, du fattar inte poängen.
 
***
 
 
>>Vad är poängen då?<< 
>>Att du var en god person och jag vill att du ska minnas honom.<< 
Tristan fnös. 
>>Trots att du var en tonåring med egna intressen så valde du att ta hand om mig, även fast du inte behövde.<<
~~ 
>>Kommer du inte ihåg hur du brukade svinga runt mig i luften?<< 
>>Ja det är klart. Och varför skulle jag inte ha tagit hand om dig? Det var ju inte som att han tänkte göra det.<<
>>Precis. Du kunde inte låta honom kasta bort mig. Och du stod upp för mig trots att du var rädd för honom.<<
 
 
>>Kommer du ihåg den där gången när du skulle ta med mig på en marknad, och jag blev ledsen och kramade om ditt ben?<< 
>>Ja.<< 
~~ 
"Du behöver inte vara ledsen, Chanel." Tristan tittade ner på den ljushåriga flickan som kramade om hans ben. 
"Men varför får dem vara med deras mammor och inte jag?" snyftade Chanel där hon iakttog några av de andra barnen som befann sig framför dem, i sällskap av deras mammor. Hon förstod inte varför inte hon också kunde få ha sin mamma här med henne. Plötsligt kände hon ett par händer om sig, och hur hon strax därefter åkte upp i luften. "Därför det är upp till herren att avgöra vem han vill ska komma hem igen." sa Tristan och log åt Chanel. "Och han tyckte helt enkelt att det var hennes tur." fortsatte han, och torkade sedan bort några av de nya tårar som rann längs med Chanels kinder.
"Men varför säger han då att det är mitt fel?" undrade Chanel. Hon förstod inte.
Tristan sa alltid att det var Guds vilja, medan deras far stod fast vid att det var Chanels fel.
"Han är bara arg på Gud, men behöver någon annan att ta ut den ilskan på.
Tristan suckade medan han kramade om Chanel lite hårdare. "Allt kommer att bli bra igen, Chanel. Någon dag.
~~ 
>>Jag blev ledsen för att jag saknade mamma därför jag såg andra barn med deras mammor. Sen kände jag mig återigen skyldig till hennes död eftersom vår far alltid påstod att det var mitt fel att hon dog. Men du lyfte upp mig och sa att det var Guds vilja att hon skulle komma tillbaka till himlen. Sen lovade du att allt skulle bli bra.<< 
 
***
 
 
"Chanel jag är inte honom längre." sa Tristan och placerade en hand för sitt ansikte då dunkandet i huvudet övergick till en riktig värk istället. 
"Därför är poängen att försöka få dig att minnas honom. Ditt mänskliga jag.
Tristan suckade. "Det är försent för det." 
 
 
"Vadå försent?" Chanel spände blicken i honom. "Det är aldrig för.."
"Ibland är det det." han avbröt henne. "Jag fattar att du vill ändra mig. Tro mig, ibland vill jag ändra mig själv.
Men jag glider ifrån den personen mer och mer ju längre tiden går.
 
Chanel kämpade för att hålla tillbaka de tårar som tryckte. Det var inte bara för de ord som nyss sagts, utan också för bilderna som ploppat upp i hennes tankar då hon tänkt tillbaka. Hon drog blicken till golvet istället medan hon försökte kväva en snyftning. "Chanel.." Tristan kravlade sig upp såpass att han återigen stödde sig på sina armbågar. Chanel försökte kväva ytterligare en snyftning men misslyckades.
  Plötsligt kände hon en arm om henne. Tristan.
"Snälla, var inte ledsen." sa han och försökte ge henne ett leende då hon tillslut mötte hans blick. 
Han hade egentligen behövt fortsätta ligga ner eftersom det började snurra i huvudet igen.
Men hans syster var ledsen och huvudvärk och yrsel kunde inte hindra honom från att försöka trösta henne.  
  Hon betydde trots allt alldeles för mycket. 

Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 2


Simstales Del 2 
 

 
Den kyliga nattluften fyllde Chanel och hon blev med ens avslappnad. Hon gillade att ta promenader under den stjärnklara himlen. Natten bar med sig helt andra energier, än när dagsljuset lös upp världen. Chanel hade inga planer på att gå hem ännu. Det kanske inte fanns särskilt mycket att hitta på just i Forgotten Hollow men bara att vara ute i naturen räckte gott och väl. 

Hon begav sig till torget. Till sin besvikelse var torget inte sådär ödsligt som det annars brukade vara såhär sent. Några personer hade stannat kvar, och Chanel ifrågasatte hur i all världen dem kunde göra det. Forgotten Hollow hade trots allt ett rykte: därav hade människorna i flera generationer hållit sig borta från staden så fort skymningen började. Chanel gav en förbipasserande kvinna ett leende, som kvinnan besvarade. Hon suckade.
  Dem borde inte vara här.
 
 
Aurora stannade upp en bit ifrån torgets mitt. Hon fnös åt synen av hennes syster. Kort därefter gav hon ifrån sig ett kort hånskratt. Tänk att det hade gått över tvåhundra år och Chanel såg fortfarande lika vilsen ut. Om än hennes systers ansiktsuttryck också talade om att hon oroade sig för de mänskliga personerna runt omkring henne. Typiskt Chanel
 
Men henne kunde Tristan stå ut med. Chanels eviga tjat om vad som var rätt och inte rätt. Hennes patetiska godhet, där man skulle bry sig om allt och alla. Aurora hade länge försökt få Chanel att förstå att man inte alltid kan böja sig för allt och alla. Livet funkar inte så. Man måste också göra det man själv vill. Och som vampyr fick man många privilegier att dessutom kunna göra så. Det var ju inte som att mänskliga liv spelade någon roll.
Men det såklart, varför skulle Tristan ens störa sig på perfekta lilla Chanel. God eller inte. 
  Aurora fnös igen.
 
 
Hon svassade sig fram till Chanel som i sin tur slöt sina ögon då hon kände av en alltför väl bekant närvaro.
Chanel svalde. "Säger man inte hej kanske?" sa Aurora och tittade ner på sina naglar. 
"Det var ju faktiskt några hundra år sedan." fortsatte hon. "Eller förlåt, du kanske inte såg mig.
Chanel suckade. "Du behöver inte försöka håna mig Rory.
 
 
Chanel vände sig om och fick tvinga tillbaka ett skratt. "Vad?!" utbrast Aurora som läste av Chanels min. 
"Bara för att du inte har varit instängd sedan 1700-talet!" fnös hon. 
"Förlåt, jag förväntade mig faktiskt inte att se så gammalt mode.." mumlade Chanel. 
"Hur känns det att vara fri då?" fortsatte hon sedan i ett försök att byta samtalsämne. Aurora kunde ju trots allt ta väldigt illa vid sig och fortsätta gå på om det i flera år. "Vad tror du?" Auroras blick vandrade bort från Chanel till de människor som gick omkring en bit ifrån dem. "Hur ska jag kunna veta hur det känns för dig?" sa Chanel.
 
Aurora fnös. "Värst vad bitchiga vi blev här då." Chanel svalde.
"Nåja. Det var inte på grund utav dig jag kom hit. Du får ursäkta mig lillasyster men jag är... utvsluten." sa Aurora och svassade sig förbi hennes syster. Chanel tänkte säga något men Aurora avbröt henne precis innan hon ens hann öppna munnen.
 
  "Och, det är bäst för dig att din patetiska medkänsla inte kommer i vägen.

Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 1


 
Simstales del 1
 
 

 
Det tog ett tag för Richie att förstå hur man skulle bära sig åt, trots Tristans tappra försök till att förklara. Men han själv var ju ingen häxa och kunde enbart gå på det han sett andra häxor göra. Tillslut tycktes de latinska orden komma rätt och det dröjde inte länge förrän de viskningar som hördes från kistan upphörde.  
 
 
"Jag tror.. jag tror jag lyckades!" utbrast Richie, en aning chockad över det faktum att hon nyss läst ut en.. trollformel. "Ja det verkar så." sa Tristan och stegade fram till kistan. Hans blick sjönk ner till den och alla hans tankar hamnade på Aurora. En plötslig känsla av ånger sköljde över honom. En del utav honom hade länge tvivlat på ifall det verkligen var en så bra idé att väcka henne. Hon var ju trots allt.. inte som alla andra.
 
Tristan kom tillbaka från sina tankar då han fick syn på en gestalt i ögonvrån, som försökte passera honom.
"Stopp!" utbrast Tristan och sträckte ut en arm framför Richie. "Vadå?" undrade Richie förvirrat. 
Tristan suckade. Det borde väl vara rätt uppenbart varför hon inte ska gå i närheten av kistan? 
"Stanna bakom mig." sa han bara. Richie fnös. "Varför då?
Tristan suckade igen och skakade lite på huvudet. "Därför Aurora har sovit i över tvåhundra år. Hon är nog bra hungrig och.." han avbröt sig själv då en smäll inifrån kistan hördes. "Även om du är en häxa så är du fortfarande mänsklig.
 
 
Richie lade armarna bestämt i kors. "Ja men om du gör mig till en vampyr nu på en gång så..
"Pff." Tristan avbröt Richie. Han himlade med ögonen. "Tror du det spelar någon roll? Du har inte en chans mot Rory. Mänsklig eller vampyr."
Richie spände blicken i Tristan som vände sig mot henne.
"Jaja. Men vad väntar du på?"
"Vadå väntar på?" Tristan lade sina armar i kors.
Richie fnös. "Jag höll min del av dealen. Nu är det din tur!"

Tristan gav ifrån sig ett kort hånflin. "Jag skulle gärna förvandla dig men.. jag är rädd att det finns ett problem." Richie höjde på sitt bryn. Problem? Vadå för problem? Tristan lovade ju att han skulle förvandla henne.. varför, varför gjorde han såhär? "Vadå för problem?" utbrast hon.
Tristan suckade. "Häxor kan inte bli vampyrer. Jag är ledsen, men så är det."
Richie kände hur det började koka inom henne. Inte bara ilska men också förtvivlan.
"Du lovade faktiskt!!" utbrast hon, och kände hur tårarna började rinna nerför hennes kinder. 
Tristan suckade åt den förtvivlade flickan. En del utav honom kunde dock inte hjälpa att tycka synd om henne.
Han hade ju trots allt byggt upp en förväntan hos henne. för att sedan göra henne förkrossad. 
Men, det var ju inte hans fel att häxor inte kunde bli vampyrer.
"Jag vet." sa Tristan och suckade igen. "Men vad ska jag göra åt saken?" 
 
 
Richie var så arg. Rosenrasande. Hon försökte memorera några formler hon läst igenom i boken och lyckades nätt och jämnt minnas några. I sin ilska lyckades hon uttala de latinska orden rätt. Hon hade ingen aning om vad dem gjorde. Men i och med att Tristan, utan att hinna reagera, flög till marken och blev medvetslös antog hon att hon måste ha kommit över en formel kraftfull nog att slå ut en vampyr.  
 
Kort därefter mindes hon att hon nyligen väckt en annan vampyr. Tristans ord om hur Aurora sovit i över tvåhundra år ekade i hennes huvud.
Hon var tvungen att ta sig ut därifrån innan Aurora tog sig ut från kistan.
 Med hjärtat i halsgropen började hon springa. Det fortaste hon kunde. 
 
 
Richie hann inte längre än till mitten utav det gigantiska rummet, när alla lampor plötsligt slocknade. 
Hon stannade upp. Hennes andetag var kraftiga. Hjärtat slog hårt. Vad är det som händer?
 
 
Plötsligt började alla lampor sakta men säkert tändas igen. När Richie lyfte blicken för att fortsätta möttes hon utav två lysande ögon som stirrade in i hennes sjöblåa. Aurora spände blicken i Richie, om så bara för en kort stund innan ett hånleende spred sig över hennes omänskliga ansikte.
"Smart drag." flinade hon. 
"V-va?" stammade Richie. "Smart att knocka den enda som kan skydda dig från... juste, mig!" skrattade Aurora. 
Hånleendet försvann och hennes ansikte tog ett nytt uttryck. Den här gången såg det snarare ut som om hon gav Richie en bitch-blick.
 
 
Aurora gav ifrån sig ett hånskratt samtidigt som hon svassade sig närmre Richie. "Du förstår.." började hon och lade huvudet lite på sned.
"Nu när Tristan är medvetslös så.. är det bara du och jag här.
Richie svalde. "Hur kan du vara så säker på det? Chanel eller någon annan kanske är här..
"Schh." Aurora placerade ett finger mot Richies mun. "Hör du inte?" sa hon och lät en stund av tystnad uppstå.
"Nej juste.. du är ju mänsklig. Såklart du inte hör." Aurora drog bort sitt finger från Richies mun. 
"Hade någon annan varit hemma hade jag hört dem.

"Ojoj.." sa hon sedan. "Det verkar inte finnas någon som kan komma till undsättning."
Aurora snörpte på munnen då hennes markant tillgjorda röst tystnade.  
Richie började återigen att andras kraftigt då hon kände paniken som spred sig.  
Aurora skrattade. "Du förstår.." sa hon och tog ett hårt tag om Richies hals. "Precis som min kära bror sa så.. har jag inte ätit på tvåhundra år.
Richie kved till då Auroras grepp hårdnade. 
"Jag har då inga planer på att låta dig gå.. än." hånlog Aurora medan hon drog sönder den höga kragen på Richies tröja.
Det var det sista Richie kunde förnimma innan allt blev svart. 
 
 
Den ljushåriga flickan hade åkt i golvet med en kraftig duns då Aurora släppt taget om henne. Hon hade försvunnit från sitt medvetande nästan samma sekund som Aurora satt sina tänder i hennes hals. "Vekling." hade Aurora sagt innan hon vänt både flickan och hennes bror ryggen, och begett sig upp från källaren. Huset hade då inte förändrats särskilt mycket sedan sist. Det hade förmodligen inte Forgotten Hollow heller gjort. Eller...?
  Aurora slog upp de tunga portarna med en enorm kraft och svassade sig ut från herrgården. 

Den stjärnklara himlen, de gamla gatulykterna och silhuetter av de hus som låg nedanför kullen var det som stod i hennes väg - av vad hon kunde se nu. Men förhoppningsvis fanns det annat någonstans där ute i natten. Mänskliga kroppar som producerade den där röda vätskan, som smakade så bra.
En smak hon inte känt på över tvåhundra år, förrän idag. Men den ljushåriga flickan var inte nog. Aurora behövde mer.
  Och mer skulle hon ta.