Adventskalender - Del 14, Ensammast i världen

Grupp 25
Cara - Blake - Lucas
 
Tidigare delar
[Grupp 1] [Grupp2] [Grupp 3] [Grupp 4] [Grupp 5] [Grupp 6] [Grupp 7] [Grupp 8]
[Grupp 9] [Grupp 10] [Grupp 11] [Grupp 12] [Grupp 13] [Grupp 14] [Grupp 15] [Grupp 16]
[Grupp 17] [Grupp 18] [Grupp 19] [Grupp 20] [ÏGrupp 21] [Grupp 22] [Grupp 23] [Grupp 24]
[Grupp 25] [Grupp 26]
 
 
Lucas hade tillslut lyckats kravla sig upp från golvet och ta sig bort till öppna spisen. Det kändes så mycket bättre att sitta i en stol, vilket han inte gjort på länge, istället för att hela tiden hålla till på golvet. Å andra sidan hade det ju inte varit Lucas egna fel att han gång på gång hamnat där. Snarare alla andra runt omkring som inte verkade vara kapabla till hjälpa någon annan. Lucas var så förbannat trött på andra som bara skulle hjälpa sina egna, men som aldrig kunde hjälpa någon annan de inte kände. Nog för att en utav dem faktiskt hade varit snäll och gjort så.. bara för att lämna honom, igen. Nej, Lucas hade fått sitt för den här gången. 
 
 
På vägen till köket hade Cara och Blake bestämt sig för att göra ett stopp i rummet med öppna spisen. Cara kunde inte hitta sina nycklar och tänkte att hon kanske förlagt dem någonstans, eller i värsta fall tappat dem. "Tänk att jag har i... säkert tio år, minst, sagt åt dig att du ska skaffa ett.. vad heter det? Nyckelband?" sa Blake. "Du är fan bäst på att tappa bort saker. Speciellt nycklar." fortsatte han och log åt sin rödhåriga kompis. "Såklart, nycklar är små och oftast många.. inte så jävla lätt att hålla reda på allt och alla." flinade Cara. 
"Men om du skaffar ett ny.." 
Ett ljud utav någon som hostade avbröt de två vännerna. 
 
 
Caras blick vandrade bort åt Lucas som satt framför brasan. Varken hon eller Blake hade ens lagt märke till den ensamma killen längst in i rummet. De båda gick fram till den ihopsjunkna Lucas, som själv bara stirrade rakt in i elden. "Umm.. är du okej?" undrade Blake när de kommit närmre. 
"Skulle jag vara det?!" Lucas tittade bak åt de två simmarna. 
Cara och Blake höjde båda på ögonbrynen när de såg hans näsa. "Vad har du haft för dig egentligen?" sa Cara, som fick kämpa för att inte börja skratta. "Er kompis.. Nathalie, hände." 
"Du menar Natalia." insköt Cara. "Har Nath gjort det där?!" flinade Blake. 

 
Lucas skrattade sarkastiskt, åt hela situationen. "Ja alltså.." började han. "Hade det inte varit för henne hade jag inte suttit här.. utan jag hade nog fortfarande legat kvar där ute." Lucas tittade in i elden igen. Han flinade.
"Det var ju inte som att ni tänkte hjälpa mig så. Men ni har ju i alla fall en bland er som är snäll. Och vad gäller såret så hände det en olycka, hon... öh, tappade balansen." 
 
 
Både Cara och Blake blev irriterade på Lucas sätt. Hans attityd. Cara och Katherine skulle inte ha orkat alla tre killar, och det är väl nästan uppenbart att dem prioriterat Blake och Morgan. Men Cara förstod såklart ändå att det var fel utav dem att inte komma tillbaka för Lucas när dem fått upp de andra två till ovanvåningen. Det hade dock ingen utav dem tänkt på just då. "Tja, jag tror inte att vi kan säga så mycket mer än förlåt." sa Cara och tittade åt Blake, som själv mötte hennes blick. "Nej vi ska gå vidare, tänkte vi." sa Blake. 
"Du får ha det så skönt framför elden!" Blake lot åt Lucas, vars blick blev helt tom. 
Blake och Cara vände sina ryggar emot honom och var halvvägs genom rummet, när Lucas plötsligt utbrast "Nej, vänta!" och med ett aning klumpigt beteende skyndade han sig efter dem. Han var så innerligt, förbannat, dödstrött, på att vara ensam.