Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 5

Simstales del 5
 
 
"Räkna till tre då!" hojtade Damien till Elinore som satt på poolkanten nedanför honom. 
"Men jag har ju gjort det minst fem gånger redan." suckade Elinore. Damien var så feg. Det där hopptornet var ju dessutom halva hans längd.
Vad kunde tänkas vara så himla läskigt? Han kommer ju knappast att dö. 
 
 
"DAMIEN!" vrålade Elinore, då Damiens failade svanhopp som blev ett enda stort magplask fick vattnet att forsa över kanten och stänkte ner hela henne. "Förlåt så mycket fröken badkruka. Oj.. blev ditt hår blött!?" sa Damien med en tillgjord röst i ett försök att efterlikna hans syster. Elinore sparkade med benen i det klarblå vattnet och fick det att stänka över Damien. "Där fick du!" skrattade hon. Damien fnös och simmade fram till sin syster. Han grabbade tag i hennes ben och försökte dra ner henne i vattnet. "Du din!" utbrast han men Elinore lyckades tillslut komma undan. 
 
 
Elinore stannade en bit ifrån kanten hon nyss suttit vid. Det började komma alltmer folk till den allmänna poolen, vilket fick henne att börja känna sig alltmer obekväm. Hon var trots allt inget fan av att visa upp sig i bikini för en massa folk. "Nej nu tycker jag vi drar." sa hon och vände sig om för att se Damien befinna sig på andra sidan poolen. Elinore suckade. 
 
 
"Men gud va sur du ska vara då. Inte mitt fel att ditt hår blev blött ju." retades Damien då han tillslut kom upp från poolen. 
"Sluta." fnös Elinore då Damien retsamt petade på henne. "LÄGG AV! Barnrumpa!" utbrast hon. 
Damien skrattade dock bara och fortsatte. "Och du ska vara äldst!" fnös hon.
"Pff.. med typ tio minuter ja." 
Elinore knuffade bort hennes irriterande bror och slog sedan lite lätt på honom.
"Ajajajaj.. aj." sa Damien återigen med en tillgjord röst. 

När dem sedan lugnat ner sig och gjort sig klara bestämde de sig för att dra vidare till grannstaden San Myshuno istället. De hade hört en hel del om stadens nattklubbar, och att befolkningen tenderade att vara stora karaokeälskare - något Elinore ville se med egna ögon då hon älskade allt som hade med musik och sång att göra.
 
 
San Myshuno låg bara en dryg timme från Windenburg och de två tvillingarna stannade till vid den första bar de kunde hitta. Och nog fanns där en karaokemaskin, till Elinores glädje. Folk stod redan och sjöng och Elinore kunde inte göra annat än att hänga med i svängarna. Damien å andra sidan fann inte musik särskilt intressant. Nog gillade han att lyssna på det, men karaoke och sådant var ingenting för honom. Men han hade gått hans syster tillräckligt på nerverna för idag så han tänkte låta Elinore få ha den här kvällen. 
 
 
Efter mycket om och men lyckades Elinore få med sig Damien upp på scen. En låt blev två som sedan blev fyra.
"Du rockar ju!" viskade hon till honom då en melodi spelades utan text.
"Visste väl att jag är en naturbegåvning." log Damien.
 
 
Fem låtar senare och Damien lämnade över scenen till Elinore. Han förstod inte hur hon orkade fortsätta sjunga efter så många låtar, då hans egen röst nästan var borta. Baren låg i alla fall nära och det var precis vad han behövde efter allt sjungande. 
 
 
Efter att ha beställt sin andra drink tog han med sig den och slog sig ner vid närmaste bord till scenen hans syster stod på. Damien iakttog Elinore där hon stod och levde ut en utav sina största passioner i livet. Att sjunga. Hon var så bra på det, och folket älskade det. Även om han var jobbig mot henne ibland så fanns det ingen annan person i hela världen som han älskade och beundrade så mycket.
Han var så oerhört stolt över henne. Speciellt ikväll. 
 
 
Den mörkblåa dörren in till baren öppnade sig och in tågade en halvt som halvt påverkad James. Han hade lämnat hans masters hem, som han hade fått ett eget rum i, för att gå ut en stund. Förhoppningsvis var master upptagen på sitt egna håll så att James skulle slippa ha honom som en efterhängsen flickvän efter sig. James hade först kastat en hastig blick åt baren för att sedan kolla in flickan som stod på scen. För ett ögonblick tyckte han att hon såg bra ut, men det låg något bekant över henne som han till en början inte kunde sätta fingret på. Tillslut slog det honom. Elinore - om han inte mindes fel. Han hade inte träffat henne eller hennes bror på flera hundra år, och sist han såg dem var dem inte större än... James suckade besvärat. 
 
Tänk att han skulle stöta på hans tvillingar här av alla ställen. Just denna kväll då han skulle få vara ensam utan att ha någon master släpandes efter sig. Nu skulle han troligtvis få dessa två efter sig med. Och nu skulle det verka dumt att gå ut därifrån eftersom den lilla flickan i alla fall hade sett honom. Men han tänkte inte låta dem förstöra hans kväll. 
 
 
Elinore hade haft blicken åt Damiens håll ett tag fram tills hon hörde dörren öppnas och stängas. Hennes hjärta hoppade över några slag då hon med ens kände igen den unga mannen som kommit in, och som numera stod och glodde på henne. Det var inte bara glädjen över att äntligen stöta på James, utan hon kände också en viss glädje över att hennes far faktiskt kollade på henne när hon sjöng. Hon gjorde allt för att behålla lugnet så att hon kunde avsluta sin låt. Om än det var svårt. 
 
 
"Såg du?" Elinore slog sig ner bredvid Damien som nickade. "Jag tror vår long-lost far precis tog del av din show." log Damien, som själv blivit ivrig av att se James kliva in genom dörren. "Vad ska vi göra?" undrade Elinore. Hon hade nog aldrig varit såhär nervös i hela sitt liv. "Gå fram, antar jag?" sa Damien. Elinore drog ett djupt andetag. "Jag.. jag vet inte om jag kan." mumlade hon och sneglade nervöst mot James som numera satt i baren. "Det är klart du kan! Det är ju nu eller aldrig." Damien reste sig upp och sträckte ut en hand till Elinore, som tog tag i den och reste sig upp hon med. 
 
 
Elinore gav Damien ett nervöst leende då de två stannade precis bakom James. James i sin tur kände inte bara av de två syskonen, utan han kunde även se dem i ögonvrån. Där och då började han ifrågasätta sig själv varför han ens tagit beslutet att inte låta dem förstöra hans kväll och faktiskt stanna kvar. Det var ju inte som att dem inte skulle komma fram till honom. "Öh.. hej." mumlade tvillingarna då James mötte deras nervösa blickar.
"Och vad vill ni då?" sa James kort medan han ställde ner sin drink.
"Jo eh, det kanske kommer väldigt random men.." började Damien men blev avbruten. 
"Jag är er pappa. Jag vet det." 
"Borde det inte vara rätt obvious vad vi vill då?" sa Elinore som blev förvånad över att James visste.
Men om han nu visste, varför hade han då inte sökt upp dem? 

James suckade. Sedan slog det honom att detta var en utav Masters barer. Tvillingarna kunde inte stanna här, i alla fall inte ihop med James då Master skulle förstå om han dök upp. Dessutom var dem båda alltför lika James utseendemässigt. Speciellt pojken. Master kanske.. James suckade igen. Även om han inte brydde sig om att ta hand om sina barn, brydde han sig ändå tillräckligt för att inte låta dem hamna i klorna på Master.
  Nej, dem kunde inte stanna här. Han var tvungen att ta dem härifrån.