Conley - Sooner or later the truth will come

Detta är alltså sista delen av Conley eftersom jag kommer att sätta dem på en "kreativ paus". Jag kommer att behöva den tiden till att få färdigt den kommande delen i storyn som just nu är ett enda virrvarr, om jag ska vara ärlig. Men under tiden ska jag försöka uppdatera här med annat, mitt projekt bla.
 
Jag ska försöka komma tillbaka med Conley inom två veckor i alla fall :) 
 
.. i och med att detta är sista delen innan pausen tänkte jag släppa inlägget tidigare istället. So here you go, sisådär nästan midnatt! 
 
Någon timme efter frukost bestämmer sig Dean att det är dags att berätta för Stella. Han kallar upp henne till övervåningen och till en början tror Stella att hon gjort något fel, med tanke på hur allvarlig Dean verkade vara. 
"Jo.." började Dean. "Killen du träffade i parken igår.. du minns honom, va?" 
Stella skrattade till. "Hur skulle jag kunna glömma honom." 
Dean harklade sig. "Ja jo.. sant." 
"Vad är det med honom?" Stella höjde frågande på ögonbrynet. Deans blick hade lämnat henne och verkade istället lägga fokus på golvet. "Pappa.. jag är inte, umm, kär i honom om det är det du tror." 
"Nej nej. Det är inte det. Men det är något du måste veta." 
Dean harklade sig igen. "Den killen var inte bara vem som helst." 
Återigen höjde Stella på ögonbrynen. 
"Han är... han, umm.. är din bror." 
 
 
En långvarig tystnad utbröt mellan dem. Stella hade inte mage att titta på honom. Ytterligare en bror? 
Vad mer kunde han tänkas hålla hemligt. Trots att hon egentligen kände en känsla av svek från Dean, kunde hon inte vara arg på honom. Hon visste inte bakgrunden, vad som kanske hände.. men med tanke på hur det var med James skulle det inte förvåna henne om den där killen var ytterligare en han kan ha struntat i. 
"Jaha.." mumlade Stella. "Ja men.. kul att få en bror till." hon tittade upp, ett leende hade spridit sig över ansiktet. 
Dean svalde. Egentligen bör han lägga alla korten på bordet, nu på en gång. 
Han harklade sig ytterligare en gång. "Det slutar inte där." mumlade han med låg stämma. 
"Du har faktiskt ytterligare en bror.. fast en som är ännu äldre. Typ i James ålder." 
Stellas blick for mot honom. "Varför har du inte berättat allt det tidigare?" 
Dean suckade. "Jag ville vänta tills du var lite äldre.. och tja, nu är du ju gammal nog att höra sådant här." 
 
 
Stella kunde för sitt liv inte förstå hur han kunde ha så många barn han inte verkar bry sig om. Och vad är det med Stella själv som är så speciellt? Varför kan han ta hand om henne, varför just henne, men inte de andra? 
"Varför är jag den enda du tar hand om?" 
Utan att svara på hennes fråga reste sig Dean upp. "Är du hungrig?" 
"Men.. pappa varför.." 
"Jag tänkte slänga ihop en sallad eller något. Säg till om du vill ha." avbröt han henne med. 
Stella tittade fundersamt efter honom när han försvann ut från sovrummet. 
Han hade ju varit ärlig såhär långt.. vad var det nu som var fel, eller var det ytterligare hemligheter han inte ville dela med sig av? 
 
 
Efter en liten stund bestämde sig Stella för att göra Dean sällskap i köket istället för att sitta uppe och fundera.
Kanske kunde hon fortsätta envisas, och kanske skulle det få honom att svara på hennes fråga. 
"Varför svarar du inte?" 
"Ah, så du vill göra mig sällskap?" återigen undvek han hennes fråga. 
"Meeeen..." 
 
 
Dean suckade. Vad skulle han svara? Förlåt men jag hade inget val eftersom din mamma mer eller mindre övergav dig. Det gick ju liksom inte. Han ville inte heller smutskasta Katrina, även om det var hon i detta fallet som tagit ett själviskt beslut och tvingat på honom ansvaret om Stella. Även om det i grund och botten var en bra grej, kände Dean att det kanske hade kunnat bli annorlunda ifall Katrina inte gjort som hon gjort. 
 
 
Att ge med sig var inte Stellas starkaste egenskap. Tvärtom. En mer envis unge fick man leta efter, tyckte i alla fall Dean. Han hann så gott som inte ens sätta sig och äta innan hon viftar med sin fria hand framför honom och ropar "Hallååå?" 
"Snälla Stella!" Dean höjde rösten något. Han förstod mycket väl att hon ville veta, men innan han kunde ge henne något svar var han tvungen att komma på en enklare och bättre förklaring - men Stella gjorde det omöjligt för honom att kunna tänka.
"Det hjälper inte att tjata!" 
 
 
Efter den något pinsamma tystnaden som uppstod vid brunchen valde Stella att gå ut för att hitta Susie. 
Hon förstod inte varför blev han plötsligt så hemlighetsfull, och sedan arg på henne bara för att hon vill veta varför saker och ting är som dem är. Stella suckade tyst för sig själv medan hon kramade om sin katt. 
Hon var glad att hon i alla fall hade Susie att vara med när livet inte var enkelt, och när hennes pappa inte gjorde det bättre för henne. 
 
 
Det var inte förrän framåt eftermiddagen Dean kände att han fått fundera klart. 
Även om allting egentligen fortfarande var ett enda stort virrvarr för honom, så hade han ändå kommit på en bättre förklaring och därmed ett bättre svar på Stellas fråga. 
 
 
Så snart Stella kommit in igen ber han henne att sätta sig hos honom. "Förlåt att jag höjde rösten förut." 
Stella rykte lite lätt på axlarna. "Det är okej." 
"Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga." började han. 
"Men, jag vet att det verkar konstigt att jag endast har hand om dig och ingen annan." 
Stella nickade kort. Hon bestämde sig för att inte säga något förrän han talat till punkt. 
Förhoppningsvis skulle hon inte behöva tjata sig till ett ordentligt svar. 
"När det gäller dig och.. Adam. Ni två är dem enda som är helsyskon, och när det tog slut mellan din mamma och mig så.. eh, ja. Det blev bara så att hon tog hand om honom och jag om dig. Vi levde våra liv på olika håll och så har det bara fortsatt att vara så. Och vad gäller dina andra två bröder så var jag ung när dem kom, och jag ville helt enkelt inte bli pappa så tidigt.. sedan har dem liksom haft sina egna liv. Ja, du förstår nog hur jag menar." 
Stella nickade kort igen. "Så.. du och mamma bara hade en deal eller vad?" 
"Typ så ja. Men missförstå mig inte, det är den bästa dealen jag någonsin haft." Dean log. 
Stella besvarade leendet. "Tror dig."