Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 7


Simstales del 7
 

 
Det var efter mycket om och men som Tristan tillslut lyckades göra sig fri från dem andra och ta sig ut från herrgården.
Han hade suttit inne ett bra tag och kände att han behövde komma ut därifrån. Ensam. 
 
Väl ute försökte Tristan dra på sig ett lättsamt leende som för att försöka kväva den tomhet han kände inom sig,
och i alla fall försöka se världen som lättare eller åtminstone ljusare. 
  Men den kändes ändå inte densamma utan Aurora. 
 
 
Han hade tagit sig över bron och gått längs med bergen. En promenad som tagit honom säkerligen över två timmar. Om inte mer. Telefonen hade efter kanske en timme börjat vibrera som aldrig förr i fickan, varpå Tristan hade stängt av den. Han förstod familjens oro och deras vilja att finnas där och stötta honom. Men ibland fick de helt enkelt försöka förstå innebörden med jag vill vara ensam - det betydde inte att han skulle försvinna iväg någonstans, eller göra något dumt mot sig själv. Bara det att han behövde tid för sig själv. 

Då Tristan kom tillbaka till själva samhället stannade han upp en liten bit ifrån bron, och blickade upp mot herrgården. Han kände inte för att gå hem. Inte än i alla fall. Att få gå runt i friheten hade på ett sätt fört honom tillbaka till tiden då han en gång var mänsklig. En pojke vars största intressen hade varit just det naturen kunde erbjuda. Men det hade också varit intressen som inte passade sig för hans familj, särskilt hans far, som tvingat honom att överge dem eftersom han ansåg att Tristan bara skulle bli en vandrare senare i sitt liv. Hans far hade varit extra hård mot honom eftersom han var den äldsta sonen, och en dag skulle ta över hans plats som Count. Tristans intressen hade helt enkelt inte passat sig för en rikemanspojke.
 
Men för ögonblicket här och nu var det som om hans fars ord aldrig blev sagt, och som om det var fritt fram att bara kunna löpa fritt i naturen.
  Han kände sig helt enkelt fri. 
 
 
Tristan tog sig till den närliggande sjön istället. Ljudet av rinnande vatten hade alltid varit ett fridfullt sådant hos honom, och kanske kunde det hjälpa honom känna sig bättre. Det hade i alla fall kunnat göra honom fri från det mesta av den ångest han haft problem med under alla sina tusen år på denna jord. Han fnös åt sig själv. Tusen år hit och tusen år tid. Chanel hade på ett sätt haft rätt om honom i den stunden hon försökte få honom att minnas sitt mänskliga jag, och Tristan själv hade då ljugit henne rätt upp i ansiktet genom att säga att han inte längre var den där personen.
För trots allt så var han ibland fortfarande den personen, bara det att han hade svårt att visa det för andra.
 
 
Tristan hoppade upp på en utav de högre stenarna och skulle precis till att sätta sig ner då ett ljud fångade hans uppmärksamhet. Han stod kvar och blickade åt det hållet, men kunde först inte se någonting. En kort stund senare dök det dock upp en annan person, som kom utgåendes från den mindre skogen. Tristan insåg med ens att det var en annan vampyr, och han kände igen henne då han sett henne stryka runt lite här och var förr. Men det var även något mer som var bekant med henne. Något han först inte kunde sätta sitt finger på, förrän han mindes tillbaka till en specifik pratstund han haft med Celestia då han kom tillbaka till Forgotten Hollow. Celestia tillsammans med Caleb hade tagit reda på vem den andra vampyren som hade en liknande sjukdom som Kol var. Hon hette tydligen Jenny och tillhörde Stephanos familj. 

Tristan spände sin blick i vampyrflickan framför honom. Mörkhyad, inte smal men inte heller tjock, kort hår och brukar oftast bära kjol varpå hon tydligen alltid hade en särskild accessoar på sitt lår. Han höjde lite på sitt bryn. Nog måste det vara den här Jenny som befann sig där borta. 
 
 
Med en lätt suck över det faktum att detta skulle innebära slutet på hans härliga stund för sig själv, stegade Tristan närmre Jenny. Då hon var på väg därifrån harklade han sig för att fånga hennes uppmärksamhet. 
"Visst är det du som är.. öh, Jenny? Från Stephanos klan?" frågade han då han kommit lite närmre. 
"Känner jag dig?" undrade hon varpå hon höjde ett skeptiskt bryn mot honom, 
Tristan skrattade lite nervöst. "Nej men.." började han och suckade sedan. Hur skulle han förklara att han kände till hennes sjukdom på bästa sätt? Han harklade sig igen. "Okej, få inte typ panik. Jag lovar att jag inte är så farlig som Stephano alltid får mig att framstå.." började han men hann inte säga färdigt sin mening förrän Jenny med en otrevlig ton sa "Det var inte svaret på min fråga.

"Jaja. Jag råkar vara Tristan." sa han. "De Lamothe.
"Jaha.. den Tristan De Lamothe.
"Ja DEN Tristan, om man vill uttrycka sig så." sa han och bet sig irriterat i läppen för att inte häva ur sig en kommentar om hennes attityd.
"Anyways, min ena bror råkade ut för en konstig sjukdom som fick honom att tappa kontrollen och sakta men säkert börja förvandlas till ett monster. Låter denna sjukdom bekant?
Jenny gav honom en förvirrad blick innan hon skakade lite på huvudet. "Va? Vad sa du?
Tristan himlade med ögonen. "Att jag vet om din sjukdom.
"Hur då?
"För att min bror drabbades av samma sak. Och jag har botemedlet.
Jenny höjde sina bryn. "Så.. så det finns alltså ett botemedel?! Och du är säker på att det funkar?
Plötsligt tändes en gnutta av hopp inom henne. Kanske hon äntligen skulle få bli fri från mörkret. 
"Ja det funkade på min bror i alla fall.
"Okej. Visa mig!
 
 
"Vad har hänt med ditt ansikte förresten?" undrade Jenny då de nästan var framme. 
Tristan stannade upp och blicken sjönk till marken. "Det kanske var en dum fråga." sa Jenny då hon lade märke till hans reaktion. Om än hon inte kunde släppa blicken från de pulserande ådrorna på sidan om hans kind och runt ögonen. Tristan skakade sedan på huvudet. "Nä jag.. har bara inte ätit på bra tag." sa han bara och började gå vidare mot dörren. Han hade faktiskt själv ingen aning om hur han såg ut. Han hade inte förmått sig själv att titta i spegeln. Ärligt talat ville han helst inte se åt sig själv efter det han råkade göra mot Aurora. 
 
 
"Damerna först." sa han strax därefter och gjorde ett försök till att le åt Jenny där han stod och höll upp dörren för henne. När de sedan kommit in i hallen stannade Jenny till och såg sig lite omkring. "Jag trodde inte att det skulle se ut såhär på insidan.. faktiskt." Tristan stannade även han upp och vände sig mot henne. 
"Det brukar väl se annorlunda ut på insidan, antar jag.
"Sant.
"Är det bara du här?" undrade hon.
"Öh.. nej. Vadå, är du blyg?"
"Nej jag vill bara inte vara delaktig i något som kan skada er.. ifall jag förlorar kontrollen.
Tristan gjorde ytterligare ett försök till att le åt henne. 
"Ah, du behöver inte oroa dig för det. Vi hade ju som sagt Kol med samma sjukdom. Klarade vi av honom klarar vi nog av dig. Dessutom stiger du in i ett hus som tillhör gamla vampyrer.. eller ja, den yngsta av oss är väl närme 300 år gammal och den äldsta är lite över 3000 år." förklarade han och fortsatte sedan in mot allrummet. Jenny följde efter.
"Då kan jag nog känna mig lite lugnare i alla fall. Vad är botemedlet förresten?" undrade hon på vägen. 
"Blodet från en originalvampyr. Och vi råkar ha en sådan som.. tja, tillhör familjen."
 
 
"Detta borde väl räcka." sa Emret samtidigt som han höll upp vinglaset han precis fyllt upp med sitt blod framför sig och räckte det sedan till Jenny. 
"Bon appetit." sa han då hon tog emot det. Emret gjorde sedan en hastig äcklad grimas åt Tristan som ställde sig bredvid honom. "Vad?
"Nog för att jag har smak för blod, men vampyrblod.." Emret avbröt sig själv då han fick en kräkreflex bara av tanken. Tristan snörpte på munnen åt honom som för att signalera att han höll med, innan han vände sig åt Jenny igen som verkade dricka utan några större problem. 
 
 
"Det var faktiskt inte så dumt." hojtade Jenny och log åt Emret som gjorde ytterligare en äcklad grimas. 
"Nå, hur känns det?" undrade Tristan. "Någon skillnad ännu?" varpå Jenny ryckte på axlarna. 
"Inte vad jag kan känna.
Tristan höjde först lite på sitt bryn. Men å andra sidan hade Kol fått ett anfall och de fick tvinga i honom blodet, och effekten hade kommit nästan på en gång då han blivit lugn strax därefter. Jenny hade ju ingenting sådant för tillfället så effekten kanske inte skulle vara lika uppenbar på henne.. än. 
"Är inte det lite skumt?" sa Emret. 
"Kol hade ju ett anfall medan han fick i sig blodet.. därav kanske effekten var mer märkbar?"
 
 
Tillsist hade hon fått i sig allting och en kort stund gick innan hon plötsligt började känna sig yr. 
Jenny sjönk ihop på golvet. Hela hon började strax därefter skaka. Tristan och Emret kollade förvånat ner på henne där hon satt. "Men.. va?" utbrast Tristan. Han sjönk sedan ner på huk intill henne. 
"Hur är det?" frågade han dock utan att få något svar. "Öh, kan du höra mig?
"Uhm.." hördes en svag röst säga. "Ska det verkligen.. verkligen bli såhär?" varpå hon hastigt lutade sig framåt då allt blod hon nyss druckit kom tillbaka upp igen. 

Tristan förstod ingenting. Hade hon verkligen samma sjukdom som Kol? Annars borde hon väl inte ha reagerat såhär? Jenny i sin tur kände hur hon sakta men säkert åter började glida in i mörkret. Hon förlorade åter kontrollen.
 
 
Det hela gick på ett par sekunder och Emret hann precis grabba tag i den förändrade Jenny innan hon fick chansen att anfalla Tristan, som suttit på huk precis intill henne. "Okej.. öh, säg vad jag ska göra och det fort tack." flämtade Emret som fick kämpa med att hålla fast Jenny.
 
 
Tristan reste sig hastigt upp och blickade omkring. "Öh.." började han och försökte fundera ut vad de kunde tänkas göra med henne tills anfallet skulle gå över - om det nu skulle det. Herrgården hade dessvärre inga vidare rum som skulle kunna hålla en vampyr som tappat kontrollen hur länge som helst. Källaren var inte heller någon idé eftersom det inte fanns någon dörr att stänga igen. "..." Emret svor åt Tristan som bara stod där och glodde runt omkring sig. "Jag funderar, okej?!" ropade Tristan ut och Emret fick snart hjälp av de andra som först stått och kollat på i chock. 

"Öh.. vi.. öh.." började Tristan strax därefter. "Stephano kanske har något bra rum vi kan stänga in henne i tills vi hittar det botemedel som funkar." fortsatte han. "Mot den där Stephano då." sa Emret och började därefter styra ut Jenny mot hallen. 
 
 
"Alltså.. är du verkligen säker på att du kan hålla fast henne?" undrade Tristan medan de två killarna gick med Jenny mot dörrarna. "Såklart jag kan. Du ser väl att det inte är några problem?" hojtade Emret till svar varpå Tristan som mest harklade sig. Var det bara han eller hade Emret blivit.. svagare? Det var knappt att han orkade hålla fast Jenny, som annars inte borde vara några som helst problem för en 3000 årig originalvampyr. "Du vet, jag kan hjälpa.." började Tristan men Emret fnös som mest åt det hela. 
 
 
"Woops..!" utbrast Emret då de kommit utanför dörren och Jenny lyckades slita sig ur hans grepp. 
Tristan suckade besvärat. "Om du hade låtit mig hjälpa till så.." varpå Emret skakade på huvudet. 
"Okej.. visst, hon var nästan starkare än mig.
"Och hur kommer det sig?" undrade Tristan medan han kollade efter Jenny som försvann bort genom mörkret. 
"Lång historia som vi kan ta en annan gång. Men kortfattat så har häxorna någon form av spärr på oss originaler numera. Vi har därför inte tillgång till vår fulla styrka eller krafter." suckade Emret. 
"Men från det ena till det andra så kanske vi bör skynda efter henne?" fortsatte han sedan. 

"Öh jaha. Javisst. Även om jag hellre känner för att gå efter henne så bör vi nog säga till Stephano ändå. Hon är ju trots allt en del av hans familj så.. de kanske kan göra något?" sa Tristan medan de två börjat gå åt det håll Jenny försvunnit mot. "Vänta.." Emret vände sig åt honom. "Stephano, var det den där arga mannen med blommor i håret som en gång tillhörde er?" Han hade ett vagt minne av en kort story om någon kille vid namn Stephano som tydligen hade ett jävla humör, från tiden då han fortfarande var tillsammans med Chanel. "Ja det är han." svarade Tristan och suckade återigen. "Har han lärt sig att chilla ännu då?" flinade Emret varpå Tristan fick kväva ett skratt. "Om det ändå vore så. Nä, Stephano är alltid Stephano. Pojken med otroliga svårigheter att överhuvudtaget lyssna på vad andra säger. Stackarn går i taket för minsta lilla. Och tänk bara på sen när vi väl är där att försöka hålla dig lugn med honom. Han är envisare än satan själv och skriker mer än vad han lyssnar - som sagt är han knappt kapabel till att göra det. Så det värsta man kan göra är att tappa tålamodet, bli arg och skrika tillbaka." förklarade han, och blev nästan nostalgisk då en hel del minnen blommade upp inom honom då han och Stephano hade sina duster. Tristan hade försökt lära honom om livet, varpå Stephano inte förstod troligtvis inte något av det han sa och hade istället blivit ilsken med ett förhöjt tonläge. Den pojken hade ändå blivit så lik Aurora på ett sätt, och han hade varit en sådan speciell grabb som helt enkelt bara var svår att handskas med. Även för Tristan. Om än han i alla fall hade försökt göra sitt bästa, men dessvärre hade Stephano bara inte förstått honom och tagit allting på fel sätt. 

Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 6


Simstales Del 6
 

 
Morgonen var åter kommen till Forgotten Hollow, och fåglarna hade samlat ihop sig bland trädens toppar och sjöng tillsammans sina sånger. Tristan satt hopsjunken i den mörka matsalen med endast en ljusstake tänd precis intill sig. Med huvudet lutat i sin hand satt han och tänkte. Han hade gått igenom nattens händelser minst hundratusen gånger om, och gång på gång ifrågasatt sig själv hur han kunde begå ett sådant misstag. Han såg sig själv få tag i Auroras arm istället, och hur de två sedan satte sig ner för att prata ut om det istället. Bilderna spelades upp om och om igen, och han önskade att scenariot han hela tiden såg i sitt inre var det som var sant. 
 
*** 
 
Chanel hade tvingat honom att lämna Aurora där så att de två kunde åka hem. Hon hade sedan sagt att det var bättre att låta Kol, Marlon och Vlad åka dit på morgonen och ta hand om hennes kropp. När dem sedan kommit hem hade Tristan bett Chanel och alla andra i familjen lämna honom ifred, och han hade sjunkit ihop i ett hörn i matsalen där han förblev sittandes fram tills gryningen. Han var ledsen och han var arg.
Han var särskilt arg på Chanel, men mest på sig själv. 
 
*** 
 
Någonstans under morgonkvisten hade de andra bett Lilith komma över. De hade förklarat allting och kanske var hon den bästa för Tristan i denna stund. Lilith svassade sig in i matsalen och suckade då hon såg den sorgsna killen som låg hopsjunken över bordet. Hon förstod om han ville fortsätta vara ensam men det hade han fått vara ett tag, och det var trots allt bättre att ha en axel att få gråta ut mot. 
 
 
"Du har tydligen suttit här bra länge." började Lilith som för att bryta tystnaden. Dock fick hon nästan som förväntat inget svar. "Tristan jag.. jag är så ledsen för din skull." sa hon. "Jag kanske inte förstår hur det känns men jag hoppas ändå att du.." hon tystnade då han reste sig upp. Fortfarande utan att säga ett ord gick han därifrån och skyndade sig upp mot övervåningen istället. Tänk att det skulle vara så svårt att förstå vad Jag vill vara ensam betydde. 
 
 
Tristan ville helst av allt inte se åt någon. Inte ens åt Lilith. Han sjönk istället ner längs med väggen i sitt rum, och där skulle han väl förhoppningsvis få vara ensam. Men så blev det såklart inte. Inte långt efter det att han sjunkit ner på golvet kom Lilith in och stannade framför honom. "Vi behöver inte prata.." viskade hon medan hon sjönk ner på knä intill honom. "Men det är inte bra att vara helt ensam, så snälla.. låt mig sitta här i alla fall.

Fortfarande utan att svara henne gav Tristan upp en djup suck och lät sedan luta sig mot Lilith, som med ens började stryka sina fingrar genom hans hår. "Det kommer att bli bra igen. Någon gång.
 
 
Dörren in till rummet öppnades och stängdes. In kom Chanel gåendes, och hon stannade precis runt hörnet då hon såg paret som satt en liten bit ifrån henne. Hon hade hört vad Lilith sagt i matsalen till följd av Tristans fotsteg som tog sig upp på övervåningen. Chanel förstod att det förmodligen fortfarande skulle vara ganska riskabelt, eller att Tristan snarare skulle finna det påträngande ifall hon kom dit. Men detta var ju trots allt hennes fel.
Det hade gnagt inom henne ett tag nu, och hon ville som mest bara framföra till hennes bror att hon borde ta på sig hela skulden.  
 
 
Utan att hon hann säga något stod Tristan plötsligt precis framför henne. Han gav henne som mest bara en arg blick till en början, fram tills hon pep "Förlåt, allt detta är mitt fel.". 
"Det är precis det det är." utbrast han. Det var först nu Chanel kunde tyda att han var helt rödflamig i hela ansiktet, särskilt runt ögonen, då han trädde fram ur de mörka delarna och kom in i ljusskenet från balkongdörren. Hon svalde. "Om du inte hade varit så förbannat envis och NAIV, och istället lyssnat på vad jag sa hade detta aldrig hänt!" fortsatte Tristan ilsket. 
 
"F-förlåt mig. Jag.. jag ville bara hjälpa henne.
Tristan placerade irriterat sina fingrar mot sin panna. "Jag sa ju att du inte kunde det. Jag trodde att jag hade uppfostrat dig bättre än till att bli en naiv, envis.." han avbröt sig själv. Det var trots allt bara Chanel han pratade med. Chanel, som alltid bara ville allas bästa. Han ångrade med ens det han precis sagt. Han var ju trots allt stolt över det faktum att han lyckats så bra med henne, och ifrågasatte nästan hur hon hade kommit att bli såpass godhjärtad då det trots allt var han som uppfostrat henne.
 
 
"Förlåt.." mumlade han och drog sedan Chanel till sig för att omfamna henne. 
"Det är jag som ska säga förlåt." snyftade hon. "Det var ju jag som ställde till det.
Tristan skakade dock bara på huvudet. "Det hade kunnat sluta annorlunda. Jag var bara arg på dig därför.." han tystnade och kramade om henne lite hårdare. "Därför..?" upprepade Chanel. 
"Chanel, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som jag var då.
"Inte?" sa hon och tittade upp varpå han skakade på huvudet.
"Jag var bara så rädd att hon skulle lyckas.. ja, skada dig eller ännu värre.
Chanel lutade huvudet mot hans axel och drog ett djupt andetag. 
"Men du skyddade i alla fall mig." sa hon och gjorde ett försök till att le, om än ingen annan kunde se det. 
"Precis som du alltid gjort.

Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 5


Simstales Del 5 
 

 
Det hade hunnit bli eftermiddag och sedan tillochmed kväll då Chanel nådde San Myshuno, och stället Aurora numera bodde på. Hon hade dragit ut lite på det hela genom att ta senvägar och gå runt i staden istället. Systrarna hade inte haft någon riktig pratstund på säkert 300 år, såklart Chanel var nervös. Dessutom hade hon gårdagens incident med Aurora i åtanke, samt Tristans ord om hur detta egentligen var någonting mellan honom och Aurora. 
 
 
Chanel hade överhört Tristan, Lilith och Vlads konversation om Aurora för ett par dagar sedan där de bland annat pratade om vart hon höll till. Tristan och Lilith hade försökt få med sig Aurora tillbaka till Forgotten Hollow utan att lyckas. Aurora hade sedan sagt vart hon bodde, ifall Tristan skulle vilja besöka henne någon gång. 

Med hjärtat i halsgropen förde Chanel sin hand närmre dörren till lägenheten, och knackade sedan försiktigt. 
Det dröjde inte länge tills den öppnades och Aurora mötte Chanel med en aning förvånat uttryck, innan hon tillslut bjöd in henne. 
 
 
"Jag måste då säga att jag är förvånad över att se dig här." sa Aurora då de två kvinnorna stegade in i den mörka lägenheten. "Ärligt talat trodde jag för en sekund att du var Tristan som åter skulle försöka få med mig till hålan." skrattade hon. Chanel blickade omkring i lägenheten lite snabbt, sedan föll hennes blick på Aurora igen. "Tur att jag inte var honom då." log hon varpå Aurora tog ett par kliv bakåt. 
"Vart det något särskilt du ville?
"Prata, bara." svarade Chanel. 
Aurora vände henne ryggen och drog upp de tunga glasdörrarna. "Då tycker jag att vi kan gå ut och sätta oss. Så varmt här inne, tycker du inte?"
 
 
Aurora svassade sig ut på terrassen med sin lillasyster hack i häl. På väg mot sittplatsen passade hon på att blicka ut över räcket, som för att avgöra hur långt ner till marken det faktiskt var. Skulle en vampyr klara det fallet? Eller skulle skadorna bli alldeles för omfattande även för en självläkande varelse? Aurora funderade. 
Om hon gjorde slut på Chanel med sina bara händer skulle Tristan såklart förstå det och aldrig förlåta henne. Men om Chanel råkade falla från terrassen.. då kanske han kunde överväga det hela som en olyckshändselse. Och Chanel skulle förmodligen inte finnas kvar och vara benägen att berätta vad som faktiskt hände. 
 
 
"Ehm, skulle vi inte sitta ner?" undrade Chanel då Aurora stannade halvägs ifrån stolarna. Aurora vände sig mot henne. "Äsch, skönare att stå." svarade hon. "Vad var det du ville nu då?
"Jo jag.." började Chanel. "Jag ser ju att du inte mår bra.
"Inte det? Senast jag kollade mådde jag bra." skrockade Aurora. 
"Du behöver inte ljuga Rory. Och jag tänkte att det kanske skulle vara lättare att prata med mig än med Tristan." Chanel tog ett par kliv närmre sin syster. "Dessutom lyssnar han på mig, så jag kan testa föra fram det du vill ha sagt?

Aurora stod tyst en kort stund och bara stirrade på Chanel. Sedan suckade hon. 
"Lilla.. lilla.. lilla Chanel." började hon. "Inte behöver du lägga dig i mina problem med honom. Faktiskt, jag behöver inte ha dig mer delaktig än vad du redan är. Dessutom är du den sista som kan fixa dem.
 
 
"För att vara helt ärlig så är det din existens som just är mitt problem." fnös Aurora och grabbade tag i Chanels arm, varpå hon sedan drog henne till sig och tryckte upp henne mot räcket. Chanel flämtade till då hon fick sig en rejäl rak höger i ansiktet och hann precis grabba tag i räcket innan Aurora hann slänga henne över det. Aurora släppte sitt grepp om henne, och hon föll ner på alla fyra. Chanel tog sig om sin ömmande näsa som det började rinna blod ur. "Men.." hon flämtade återigen till då Aurora plötsligt tog ett stadigt grepp om hennes hals och lyfte upp henne i luften.
 
 
"Rory.. ja-jag.. kan inte.. and..as!" flämtade Chanel mellan de få andetag hon lyckades få till. 
Aurora gav ifrån sig ett kort hånflin. "Bra." sa hon bara, och klämde åt sitt grepp än mer. 
"Ta en ordentlig titt lillasyster, för mitt flin är det sista du kommer få se." ett brett hånleende formade sig i Auroras ansikte medan hon gjorde sig beredd att kasta Chanel över räcket. Om än hon aldrig hann så långt. 
Aurora flämtade till då hon kände ett grepp om sig, en hand rättare sagt, som med en enorm kraft slängde henne bakåt och Chanel föll till golvet.
 
 
"Jag skulle inte tro det." sa Tristan. Han lade sina armar i kors och spände blicken i Aurora som föll till marken, där hon sedan blev liggandes. Han suckade. Han hade haft på känn att Chanel skulle bege sig hit i alla fall. Det hade helt enkelt inte känts bra då dem skildes åt, och han hade ursäktat sig för Lilith innan han begav sig hem igen. Väl hemma hade varken Marlon, Kol eller Vlad sett till Chanel efter det att hon lämnade huset i sällskap av Tristan själv. Om han var arg på Chanel speciellt efter denna incident som precis ägt rum, men det fick helt enkelt vänta till sen. 
 
 
Då Aurora inte rörde på sig eller visade någon annan form av medvetande vände sig Tristan åt Chanel. Han fick hjälpa henne att sätta sig upp då hon var helt omtumlad efter händelsen. "Tt.. Tristan?" hennes röst var låg, och den var skakig. Hela hon skakade. "Ja det är jag." svarade han.
"Håll i dig bara så ska jag hjälpa dig upp." sa han sedan och placerade Chanels arm om sin nacke, och började långsamt försöka resa sig upp.  
 
 
Aurora hade snabbt kvicknat till igen och rest sig upp. "Tänk att du alltid ska finnas där för henne, och enbart henne." utbrast hon, vilket fick Tristan att titta upp. "Tänk att du alltid ska ha så svårt att förstå saker och ting." suckade han. "Tror du Chanel hade varit den vars parti jag tagit om rollerna hade varit ombytta? Om hon hade gjrot något sådant här mot dig?

Ilskan brann inom henne. Hon spände sina nävar. "Det hade du säkert gjort ändå.
"Nu har du faktiskt gått för långt Rory." sa Tristan och skakade på huvudet. 
Aurora fnös. "Jaså, tycker du det?
"Jag vet inte ens vad det är du vill längre." 
"Då ska jag göra det tydligt för dig." sa Aurora och förberedde sig på att göra ännu ett utfall mot Chanel, som var alldeles för omtumlad och svag för att kunna göra något själv. Om än hon aldrig kom så långt. 

Tristan hade inte förväntat sig att Aurora skulle försöka göra ett nytt utfall mot Chanel. I alla fall inte när han stod precis intill henne. Allt gick så snabbt. Aurora hade kommit emot dem och Tristan lyckades få tag i henne innan hon kunde göra Chanel något. Han hade knuffat henne bakåt, varpå hon direkt bestämde sig för att gå på honom istället. Han stod i vägen, och han var tvungen att flytta på sig. Men han vägrade. 
Sedan gick allt bara fel. Tristan råkade istället, för att bara dra bort henne då Aurora kommit emot honom med en sådan speed och kraft att han tog fel och ryckte med ens ut hennes hjärta. 
 
 
Aurora sjönk ner på knä precis intill Tristan, som tog tag i henne för att hon inte skulle falla direkt till marken. "Nej.. nej., Rory!" utbrast han, och kände samtidigt hur tårarna började svämma över då hans gröna ögon mötte Auroras gula. "Nej... förlåt mig.." han kunde inte se på hur livet lämnade hennes ögon, men han kunde heller inte titta bort. Inte nu. Inte än. Det var som om tiden stod stilla, och det enda som hördes var de stilla andetagen från Aurora som bara blev kortare. Hon sjönk ihop alltmer, men Tristan kunde inte förmå sig själv att släppa taget om henne. Skulle han någonsin kunna göra det, efter allt det här. 

Aurora drog sitt sista korta andetag, sedan blev hon helt livlös i Tristans armar. 
Den gula färgen hade sakta sjunkit tillbaka och hennes ögon hade återfått sin naturliga olivgröna färg. 
Tristan slöt dem dock för henne. Han kunde inte se dem mer.