Adventskalender - Del 4, Friheten från huset

Grupp 6
Bo - Blake - Morgan - Lucas - Emma
 
Tidigare delar
[Grupp 1] [Grupp2] [Grupp 3] [Grupp 4] [Grupp 5] [Grupp 6] 
 
 
Bo hade förgäves försökt öppna dörren samt diverse fönster som fanns runt om i stugan, men utan resultat.
Han suckade tungt då han började känna paniken spridas inombords. Skulle de någonsin komma härifrån? Eller skulle de bli fast här och kanske frysa ihjäl? Bo tog ett djupt andetag. Det här fick bara inte hända. Varför just han? 
 
 
De andra tre killarna höll sig till andra sidan utav rummet. Morgan och Blake hade båda sjunkit ned på golvet, men Lucas verkade än så länge kunna stå upp - någorlunda i alla fall. Nog vinglade han till lite då och då. 
Alla tre var knäpptysta. Stämningen i stugan var oerhört spänd i och med det som tidigare inträffat. 
 
Lucas blickade bort åt Bos håll. Hans blick var som en blandning mellan ett tomrum men ändå någon som var oerhört känslofylld - känslor blandade med ilska och avundsjuka men också sorg. Trots att tankarna inom honom skrek skälsord och diverse andra olämpliga ord, valde han istället att stå tyst kvar. 
 
 
Efter en liten stund hade Morgan lyckats kravla sig upp. Han följde Lucas blick som ledde honom bort till den rödhåriga killen, och han suckade. "Hörru, vad som än har hänt kommer det säkert att lösa sig." mumlade han med en något oklar stämma och placerade en hand på Lucas axel. Lucas ansikte var vänt emot hans egna. 
"Om du säger det så." muttrade han. 
"Jag antar att det handlar om en brud.. sådant löser sig alltid, förr eller senare." Morgan suckade igen. 
Hans tankar var kanske inte riktigt klara för stunden, men han orkade då inte med något tråkigt deppande. Speciellt inte från killen han på så kort tid insett han hade en hel del gemensamt med, och dessutom haft så mycket kul med redan. Morgan skrattade till åt tanken. Han hade haft roligare med Lucas under denna... timme, eller hur länge dem nu varit fast här... än vad han någonsin haft med Tyler under en hel livstid. 
 
"Vad är det som är kul?" Morgan rycktes ur sina tankar, mötte Lucas undrande blick. 
"Öh nej.. ingenting." hävde han ur sig och svalde. 
Lucas suckade tungt. "Vilken stämning det blev!" utbrast Morgan helt plötsligt. Han var redan trött på denna stela atomsfär och ville mer än gärna liva upp stämningen igen. "Det är ju fest för fan!" 
Morgan plockade upp en flaska de råkat välta på golvet och höjde den mot Lucas. 
"Skål.. för oppuklarade brudproblem." sa han innan han halsade i sig innehållet. 
Ett leende spred sig i Lucas ansikte, vilket växte sig ännu större när Morgan räckte honom flaskan. 

Det tog dem inte alltför lång tid att dricka upp det som varit kvar. Deras skratt och sluddrande meningar man knappt kunde tyda ekade genom rummet. Morgan råkade ge ifrån sig ett grymtade ljud, vilket fick Lucas att vika sig av garv. "Jävlar.. gris.. i rummet!" flummade han ur sig. "Äh, hundra spänn på att du kan härma en katt." väste Morgan. "Utmaning antagen." skrattade Lucas. 
 
 
Celeste och Cara hade båda nästan frusit ihjäl på hemvägen och hade därför skyndat sig in. Emma däremot älskade kylan. Vintern var hennes favorit årstid, om än hon önskade att Willow Creek åtminstone någon gång kunde få se snön.
Emma ställde sig i mitten på gårdens framsida och andades in den friska, kalla luften. 
Hon hade sagt till Cara och Celeste att hon gärna stannade ute en liten stund till. Emma var inte den som frös i första taget. 
 
 
Plötsligt hördes ett konstigt ljud ifrån en utav stugorna. Emma höjde på ögonbrynet. Det lät lite som en.. katt?
Hörde hon i syne? Eller var det kanske något djur som hade råkat bli instängt? 
Hon suckade. Hon kunde inte ta för givet att hon hört i syne.. det var bättre att kolla efter, för säkerhetsskull. 

 
Bo hade stått och hoppat på samma ställe i ett försök att hålla värmen. Lucas och Morgans oväsen var oerhört irriterande att lyssna på, men genom att lägga fokuset på att hålla värmen och samtidigt inte få en panikattack över situationen hjälpte Bo att koppla bort omgivningen en aning. Mitt upp i allt hördes ett ljud från dörren. Bo slutade hoppa. Först trodde han att han inbillat sig men när ljudet hördes igen, fast ännu tydligare den här gången, förstod han att någon faktiskt försökte få upp dörren.
Och det var med en oerhörd lättnad Bo satte fart mot dörren - han skulle ut härifrån. Nu. 
 
 
Med den andra personens hjälp från andra sidan hade Bo lyckats slänga upp dörren med en kraftig smäll. Bo fick sig en smärre chock när han sedan insåg att han råkat skrämma den stackars tjejen som kommit till undsättning.
 
Emmas hjärta hoppade över några slag när dörren hon lirkat med ett tag plötsligt flög upp. Strax därpå kom en rödhårig kille utstormande - vilket fick Emma att flyga några steg bak av rädsla. 
 
 
"Åh gud, förlåt mig!" utbrast Bo och lade en arm om den stackars brunhåriga tjejen. 
"Det var verkligen inte meningen att skrämmas." fortsatte han. Emma andades häftigt, men hon försökte ändå att varva ner. "Det... det.." Emma svalde. "Herregud jag.. var verkligen inte beredd på att det faktiskt skulle vara någon därinne."
Hennes röst avslöjade hur chockad hon fortfarande var. Bo skrattade nervöst till. 
"Igen, förlåt mig. Allt jag kunde tänka på var att ta mig ut därifrån.
Jag hade inte en tanke på att det faktiskt skulle stå en person där utanför."