Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 10


 
Simstales del 10
 

 
Strax efter att de andra gått hade Chanel ursäktat sig för Emret och begett sig upp på sitt rum. Hon behövde duscha av sig dagen och byta om till något mer passande och bekvämare för en hemmakväll. "Jaha här är vi casual ser jag." Emret log brett åt Chanels klädval, som han inte var van att se henne i. Hon som alltid brukade vara uppklädd annars. "Att du inte sa något mycket tidigare så hade jag kanske kunnat få med mig några liknande plagg, och därmed få vara med i causalklubben.

Chanel skrattade. "Jag tycker då att du redan har ganska så casual kläder på dig, så nog kan du få vara med i klubben ändå." hon sträckte lite på ryggen. "Nåväl, vad vill du hitta på? Se på någon film? Spela datorspel? Eller kanske schack?"
 
 
"Pff. Du har väl ingen speldator?" sa Emret. Han tog ett par kliv närmre och gav henne sedan en fundersam blick. Inte hade han sett någon vidare bra dator för spel inne på Chanels rum. Det enda som stod där hade varit en iMac. Chanel skrattade igen.
"Nä men tro det eller ej så har faktiskt Tristan en speldator.
Emret höjde förvånat sina bryn. Tristan: en gamer? "Va? Ofta?!
"Marlon och Kol har också en varsin uppe på vinden. Bara att välja." log Chanel. 
"Dock tror jag inte att jag har någon lust för dataspel. Faktiskt föredrar jag tv-spel därför det är det enda jag är bra på när det kommer till sånt.
Du borde ha varit med alla dessa gånger då jag spöade skiten ur James på diverse actionspel.
"Aw, är du rädd att förlora mot mig?" retades hon varpå han bara skakade på huvudet. 
"Nä, jag menar mer att jag helst inte vill skämma ut mig själv genom att vara en sopa.
 
 
Emret tog ytterligare ett par kliv närmre och stod numera så nära som han bara kunde komma. 
"Från det ena till det andra så sprang jag på din.. pojkvän, tidigare idag. Eller ja, såg honom.
"Jaha, när du var iväg med Tristan till Stephano?
Emret nickade. 
"Tja eh.." började Chanel men blev avbruten. 
"Inte för att vara... svartsjuk. Men han verkar ju inte bry sig särskilt mycket om dig. Det är ju liksom inte som att han kommer hit till dig, eller hör av sig. Dessutom verkade han ju mer intresserad av den andra bruden som antagligen bor i det där dårhuset.
"Emret.. han har det inte så lätt bara. Och jag antar att den där bruden är Evelynne. De är bara väldigt bra vänner." sa hon och log.
"Du verkar ju inte det minsta berörd? Eller ens orolig?
Chanel suckade. Faktiskt, var det som om Mirza kommit ännu längre ifrån henne sedan Emret kom in igen. Hon hade trots allt börjat strunta i att gå över till Stephanos hus för att träffa honom, tillochmed Evelynne hade fått sättas åt sidan. Chanel hade mycket hellre känt för att vara med Emret, vilket hon ändå haft lite skuldkänslor för. Om än hon fortfarande tyckte om Mirza. Men kanske inte på det sättet att hon fortfarande såg honom som en potentiell partner. Inte sedan Emret kom tillbaka. 

"Kanske för att jag inte är det." sa hon med en lågmäld röst. 
"Hur kommer det sig?
"Tja.." började Chanel. "Det kanske.."
Emret började känna pulsen öka då han hoppades på att hon skulle säga det han trodde och kände på sig. 
 
 
Chanel drog på det charmigaste leendet hon kunde få till och förde bestämt Emret med sig. 
"Jag antar att jag fortfarande spökar hos dig." log han då hon tryckt upp honom mot räcket bakom dem. 
"Det har du faktiskt gjort hela tiden.
"Jag vet.
 
 
Hjärtat slog allt snabbare, ju närmre de kom varandras läppar. Inga ord yttrades. Bara en längtan, en längtan efter varandra som legat emellan dem under en alltför lång tid. 
 
"Är du säker på att det är detta du vill?" Emret var den som tillslut avbröt den spända tystnaden som uppstått. 
Chanel lade huvudet lite på sned. Detta var något hon egentligen velat ända sedan den gången hon sprang på honom på stan, för första gången sedan 1820-talet. Hon nickade långsamt. Emrets ansikte sprack upp i ett varmt leende. Äntligen. 

Deras läppar mötte återigen varandra varpå Emret placerade sina händer om hennes lår, och lyfte upp henne.
Chanel virade sina armar runt hans nacke då han började gå mot hennes rum.
 
 
"Ta av dig mössan." log Chanel då de två dragit av sig sina kläder, allt utom Emrets mössa. 
"Ta av den då." svarade Emret varpå hon med ens drog av honom den. 
"Mycket bättre." log hon sedan och knuffade ner honom på sängen.

Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 9


 
Simstales del 9
 

 
Så fort han och Emret kom tillbaka hem hade Tristan, utan att säga ett ord till någon annan, begett sig upp på övervåningen och in på sitt rum. Bara den lilla stunden hemma hos Stephano hade berövrat honom på all den energi han lyckats samla på sig under sin tid ute i naturen. Tristan sjönk ihop i ett hörn och lutade pannan mot sin arm. Han borde aldrig ha gått dit. Han borde aldrig ens lämnat sitt rum överhuvudtaget. Han borde bara ha stannat där, där ingenting kunde gå fel eller sluka den lilla energi han hade kvar. 

Återigen kom tårarna. Men den här gången orkade han dock inte hålla emot. Han hade kämpat alldeles för länge. 
 
 
Ljudet av dörren som öppnade sig och fotsteg som kom närmre fyllde rummet. Lilith svassade sig fram till Tristan och placerade en plasmapåse intill honom. "Du har inte ätit på jätte länge. Inte undra på att du ser ut som du gör." sa hon och backade sedan ett par steg. "Snälla, drick det där.
"Nej tack." sa han bara. 
Lilith suckade. "Tristan.. Rory kommer inte tillbaka för att du sitter här hela tiden eller vägrar att äta.
 
 
"Det vet jag väl." muttrade han till svar. "Vad vill du? Förutom att komma hit och predika om att jag inte äter eller sitter här hela tiden." Hans ton var otrevlig om än han egentligen inte menade det på det sättet. Han förstod att hon bara brydde sig om honom och ville hans bästa. Men när skulle hon börja inse att han inte behövde hennes omsorg. Han förtjänade den inte. Lilith suckade återigen. Hon tog dock inte illa vid sig över hans sätt, hon förstod snarare. "Du behöver komma ut lite grann. Nej inte bara i naturen. Du behöver komma ut och ha roligt." sa hon varpå Tristan sakta men säkert började resa sig upp. "Skulle inte tro det." muttrade han vidare och placerade sina armar i kors.
 
"Vad tror du Aurora skulle säga om hon såg dig nu?
"Va? Hur ska jag kunna veta det?!
Lilith himlade med ögonen. "Det tror jag nog du gör.
"Nej.. eller, jo.
"Ja eller nej, hur ska du ha det?
"Hon skulle antagligen be mig sluta vara så tråkig och.." han avbröt sig själv då han kunde se Aurora framför sig, som gav honom den där bitchblickenbara hon kunde ge. Hur hon sedan fnittrade och sa att han borde rycka upp sig eftersom han blivit himla tråkig. Han slog ner med blicken och placerade en hand för sitt ansikte. 
".. hon skulle antagligen säga åt dig att släppa loss lite." sa Lilith. Hon tog ett par kliv närmre honom. 
"Jag förstår och jag vet att sorgen måste få ha sin gång. Men du kan heller inte glömma bort att leva." hon grabbade försiktigt tag om hans hand och drog bort den från hans ansikte. "De andra vill så gärna att du kommer med. Celestia och Caleb kommer också, och inte kan du väl göra dem besvikna genom att inte vara där. Inte minst jag heller, det var ju så längesedan sist du och jag var ute sådär.

Tristan himlade med ögonen. "Jaja okej då. Jag försöker väl." sa han och böjde sig sedan ner för att grabba tag i den där blodpåsen.
 
 
"Nämen storebror! Så du hittade hit tillslut." utbrast Marlon då Lilith kom ner med Tristan som hade gått lite bakom henne. "Ha ha vad lustig du är." muttrade Tristan och tittade bort från dem. "Jag menade dock mer att jag, vi, är glada över att Lilith verkar ha lyckats övertala dig." log Marlon och gav sedan Lilith en hastig blick som för att säga tack för hjälpen. "Till och med Vlad följer med." hojtade Kol där han stod lite bakom de andra. "Jag sa dock att jag enbart följer med om Tristan gör det." påpekade Vlad. 
"Ja, och han är ju här nu inte sant?
"Vad ska vi göra ens?" undrade Tristan som redan började bli uttråkad och trött av att bara stå där. 
"Tja, vad sägs om någon fancy restaurang? Och efter det en exklusiv nattklubb?" föreslog Marlon. 
"Låter inte så dumt." svarade Kol. 
Vlad rynkade lite på pannan, men nickade sedan.
"Celestia och Caleb kommer också, om inte Lilith sagt det." sa Marlon. 
 
 
"Uhm.." hördes en ljusare stämma säga. Varpå allas blickar drogs åt Chanel och Emrets håll. 
"Tyvärr så tror jag inte att jag följer med." sa Chanel och gav dem ett lätt leende. 
"Jag är fortfarande lite.. ja, omtumlad och skakis efter incidenten.
"Jag kan stanna kvar med henne!" sa Emret innan någon av de andra hann svara Chanel. 
De andra, särskilt Kol och Marlon, utbytte ett par hastiga blickar. De förstod nog vad som försiggick.
"Javisst, stanna ni hemma då. Men storebror kommer inte undan så lätt." sa Marlon hastigt då Tristan öppnat munnen och antagligen tänkt säga något om att han skulle vägra följa med nu bara för att Chanel kunde slippa undan. Tristan var ju trots allt i större behov av att få komma ut och ha roligt.
 
 
"Dessutom får vi inte glömma att detta också är lite som en hejdåpåetttag-träff." insköt Kol.
"Ja Kol och jag åker ju iväg till Skottland imorgon, och sen vidare till England." sa Marlon. 
Kol fick med ens ett retfullt leende. "Ja det är ju Marlons kanske sorgligaste årsdag i övermorgon." 
"Jaså?" undrade Emret. 
"Det är årsdagen för Mary Stuarts avrättning. Marlon ville därför besöka hennes grav för att..
"Åh håll tyst Kol." muttrade Marlon irriterat. 
"Vänta va? Mary... Stuart... som i Skottlands drottning på typ.. 1600-talet?" skrattade Emret. 
"1500 talet, faktiskt." fnös Marlon. 

"Japp, Marlons stora kärlek som han tyvärr förlorade till...
Marlon dunkade handen mot pannan x antal gånger. "Jag var INTE kär i henne. Hon var bara en crush, OKEJ?!
"Bara en crush? BARA en crush?!" Kol harklade sig. "Vem var det som tog jobbet som en utav hennes livvakter bara för att du en dag kanske..
"Jag ville lära känna henne bara, och hur tror du annars man ens skulle få komma i närheten av en drottning?!" fnös Marlon. "Jag kommer få höra detta tills den dagen då jag kanske ligger i graven." suckade han sedan besvärat. "Fast du är faktiskt en vampyr och hade kunnat använda dig utav..
"Men herregud vad ni håller på! Mary hit och Mary dit. Whatever. Ska jag följa med ut får vi gå NU." ropade Tristan irriterat.

Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 8


Simstales del 8
 

 
"Kom igen Elli, det är inget fel på ditt utseende." suckade Damien där han stod och väntade på sin syster som knappt ens vågade runda hörnet och ta sig ut på det stora torget. "Du har ju lyckats ta dig ända hit. Nog kan du gå lite till." fortsatte han.
"Men.." hördes en ljus stämma säga från någonstans bakom hörnet.
 
 
Tillslut vågade sig Elinore fram. Hon rundade hörnet och stannade precis framför Damien. 
"Okej.. detta var världens sämsta idé." sa hon. "Att du inte sa åt mig tidigare!
Damien himlade med ögonen åt hennes fåniga fasoner. "Som om du ens skulle lyssna på mig. Du var ju så himla envis med att vara on fleek inför Ella.
"Kanske för att jag inte ville känna mig som en ful satmara bredvid henne igen, som såg så himla bra ut.
Han suckade igen. "För det första är du inte ful. För det andra är det väl bara bra att kunna vara sig själv och ta på sig det man gillar? Liksom hallå, som om du måste ha ett sådant starkt bekräftelsebehov från henne?" sa han och tog sedan ett par kliv närmre. Han petade lite retsamt på hennes axel.
"Du ser jätte bra ut, lovar.
 
 
"Är du nervös?" undrade Elinore då de börjat bege sig mot platsen de skulle möta upp Ella på. 
"Nä." började Damien. "Jag ser väl fram emot att få ytterligare en syster att reta." log han sedan. 
Elinore fnös. Han var förmodligen den mest irriterande personen på denna jord - förutom den uppsnoffsade gorillan som hade varit så himla pjoskig av sig. Som hon hade svårt för sådana personer. 
"Jag rekommenderar dig att vänta ett tag innan du prompt måste börja med det. Lär åtminstone känna henne först, annars får man ju bara skämmas." suckade hon. 
 
"Vad tror du om mig egentligen?" skrattade Damien och drog på sitt allra charmigaste leende åt sin syster. 
"Jag tror inte någonting. Jag sa bara ett faktum.
 
***
 
"Åh men du är säker på att det inte gör något?" undrade den rödhåriga flickan intill Ella. 
"Nej det tror jag inte. De förstår nog." svarade Ella och gav henne ett varmt leende. 
Hon vände sig sedan bort mot det håll hon hörde ett par fotsteg komma ifrån. Det varma leendet kvarstod då hon fick syn på tvillingarna som nu bara stod en liten bit ifrån dem. Som hon hade sett fram emot denna stund. 
 
 
Då de fick syn på Ella stannade tvillingarna till i änden av den mindre dalen av japanska sagoträd. Elinore blev återigen osäker över sitt klädval, och frisyr, då hon såg Ella som även denna gången såg fantastisk ut. Men inte hon. Damien suckade innan han bara grabbade tag i Elinores arm och förde henne med sig bort mot Ella. Elinore hade absolut ingenting att skämmas över, tyckte han. Och han hade ingen lust att stå och predika och försöka få henne att fatta att hon faktiskt ser bra ut hon med. 
 
 
"Jag trodde nästan att ni ångrade er och inte skulle dyka upp." log Ella åt dem då de faktiskt var lite sena. 
Damien ursäktade sig med att Elinore bara var nervös och tog lite extra tid på sig. 
"Jo, jag hoppas att det inte gör något men.. eftersom detta skulle vara ett lärakännavarandramöte så drog jag med mig min andra halva." sa Ella och tog sedan ett par kliv åt sidan. Bakom henne stod en annan tjej, som även hon var uppklädd. Hon log och slängde ur sig ett glatt hej. 
"Cheryl." presenterade hon sig som. 
"Ah, detta är min flickvän." log Ella.  
 
 
"Åh." Elinore sken upp. "Det gör ingenting. Trevligt att råkas." sa hon och sträckte fram handen åt Cheryl, som med ens tog den och skakade den. "Detsamma." log hon. 
"Hur länge har ni varit tillsammans då?" undrade Damien efter att han hälsat på Cheryl han med. 
"Öh.. ja, vad blir det?" Cheryl tittade åt Ella. "Sedan 1890 i alla fall.
"Sisådär 127 år.
"Oh, men hur gick det på den tiden då sådant inte var accepterat?" undrade Elinore. 
"Åh det var inga större problem." skrattade Ella. "Dessutom var ju vi vampyrer så det underlättade väl hela situationen.
 
 
Gänget slog sig ner på en närliggande bänk för fyra och pratade om allt de kunde komma på, som för att lära känna varandra bättre. Ella berättade bland annat om hennes barndom, och hur James trots sin närvaro ändå varit så frånvarande. "Det var ju inte som att han gav mig någon uppmärksamhet, eller ens brydde sig om mig överhuvudtaget." sa hon. "Sen när han väl försvann så.. eller, det var väl lika bra bara antar jag. Men jag är då glad för er skull, och att han tillslut verkar ha ändrat sig.
 
En senare bit in i deras samtal kom det fram att även Cheryl var en tvilling. "Jag har också en tvillingbror." förklarade hon. "Jason heter han, och han borde ju nästan ha följt med." skrattade hon vidare. 
"Ja då kanske Damien äntligen skulle få en jämlike. Särskilt om Jason gillar att retas då." log Elinore. 
"Jo tack det gör han. Men det är mest mamma han går på nerverna, om jag ska vara ärlig." sa Cheryl. 
 
 
"Juste!" Ella slängde en hastig blick åt Cheryl, som höjde lite på sitt bryn. Om än det inte tog henne särskilt lång tid att förstå vad Ella menade. 
"Min mamma är förresten även hon en originalvampyr." sa hon. 
Elinore och Damien höjde båda lite på sina bryn. "Jaså?
"Amenia.
"Det namnet låter bekant.." började Elinore. Hon hade hört det namnet förut, men kunde inte komma på vart. 
"Tja, hon är ju en ursprungsvampyr hon också. Vi kanske.." började Damien men blev abruten. 
"Nej jag har hört det från ett annat håll. Men det kanske är någon annan jag tänker på.
Cheryl log åt dem båda. "Ifall det är Tutankhamuns fru du tänker på så har du rätt.
"Jaaa.. vänta va? Så din mamma är..?
"Var gift med honom, ja. I sitt mänskliga liv."
"Coolt." sa Damien. "Så du är alltså halvsyskon med Imhotep?" sa Elinore som knappt kunde tro sina öron. 
Elinore hade alltid varit så fascinerad av historia, särskilt Egyptens. Hon hade till och med läst det på universitetet. Cheryl nickade till svar. 

"Du vet inte om James har något sådant coolt i bagaget?" frågade Damien Ella. 
Hon kanske visste mer om James än vad han och Elinore gjorde. Men Ella ryckte som mest på sina axlar. 
"Han berättade aldrig direkt något för mig." hon suckade. 
"Han är tydligen väldigt introvert, i alla fall enligt mamma." insköt Cheryl då hon mindes lite utav det mamma Amenia berättat om James för henne, om än det inte hade varit särskilt mycket. 
"Men ifall han någonsin berättar något om sig själv för er så kanske ni kan föra det vidare till mig, så att jag också får veta lite mer." log Ella.