When you get all em' girls

 

Forgotten Hollow - Säsong 1 Avsnitt 4

Forgotten Hollow
Säsong ett
 
Simstales
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4[Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 
Simsinspace
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 

 
Tristan suckade tyst för sig själv medan han begav sig upp mot övervåningen. Han behövde inte ens vara där uppe för att höra Chanels snyftningar, som blev allt tydligare ju högre uppför trappen han kom. Han stod tyst utanför hennes dörr en kort stund, innan han knackade. Inget svar.
Tristan suckade igen och öppnade dörren. 
Det skar sig i hans hjärta av att se henne så ledsen. Hon såg så liten ut där hon satt på sängen hopkurad. 
 
 
"Chanel." sa Tristan dock utan att få något svar tillbaks. "Chanel jag..
"Det är okej.. Jag är okej." snyftade Chanel medan hon rätade på sig. "Jag ser ju att du inte är det.
Tristan suckade. Chanel snörvlade och kravlade sig fram till sängkanten där hon förblev sittandes. 
 
 
Tristan sjönk ner bredvid henne. "Jag är ledsen för förut men..
"Du behöver inte jämra dig Tristan." Chanel avbröt honom. "Du har rätt. Jag borde inte ha försvunnit sådär utan att höra av mig." sa hon.
"Nej men det var ju lite mitt fel också." inflikade Tristan. 
Chanel gned sig i ögat för att torka bort de tårar som fanns kvar utan att bry sig det minsta om det faktum att hon fortfarande hade smink, och såg förmodligen ut som en panda runt ögonen vid det här laget. 
"Nåja." hon snörvlade lite igen. "Kom du hit för att trösta mig eller?" undrade hon, och gjorde ett tappert försök att skratta åt det hela.
Det lät snarare som om hon snörvlade för kung och fosterland. 
"Ja delvis." började Tristan. "Tänkte att det jag kommer att be dig om skulle vara något som kan pigga upp dig." fortsatte han och spände blicken i Chanel. Ett glest leende spred sig i hans ansikte. 
"Och vad kan det vara då?" undrade Chanel. 
"Tja, vad sägs om.. Kol?" sa Tristan
"Vill du följa med och hämta hem Kol?
 
 
Ett leende spred sig över Chanels ansikte. Likaså gjorde lyckan genom hennes kropp. Äntligen skulle hon få träffa Kol igen.
"Ja!" utbrast hon, lika exalterad likt ett barn på julafton. "När då?
Tristan kunde inte låta bli att le åt sin annars dystra lillasyster. Nog värmde det i hjärtat att se henne bli glad. "Vad sägs om.. nu?
Chanel snörvlade till igen. "Åh.. jag måste bara snygga till mig först.
"Jaså? Jag tycker du ser bra ut.
Chanel fnös. "Ser bra ut? Jag ser antagligen ut som en panda runt ögonen vid det här laget.
"Nja." insköt Tristan. "Eller ja. Jag ska väl inte säga något.
"Nej precis." log Chanel. 
"Jaja.. kom ner när du är klar." sa Tristan och reste sig upp från sängen.
Han gav Chanel en sista blick, ett leende, innan han vände henne ryggen och lämnade rummet. 
 
 
"Okej, detta borde vara den sista baren." suckade Tristan då kompaniet stannade till utanför vad de tänkte kunde vara den sista baren Kol kunde tänkas hålla till på - det var ju i alla fall inom de områden Kol vanligtvis gärna höll sig till. "Även om han inte är här så kan vi väl bara stanna till och ta en drink innan vi går vidare?" undrade Chanel samtidigt som hon tittade ner på sina naglar. "Absolut.
Tristan själv kände att han allt kunde behöva en drink efter timmar av letande. Likt deras andra bror Marlon var Kol inte direkt den bästa på att svara i telefonen. Å andra sidan behövde man ta sådana viktiga saker face to face med Kol för att något skulle hända. Han skulle ju annars inte komma hem i första taget då han trivdes likt fisken i vattnet i storstaden som han mer eller mindre kallade sitt andra hem. 
 
 
"Jag hoppas detta är sista stället. Jag börjar få riktigt ont i fötterna!" gnällde Miranda. Miranda var Tristans flickvän, om än hon var mänsklig och han använde henne förmodligen bara som en vandrande blodpåse. Hon själv var dock som besatt av honom, men eftersom hon var under hans betvingade fick hon aldrig chansen till att riktigt förstå vad för typ av förhållande han faktiskt hade med henne. 
 
 
Till allas lycka behövde de knappt komma in på stället helt och hållet innan de alla fick syn på en bekant ryggtavla i baren.
 
*** 
 
"Allt väl, Kol?
Kol pillade nervöst på sitt glas där han satt ovanligt tyst.
"Allt är bra Richard, tack som frågar." svarade Kol och tittade upp på bartendern Richard som han kommit att finna en god vän i. Kol var visserligen stammis på barerna härkring och var väl känd bland de flesta bartenderna. Men Richard var den han tyckte bäst om. "Du är så ovanligt tyst bara.
Richard tittade bekymmersamt åt Kol medan han torkade några glas. 
"Alla har vi våra stunder." Kol log åt honom. Dock dog leendet snabbt ut då han kände av att en, eller flera, andra vampyrer numera var på plats.
Kanske, om han inte låtsades om dem kanske de skulle lämna honom i fred. 
 
 
"Hallå där, brorsan!" en alltför välbekant röst hördes plötsligt precis intill honom. 
"Cookie!" utbrast Kol och de två omfamnade varandra i en varm och långvarig kram. 
"Hur är det med dig?
Kol log stort åt hans lillasyster, som han knappt kunde fatta stod framför honom. 
"Jo tack det är väl bra." svarade Chanel. "Själv då? Hur är livet i storstaden?
Hon log. 
"Jo det är..
 
 
Kol tystnade. Känslan utav ytterligare en närvaro fyllde honom. En närvaro han kände alltför väl. 
"Är det inte storebror som tagit sig hit, han med." sa Kol och vände på klacken för att se Tristans gestalt stå precis bakom honom.
Tristan log lite skevt. "Jo, i egen hög person.
Kol skrattade.
"Inte varje dag man ser Tristan De Lamothe ute på en nattklubb nuför tiden! Detta måste ju nästan firas.
Kol placerade en hand på Tristans axel. "Jag är säker på att Richard kan fixa...
"Vi är inte här för att festa, Kol." Tristan avbröt honom. 
"Jaha. Vad är det då?
"Vi bör nog ta det ute där andra öron inte kan höra.
 
 
"... du är ju galen, Tristan. Du vet själv att..
"Det spelar ingen roll Kol. Vi måste göra det.. för hennes skull.
Kol suckade besvärat åt sin brors galna idéer. "Jag förstår inte hur du kan vara så desperat vad det gäller henne." utbrast han. "Det innebär mörker över hela familjen. Mer mörker än vad det redan är. Och inte bara familjen, Tristan. Andra runt omkring drabbas.
Tristan höjde en hand som för att tysta Kol. "Du vet lika väl som jag att hon aldrig förlåter oss om vi inte gör det. Vi har inget val." Kol tog återigen sats för att argumentera emot, men blev avbruten innan han ens hann öppna munnen. "Vi kan stå här hela natten Kol, eller också tar vi allt detta hemma med resten av familjen."

Forgotten Hollow - Säsong 1 Avsnitt 3

Forgotten Hollow
Säsong ett
 
Simstales
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3[Avsnitt 4] [Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 
Simsinspace
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 

 
Celestia hade ingen aning om vad Tristan kunde tänkas vilja prata med henne om. Ärligt talat hade hon faktiskt trott att han skulle vara irriterad på henne för händelsen tidigare samma kväll. Celestia slog sig ner bredvid honom, dock utan att få en reaktion. "Umm..Tristan?"  sa hon och viftade lite med handen framför mannen som verkade befinna sig i sina egna tankar. "Va? Ja!" Tristan ryckte till och vände blicken åt Celestia som bemötte honom med ett skevt leende. "Aah..." mumlade han. "Är du okej?" frågade hon. "Skulle jag inte vara det?" svarade han. 
"Du verkade så disträ bara. Vilket du gjort ovanligt mycket den senaste tiden.
Tristan fnös.
"Det tycker jag då inte.
"Pff. Vi vet båda två att jag har rätt." sa Celestia. 
"Mycket att tänka på bara. Bekymra dig inte om det.
 
 
"Nåväl." fortsatte Tristan och harklade sig. "Du undrar såklart varför jag ville träffa dig såhär i enrum.
Celestia nickade kort. "Tja, ärligt talat trodde jag faktiskt att du ville prata om det faktum att du dragit dig undan såpa..."
Tristan slog näven hårt i bordet vilket fick Celestia att hoppa till. "Men för fan Celestia!" utbrast han. 
"Det handlar INTE om MIG. Okej?! Sluta tjata." han fnös.  
"Nänä okej då. Men omdubehöverpratasåvetduattjagfinns. Ville bara tillägga det." suckade Celestia. 
"Nå, vad var det du ville prata om?" fortsatte hon. 
Tristan harklade sig igen och pillade samtidigt på sin slips. "Jo.." började han. 
"Vi behöver få hem Marlon och Kol. Det finns något som ni behöver få veta, och jag vill att vi alla är samlade.
Celestia nickade långsamt. "Såå.. du vill att jag hämtar hem dem?
"Tja, det vore ju bra ifall du i alla fall kunde hämta Marlon. Jag tänkte dra med mig Chanel för att hämta Kol." svarade Tristan.
"Aaah, ja Kol är ju hennes favoritbror så det gör henne nog gott." Celestia log återigen ett skevt leende åt Tristan som med ens blev något stel.
"Men ja. Jag kan sticka nu på en gång ifall du vill det.
"Det vore bra.
 
 
Windenburg. Den gamla staden låg kanske bara en timme från Forgotten Hollow. Om än det var Marlons favorit stad att hålla till och härja fritt i. Celestia satte armarna längs sidorna där hon stod och blickade ut över det mer eller mindre döda torget nästintill hamnen.
"Nåja.. Marlon, vart kan du tänkas hålla hus då." mumlade hon för sig själv.  
 
 
Ju längre hon gick, desto mer tomt på andra simmar blev det. Och inte en syn av Marlon. 
Det var som om något inte stämde. Sist hon var i Windenburg såhär sent, var det som om staden aldrig sov. Men nu var allt bara så gott som dött.  
 
 
"Såklart den jäveln aldrig kan svara i den förbannade telefonen..!" muttrade Celestia för sig själv då hon gång på gång försökt ringa Marlon, men utan resultat. Efter en liten stund var det dock något annat som fångade Celestias uppmärksamhet. "Nämen ser man på.
 
 
En ensam ung kille uppenbarade sig på gatan mittemot henne. Celestia log för sig själv medan hon svassade fram till killen. "Nä men hallå där." började Celestia. "Vad gör en sådan stilig ung man ute såhär sent? Ensam dessutom." hon log sitt allra finaste leende åt den smått förvirrade pojken. Nog hade han då inte förväntat sig att stöta på någon, än mindre någon som dessutom skulle söka kontakt med honom. Dock var det oklart ifall han överhuvudtaget ens lagt märke till Celestia innan hon kom fram. Killen tog sig om nacken och skrattade lite nervöst. "Jo eh.. jag ska ut och träffa några polare. Du, du säger väl inget till morsan ifall en blond kärring går runt och frågar om mig, va?" Celestia fick hålla sig för skratt. >>Åh, dagens ungdomar.<< 
"Åh, du kan vara lugn. Men tro mig, din kära mor kommer inte att behöva oroa sig speciellt mycket över att hennes bångstyrige son ska ut och dricka sprit.
"Öh vaa..?" var det enda den blonda killen fick fram innan Celestia grabbade tag i honom. Sedan blev allt så..
 
 
"Men systeryster då. Du och dina ynglingar." Celestia tog en hastig paus från sin måltid då en bekant röst hördes en liten bit ifrån henne. Hon behövde inte se honom för att veta att Marlon stod där och flinade åt henne, och hennes val av middag. Ett hastigt men tillfredsställande leende letade sig fram i hennes ansikte, innan hon återgick till middagen. Äntligen var letandet slut.  
 
 
"Sådär ja. Sov så gott så får vi bara hoppas på att mamsen är den som hittar dig avtuppad här sen." sa Celestia medan hon släppte taget om den blonda killen som for i marken. "Marlon!" utbrast hon kort därefter medan vände sig mot sin bror. De två omfamnade varandra i en varm kram, de hade ju inte setts på ett bra tag. "Du det var ett tag sedan." skrattade Marlon. "Om än inget har förändrats sedan sist.
"Pff." Celestia satte armarna i kors. "Så längesedan var det faktiskt inte, Marlon lille."
Marlon skrattade igen. "Det har du kanske rätt i. Och vad kan tänkas föra dig hit på ett sådant oanmält besök?
"Oanmält?" Celestia fnös. 
"Säger pojken som inte ens kan svara i telefonen.
"Jajajaja." Marlon bet sig lite i läppen. "Eller du kanske bara kom hit för att sätta tänderna i heta, unga collage-killar? Jag klandrar dig visserligen inte, de brukar vara ganska så..
"Marlon!" utbrast Celestia. "Det där kan du och jag prata vidare om sen. Jag är faktiskt här å Tristans vägnar.
Marlon bet sig allt hårdare om läppen. "Jaha.." mumlade han. "Vad kan allsmäktige storebror tänkas vilja då?" sa han och gav ifrån sig ett kort skratt. "Ingen aning. Han sa inte vad det handlade om mer än att bara du och Kol skulle komma hem, så får vi se då.
 
 
"Är det bråttom hem?" frågade Marlon när de börjat bege sig mot parkeringsplatsen Celestia ställt sin bil på. 
"Nja, innan natten är slut i alla fall. Hurså?" Celestia stannade och tittade undrande på sin lillebror. 
"Nä jag tänkte bara ifall du ville passa på att ha lite kul när du ändå är här.
"Kul? Som i..?
Marlon log ett brett leende. "Heta collage-studenter. Du förstår.. jag tror nog jag vet vart den där blonda snubben skulle.
Det ryktas om en stor fest lite längre bort."  
Celestia vände Marlon ryggen. "Nog är jag frestad alltid.."
Ett skevt leende spred sig över hennes läppar. "Kör till då. Men vi måste börja bege oss runt tre.
"Då säger vi det.